De starka verbens svaghet

Jag var inte gammal första gången jag hörde någon nämna starka verb. Jag minns hur jag som barn försökte föreställa mig deras styrka utan att lyckas. Hur blir ett verb starkt? Hur vet man om det är starkt eller svagt, när det kraftfulla boxa är svagt och det subtila förnimma är starkt?

I dag vet jag. Ett starkt verb karaktäriseras bland annat av att det brukar sluta på -it i supinum. Har boxat – slutar inte på -it, är inte starkt. Har förnummit – slutar på -it, är alltså starkt. Ett annat kännetecken är att starka verb brukar ändra vokal när de böjs, exempelvis i – a – u i förnimma –förnam – förnummit. Dock ska man veta att även andra verb på ett lömskt vis kan syssla med vokalväxling och därför kanske se starka ut, utan att för den skull vara starka! (Jämför med Jevgenij Plusjenkos muskeldräkt i uppvisningsnumret Sex Bomb.) Ett exempel är göra, som får vokalväxlingen ö – o – o: göra – gjorde – gjort, och ändå inte är ett starkt verb.

Men vari ligger själva styrkan? Är det svagt jobbat att inte ändra vokal i ordstammen? Är den gulliga ändelsen -it ett uttryck för makt och tåga?

Om något, så känns de starka verben ganska svaga i och med det faktum att de är en långsamt utdöende grupp. Inga nya verb blir starka (i så fall hade vi kanske böjt googla – göögl – guuglit eller skanna – skonn – skannit) medan vissa starka verb rentav gör resan mot att bli svaga (simma – sam – summit har till exempel blivit simma – simmade – simmat). Därför är det bara de mest livskraftiga starka verben som ens finns kvar. 

Kanske är det det som är svaret. Att en terminologisk auktoritet en dag såg på alla starka verb som ännu framhärdade, och utbrast: ”Himla ståndaktiga verb det här! Låt oss kalla dem ’starka verb’!”

Sara Lövestam är författare och föreläsare.