Därför blir vårt språk enklare och krångligare

Att språk ständigt förenklas är ett faktum. Konservativa språkbrukare brukar skylla det på ungdomens oduglighet, men här ska inte argumenteras mot denna litaniska evergreen.
Vi nöjer oss med att konstatera dels att ungdomen alltid varit oduglig, dels något som mindre ofta påpekas, nämligen att språket även konstant förkrånglas. Jodå, två helt motsatta processer försiggår mitt framför ögonen på oss, och har så gjort så långt tillbaka i tiden vi kan blicka.

Just eftersom detta inte nämns så ofta kan det vara på sin plats att ge exempel på hur språk (samtidigt som de förenklas, alltså) blir mer komplexa med tiden. För resonemangets skull låtsas vi att vi vet vad ”komplexitet” är – i själva verket är det svårdefinierat och omdebatterat.

Ett sätt som ökad komplexitet kan uppstå är genom ordlån. Vid en första anblick spelar det ingen större roll om vi säger fönster (inlånat) eller vindöga (inhemskt), men ibland förekommer lånord som inte anpassas fonetiskt, i synnerhet om den inlånande gruppen behärskar givarspråket väl. När svenskarna lånade in keramik anpassades det såtillvida att k kom att uttalas som tje-ljud enligt normala svenska uttalsregler. Men senare ord som kinky bryter mot nyss nämnda regler. I praktiken innebär det att en svensktalande förr inte behövde lagra information om huruvida något uttalades med k- eller tje-ljud – det räckte med en automatisk regel om att använda det senare för mjuk vokal. Men när de nya orden inte följer de hävdvunna principerna måste även skillnaden mellan k- och tje-ljud lagras i våra hjärnor, och vips har språket blivit lite krångligare.

Ett annat sätt att stöka till det bygger på att något som tidigare var flera ord kombineras till att bli ett enda. Ett exempel är verb i indoeuropeiska språk. I många av dem slutar formen för första person singular på -m (som I am), och den för andra person singular på -t (du bist).

Påminner det om något? Ja, det liknar ju pronomenformer som mig respektive du. Och mycket riktigt antas det ofta att det handlar om pronomen som kladdat fast sig på verbet. Spolar vi fram några årtusenden så har vi fått verb som måste böjas efter person, även om kopplingen till pronomen har fördunklats rejält med åren. Gränsen mellan det som ursprungligen var ett verb och det som var ett pronomen har suddats ut. Det är förstås fullständigt omöjligt att sära på dem i former som bara består av ett enda ljud, som franskans est ([e]) ’(han/hon) är’.

På liknande sätt har ett och samma ord för ’kvinna’ (ett urindoeuropeiskt g^wn, som också gett upphov till det svenska ordet) på iriska genererat så vitt skilda former i modern iriska som [bjæn] (’kvinna’) och [mnɑː] (’kvinnor’ eller ’kvinnas’).

Det är alltså bara fullt regelbundna ljudförändringar som verkat här, men resultatet får det att se ut som om iriskan rekryterat två helt olika ord för kvinna beroende på deras roll i meningen.

Det är också bara ljudförändringar som gjort latinets magnus, major, maximus ’stor, större, störst’ (alla formerna har vi som synes lånat in i svenska!) så oregelbundet. Det som för en generations språkbrukare kan vara en förenkling kan alltså leda till krångel längre fram i tiden. Aldrig får språket vara riktigt regelbundet, aldrig är användarna nöjda med vad de ärvt av sina föräldrar, och hur man än vänder sig har man samma kroppsdel bak.

Paradoxalt nog kan alltså förenklingar i sig leda till förkrångling. En variant på detta är att man slutar uttala konsonanter i ordslut. När ett ord förekommer med ändelse skyddas konsonanten genom att inte längre befinna sig i final position. Det leder till att ett och samma ord kan dyka upp dels i en ”naken” form, och dels med en utifrån denna grundform oförutsägbar längre variant när ordet är böjt. Detta har skapat oregelbundenheter i exempelvis estniska, franska och samoanska, och en liknande process gör att de svenska bidragstagare och vårdnadshavare ter sig märkliga från den som bara känner till kortformerna ta och ha och inte de äldre och längre taga och hava.

De iriska formerna för ’kvinna’ ser alltså ut att ha olika ursprung, även om de inte har det. Ibland är det dock två helt olika ord som kommit att ingå i samma paradigm (uppsättning böjningsformer). Den som kan något annat germanskt språk ser lätt att östfrisiska loope ’att springa’, loopt ’(hen) springer’, ron ’(de) sprang’ och ronen ’sprungen’ har sitt ursprung i två olika verb, där det ena motsvarar svenskans löpa, och det andra vårt ränna.

Återigen kan samma observeras i svenskan. Adjektiv och adverb kompareras hos oss oftast med -are och -ast, som i röd, rödare, rödast, men en del avviker från det mönstret. Ett sådant ord är många, fler, flest, och mycket riktigt är det flera olika ord, alla ursprungligen med regelbunden böjning, som slagits samman till ett enda paradigm. Några former har alltså tagits från ett ord, och andra från ett som en gång var ett annat. Många och flera är inte längre så mycket två olika ord som två former av ett och samma ord, precis som röd och rödare är det.

När man talar om historiska utvecklingar är det alltid nyttigt att fundera på om processen hör forntiden till eller om den äger rum även i dag. I det sammanhanget kan man betänka våra nutida uttryck minnas och komma ihåg, vilka väl får anses vara synonyma. Men vad heter perfektformen av minnas? Det får väl bli har mints, men den formen är inte särskilt vanlig, utan även om vi av någon anledning föredrar minnas i presens, så är vi mer benägna att säga har kommit ihåg i perfekt. Vi kan därmed vara på väg att få ett paradigm minnas, mindes, har kommit ihåg.