Vi synar färgorden

Intresset för färger exploderade i sociala medier 2015, när bilden på en klänning spreds över världen och skapade hätska debatter. Frågan var om klänningen var svart och blå eller kanske vit och guldfärgad.

Sedan dess har det med jämna mellanrum dykt upp bilder på varierande föremål med omtvistade färger. 2016 debatterades färgen på en handväska. Var den vit eller blå? Ett år senare tvistade man om färgerna på en byrå och ett par skor.

Men går det över huvud taget att föra en meningsfull debatt om ett föremåls färger mellan talare av olika språk?

Anders Steinvall är lektor i engelska vid Umeå universitet. Han är också aktuell som redaktör för Cultural history of color, ett verk i sex volymer som utkommer i vår. Han berättar varför färgdebatter är så komplicerade. Dels gör olika ljusförhållanden att vissa färgpigment framträder mer eller mindre tydligt, dels innebär vårt varierande färgseende att vi kan uppfatta färger på olika sätt.

Sedan har vi de språkliga skillnaderna.

– Det blir problematiskt när vi ska diskutera färger, för då ska våra synintryck kodas in i ord – och det finns ju så många olika färgord att välja på. Och ännu svårare blir det att överföra dem mellan språk, säger Anders Steinvall.

Han förklarar att sammanhanget ibland kan kräva ett precist färgord. Använder man sig av de så kallade grundläggande färgorden brukar man kunna kommunicera mellan olika språk utan problem. Men ofta sker färgdebatterna i gränslandet mellan färgkategorier eller där språk har lite olika färgindelningar.

Till exempel skulle färgdebatten om klänningen 2015 se väldigt annorlunda ut hos danifolket i Papua Nya Guinea. I danispråket finns nämligen bara två färgtermer: mola och mili, som delar in färgspektrumet i ljusa och varma, respektive mörka och kalla färger. En diskussion om huruvida ett föremål är blått, grönt eller svart skulle där inte uppstå på samma sätt som i Sverige, eftersom alla dessa färger benämns med en och samma term: mili. Danifolket skulle däremot kunna ha olika åsikter i frågan om klänningen och handväskan egentligen är mola eller mili.

Språkets inflytande på indelningen av färger syns också i berinmospråket, som även det talas i Papua Nya Guinea. Där gör man ingen åtskillnad mellan färgerna blått och grönt. Däremot delar man upp den färgkategori som svensktalande kallar för ’gult’ i två separata färger. Större delen av det gula spektrumet kallas för wor på berinmo, men vissa gula nyanser faller in under wap.

I viss utsträckning verkar det därmed som att kategoriseringen av färger är godtycklig. Svenskar kanske tycker att berinmofolket är märkligt som kallar blått och grönt för samma sak – men de tycker förmodligen att vi är lika märkliga som kallar två av deras färger för gult.

Många har lärt sig att regnbågen består av sju färger: röd, orange, gul, grön, blå, indigo och violett. Men eftersom regnbågen består av ett kontinuerligt färgspektrum, utan några egentliga skiljelinjer, så är detta inte riktigt sant. I stället har man gjort sju mer eller mindre godtyckliga nedslag i spektrumet. Man hade lika gärna kunnat göra bara två nedslag, eller fem, eller tjugo.

Men helt godtyckligt är det inte. Forskning har visat att världens språk följer vissa universella mönster vad gäller färgkategorisering.

Det förmodligen mest inflytelserika verket inom ämnet är antropologen Brent Berlins och lingvisten Paul Kays Basic color terms från 1969, där de med exempel från språk världen över kartlägger hur och i vilken ordning de grundläggande färgtermerna växer fram.

De konstaterar att det finns sju distinkta färgnivåer inom vilka alla världens språk kan placeras. Oavsett vilken nivå ett språk tillhör är dock färgseendet och förmågan att se skillnader i färger troligtvis likartad hos alla människor. Det är inte möjligt att säga något specifikt om människors förmåga att se färgnyanser enbart baserat på vilka färgord i som finns i deras språk.

Brent Berlin och Paul Kays första nivå innebär att det finns två färgtermer: en för ’ljust’ och en för ’mörkt’. Alla kända språk gör en distinktion mellan ljust och mörkt, så två färgtermer är det minsta ett språk har. Hit hör danispråket. Den andra nivån introducerar en färgterm för ’rött’. Det betyder att om ett språk har exakt tre färgtermer så är det alltid termer för ’ljust’, ’mörkt’ och ’rött’. Det finns alltså inget språk som bara har termer för ’ljust’, ’mörkt’ och ’blått’ eller någon annan kombination.

Här placerar sig till exempel tivspråket, som talas i delar av Nigeria och Kamerun, och som använder termerna pupu och ii för att särskilja olika färgnyanser från ljust till mörkt – och nyian för att i en enda term benämna varma färger, som ’rött’, ’gult’ och ’rosa’.

Steg tre och fyra introducerar egna kategorier för ’gult’ och ’grönt’, även om ordningen varierar. I dessa språk ingår ofta ’blått’ och ’grönt’ i samma term.

I steg fem kommer sedan en term för ’blått’ som egen kategori.

Steg sex introducerar separata termer för ’brunt’, och i steg sju separata termer för ’lila’, ’rosa’, ’orange’ eller ’grått’.

Efter det sista steget får vi ihop de elva grundläggande färger som finns i de flesta stora språken i världen. Sedan tillkommer förstås hundratals mer eller mindre ovanliga färgtermer, som cerise och turkos i svenskan, samt variationer på de grundläggande färgerna, som smaragdgrön, mörkblå och senapsgul.

Vissa revideringar har gjorts i Brent Berlin och Paul Kays språkindelningar och observationer de senaste decennierna – framför allt är det över huvud taget svårt att på ett kategoriskt sätt kartlägga hur färgtermer används i olika kulturer. Men deras idéer är fortfarande aktuella, menar Anders Steinvall.

– Berlin och Kays studie har klarat sig relativt bra under den tid som har gått sedan 1969. Deras resultat har inspirerat till hur många studier som helst på området, och teorin lever i allra högsta grad och utvecklas hela tiden. Det finns också fortsatt kritik och ifrågasättanden, precis som det alltid ska finnas inom vetenskapen, men det är också detta som driver vår förståelse av språk, kategorisering och perception framåt.

De språk som skiljer sig mest från färgindelningen i svenskan hittar man alltså i små samhällen på isolerade platser i världen. Men det finns också intressanta skillnader mellan de större språken. I ryskan görs en obligatorisk uppdelning av ’blått’ i goluboj och sinij, motsvarande ’ljusblå’ och ’mörkblå’, vilket gör att ryskan anses ha en extra grundläggande färg i jämförelse med de flesta andra språk. Likaså har man frågat sig om ungerskan har en extra färgterm, eftersom ’rött’ i vissa hänseenden delas upp i de två termerna piros och vörös. Med dessa termer uttrycker man inte bara skilda färgnyanser; de har också skilda känslomässiga innebörder. Piros är en allmän och neutral term för ’rött’ medan vörös är mer specifikt känslobetonad. Till exempel är ett äpple piros, medan vörös är starkt förknippad med blod, och används för att beskriva inte bara sådant som har en mörkröd färg utan också kvaliteter som förknippas med blod – som passion, vrede och revolution.

Anders Steinvall berättar att det också finns vissa skillnader mellan engelskans och svenskans färgtermer:

– Ett exempel är engelskans amber, ’bärnstensfärgad’. Det är ett ord som egentligen inte har någon motsvarighet i svenskan, men som används mycket i engelskan. En anledning är att man kallar den mellersta färgen i trafikljus för amber – vilket vi kallar för gult – och färgordet används därför också i olika uttryck för fara. En annan anledning till ambers frekvens i engelskan är att det används för att beskriva färgen på whisky och öl.

Man hittar förvisso bärnstensfärgad i beskrivningar av öl och whisky på svenska också, men då är det oftast i reklam för bryggerier eller i olika tester i nischtidningar. Orden är etablerade på helt olika sätt i språken.

Tittar man i Wienkonventionen om utformandet av trafikljus, så specificeras att den mellersta färgen ska vara just amber. Att de övriga två färgerna ska kallas för motsvarande ’grönt’ och ’rött’ kan kanske verka självklart, men även där finns vissa skillnader mellan språken.

I Japan ser det gröna trafikljuset ut ungefär som man kan förvänta sig, men färgen beskrivs med ao, det japanska ordet för ’blått’, inte ordet för ’grönt’, midori. Även vissa andra företeelser som svenskar skulle använda grönt för att beskriva, använder japanerna ao till. Därför är det inte ovanligt i Japan att höra någon beskriva äpplen, löv och gräsmattor som blåa. Och kopplingen svenskar gör mellan grönt och omognad har de gjort med blått – även bildligt: en omogen eller på ett område okunnig person kan alltså kallas för blå. Allt det här kommer sig av att ao en gång i tiden innefattade både blått och grönt, och när väl ’grönt’ fick ett eget ord försköts betydelsen av ao till att avse framför allt det som är blått – men vissa gröna aspekter dröjer sig fortfarande kvar i ordet.

Om vi har svårt för att enas om vilka färger som ingår i ett trafikljus eller i regnbågen så är det kanske inte konstigt att det uppstår debatter om klänningars och byråers färger.

I slutändan är det inte helt okomplicerat att debattera färger mellan olika språk, men det betyder inte att det inte kan vara meningsfullt, menar Anders Steinvall.

– Det finns helt klart svårigheter med att benämna en viss färgnyans: såväl fysiologiska som kognitiva och språkliga faktorer. Men jag tycker att man ska debattera färger av just de skälen. Man kan då lära sig något, inte bara om färgers komplexa natur, utan också om att vi som människor faktiskt beskriver saker med olika ord, utan att någon nödvändigtvis har rätt. Och det kan aldrig vara fel.