Därför har sfi-elever svårt att fixa biffen

I december upptäckte jag att jag kunde leva på mitt författarskap, hoppade av lärarjobbet på sfi och bestämde mig för att leva det jag trott var drömmen. Tre månader senare ringde jag, full av abstinens, upp min chef: ”Jag måste få undervisa!”

Det hade gått för långt. Jag hade suttit i min soffa och lirkat med min sambo: ”Ska jag berätta en grej om hjälpverb? Bara en liten grej?” ”Sök hjälp”, var min sambos svar. ”Eller gå till någon som faktiskt behöver information om hjälpverb.”

Frågan jag får på släktträffarna, ”Vad sysslar du med nu för tiden?”, får åter ett nytt svar: ”Från augusti är jag tillbaka i klassrummet på en behändig deltid.”

Ämnena mina elever vill dryfta är som karameller: ”Vad betyder utan?”, ”Vad är superlativ av få?”, ”Är det här en bisats?” JO DET SKA JAG TALA OM FÖR ER! utbrister jag med ett halvårs uppdämd entusiasm. Och frågorna tar aldrig slut.

Det är ett knöligt språk jag försöker förmå dem att lära sig, och en vanlig fråga jag får när jag är ute och föreläser handlar just om det: ”Vad är svårast för dina elever?”

Det finns lika många svar som det finns inlärare. Vissa skulle säga att det svåraste är alla homonymer och polysemer (ord som kan betyda olika saker). Några skulle framhålla uttalet, medan andra skulle nämna ordföljden eller ta upp skillnaden mellan tal- och skriftspråk. Därför gör jag inga som helst anspråk på att följande skulle vara universellt, men här kommer i alla fall en grupp iakttagelser från mina tio år som sfi-lärare.

biff-regeln. Ni som studerat svenska på högskolenivå vet vad jag menar, i Bisats kommer Inte Före Finit verb. I översättning från grammatiska kan man uttrycka grundproblemet så här: I en mening som Jag kan inte leva med en kvinna som inte förstår storheten i Rederiet, varför hamnar ordet inte på ena sidan verbet i det ena fallet (kan inte), och på andra sidan verbet i det andra (inte förstår)?

Jo, för att som inte förstår storheten i Rederiet är en bisats, och i bisats kommer satsadverbialet, alltså till exempel inte, bara, tyvärr, före det finita verbet, även kallat verb 1. I en huvudsats hamnar det däremot efter subjekt och finit verb, en skillnad som av de flesta inlärare uppfattas som fullkomligt koko.

Väldigt många blir riktigt bra på att kommunicera på svenska utan att någonsin behärska biff-regeln, för att den är så svår. Och då hör ändå sfi-elever till de grupper i det här landet med högst andel människor som ens vet vad en bisats är (källa: empiriska studier).

Perfekt particip. Man kan säga att svårighetsgraden hos en grammatisk företeelse ökar med antalet variabler som språkbrukaren måste ta hänsyn till, och här är perfekt particip ett ypperligt exempel. Jag har tappat bort min uppskrivna pin-kod, säger kanske en god talare av svenska språket utan att bekymra sig över att det krävs inte mindre än fem variabler för att få till ordet uppskrivna:

• Man måste veta att skriva är ett starkt verb.
• Man måste veta att starka verb böjs -en, -et och -na i perfekt particip, till skillnad från exempelvis verb i första konjugationen som böjs -ad, -at och -ade. Annars blir det en skrivad bok och några skrivade brev.
• Man måste veta att rotmorfemet i supinumformen är skriv. (Ibland ändrar det sig som bekant mellan formerna, som när binder blir bundit), för perfekt particip bygger på supinum och inte presens.
• Man måste veta att adjektivet (i det här fallet participen) som följer på ett possessivt pronomen står i bestämd form, trots att substantivet står i obestämd form (även kallat blandad fras). Därför blir det min uppskrivna pin-kod och inte min uppskriven pin-kod.
• Man måste veta att skriva upp är ett partikelverb, och att partikeln i ett partikelverb hamnar i början av ordet när det förvandlas till particip. Det vill säga min uppskrivna pin-kod i stället för min skrivna upp pin-kod.

Att vi inte alla stannar upp och kalkylerar i några minuter varje gång vi ska yttra en perfekt particip, är alltså ett mirakel.

Prepositioner. I skolan, men på jobbet. Intressera sig för, men vara intresserad av. I oregelbundenhetens förlovade land är det prepositionerna som frodas, och när de inte lyckas jäklas tillräckligt som prepositioner, så gör de det som partiklar i stället. Ett verb som ta får ett gäng sprillans nya betydelser när det förvandlas till partikelverb, som ta vid, ta om, ta emot, ta på, ta av, ta med, ta över och ta till – för att bara nämna några. En inlärare på jakt efter konsekvens och rimliga regler kan verkligen bli galen i prepositioner. Förlåt, galen på.

”Okej”, säger min lillasyster när jag har kommit så här långt. ”Vi förstår, det finns många konstigheter i svenska språket. Men vi har släktmiddag nu och någon kanske vill prata om något annat.” Det svåraste med svenska språket, enligt mig, är att inte ständigt fascineras över det.

Sara Lövestam är författare, föreläsare och sfi-lärare.