”Vi blir alltid känslosamma”
Bild: Staffan Eng
Litauer är kända för att vara stolta över sitt språk. Enligt lingvisten Greta Klimaitė beror det på den starka kopplingen till den nationella identiteten.
– Det går inte att föreställa sig en litauisk stat utan litauiska. Jag tror att det är därför vi alltid blir känslosamma när vi talar om vårt språk.
För att värna det litauiska språket utser Seimas, Litauens parlament, en språkkommission som utfärdar bindande skrivregler för de officiella institutionerna. Reglerna övervakas av en statlig språkinspektion.
– Tidigare fanns det en svart lista över de värsta skrivfelen. Myndigheter, tidningar och företag som gjorde sådana fel kunde få en varning och ibland till och med behöva betala böter.
Under en högtid i mars hyllas också de så kallade knygnešiai – boksmugglarna, som på 1800-talet förde in litauisk litteratur från utlandet sedan alla böcker på språket hade förbjudits av den ryska guvernören.
Varje år ordnas dessutom en nationell diktamen, där litauisktalande över hela världen tävlar om att så korrekt som möjligt skriva ner en uppläst berättelse.
– En gång deltog jag på nationell nivå. Men jag kom bara trea eftersom jag dumt nog glömde styckeindelningen, säger Greta Klimaitė.
6 fakta om litauiska
Litauiskan kan vara ett av de nutida språk som har bevarat flest drag från det indoeuropeiska urspråket.
Antal talare: 3,2 miljoner, varav mer än cirka 10 000 i Sverige. Tillsammans med lettiskan hör litauiskan till de baltiska språken, som ingår i den indoeuropeiska språkfamiljen. Dessa är inte inbördes begripliga. Två former förekommer: höglandsdialekten aukštaitiška, som skriftspråket bygger på, och låglandsdialekten žemaitiška. Den senare är svår att förstå för aukštaitišktalande.
Historia: De första bevarade texterna är från 1500-talet. Språkets tidiga historia är därför relativt okänd. Efter januariupproret 1864 förbjöds litauiskan under fyrtio år, både som publicerings- och undervisningsspråk, av den ryska överhögheten. Principerna för dagens skriftspråk sammanställdes i början av 1900-talet av lingvisten Jonas Jablonskis.
Alfabet: Alfabetet bygger på det latinska med tillskott av så kallade diakritiska tecken. Bokstäverna č (tje-ljud), š (sje-ljud) och ž (tonande sje-ljud) är hämtade från tjeckiskan. Bokstäverna ą (långt a) och ę (långt ä) betecknade från början nasalljud och är hämtade från polskan. Bokstaven ė (långt e) med en punkt ovanpå är unik för litauiskan.
Grammatik: Litauiskan anses vara ett av de nutida språk som har bevarat flest drag från det indoeuropeiska urspråket. Det gör att språket har likheter med både sanskrit och latin. Substantiven har sju kasus. Verbböjningen är ännu mer komplicerad och har flest participformer av alla indoeuropeiska språk. I svenskan motsvaras dessa av particip som lagt och dansande.
Personnamn: När en kvinna gifter sig ändras ändelsen i hennes efternamn från -aitė, -ytė, -utė eller -(i)ūtė till -ienė eller -(i)uvienė. I dag används dock ofta den neutrala kortformen -ė. Förnamn med anknytning till naturen är vanliga, till exempel Gintaras, ’bärnsten’, Aušra, ’gryning’, och Eglė, ’gran’. Mansnamn slutar nästan alltid på s som i Šarūnas och Vytautas.
Liten ordlista:
- labas!/viso gero! = ’hej!’/’hej då!’
- ačiū = ’tack’ – utsågs 2008 till litauiskans vackraste ord
- ugnis = ’eld’ – samma ord som sanskrits agni och latinets ignis
- mamytė = en av över 40 diminutivformer av ordet mama, ’mamma’
- kompiuteris = ’dator’ – lånord är sällsynta och anpassas till litauiskans böjningssystem
- Kad tave perkūnas nutrenktų! = ’Må åskan slå ner i dig!’ – starkare svordomar saknas i litauiskan
