Därför läste jag ordlistan från a till ö

58 timmar, 38 minuter och 24 sekunder tog det mig att läsa in den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Under rabblandet från a på sidan 1 till övärld på sidan 1 596 snubblade jag över ett antal korrekturmissar (”ett spansk sångsätt”, ”upphöra ett ge mjölk”, ”förbund där det ingående staterna behåller sin suve­ränitet” och så vidare), en handfull faktafel (kalenderbitaren i mig reagerade till exem­pel på att det självstyrande ter­ri­toriet Puerto Rico kallas ”en delstat i USA”) och några olika typer av underligheter (som att kopparorm har den mindre hjälpsamma betydelsen ’kopparorm’).

Inläsningen finns nu att lyssna på som fem maraton­avsnitt av Språktidningens podd. Du hittar podden inbäddad i den här krönikan, på spraktidningen.se/podd eller i din podd­spelare.

För fem år sedan dammsög jag SAOL i jakt på 1 001 ord som numera var så sällsynta i allmänspråket att dom borde strykas i nästa upplaga. Artikeln i Språktidningen 8/2019 om dessa hotade ord väckte stor uppmärksamhet. Flera tusen läsare adopterade sina favoriter från listan över ord i farozonen. Men artikeln gav också upphov till diskussioner om vad som händer med ord som faller ur bruk, om ordböckernas roll i samhället och om språkförändringar genom tiderna.

I sökandet efter ord på väg ut ur den moderna svenskan var jag inte systematisk. I stället antecknade jag kandidater när jag snubblade över dom i olika sammanhang. Jag kompletterade med att läsa delar av SAOL där jag anade att det fanns ord som var på gränsen till utdöda. Men en av redaktörerna för ordlistan undrade om jag i arbetet med artikeln läst den från pärm till pärm. Det var där idén föddes. Så småningom fick jag även tillstånd av Svenska Akademien för inläsningen. Det skulle dock dröja innan jag kom igång.

Nu fyller ordlistan 150 år – vilket också var knuffen som fick mig att sätta igång med läsningen. Här skildrar jag dessutom hur SAOL gick från att representera ena sidan i ett stav­ningskrig till att bli rikslikaren för stavning och böjning. Jag berättar också om ordet bokkmaker i 1973 års upplaga – ett snudd på unikt stavfel som skapade debatt på tidningarnas insändarsidor.

Det här betyder inte att det kryllar av fel i SAOL. Tvärtom tror jag att det är få verk som är så på gränsen till kliniskt befriade från olika typer av korrektur­missar. Efter detta uthållig­hets­prov i högläsning kan jag dock konstatera att även en rikslikare har några få och små fläckar.

Trevlig läsning och lyssning!

Anders Svensson är chefredaktör för Språktidningen.