Värsta vitsen

Överraskning och flertydighet. Det är ordvitsens två grundläggande egenskaper. I boken Humorologi. Vetenskapliga perspektiv på humor och skratt definieras ordleken som "humor baserad på ords mångtydighet, som är strukturellt eller fonetiskt lika".

 

Det är till exempel vanligt att man spelar på ett uttrycks konkreta och bildliga innebörd, som här: "Det var inte kul för kannibalen som kom för sent till middagen. Han fick kalla handen."

 

Vitsanalysen har en lång och brokig historia, där den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kant brukar lyftas fram som en förgrundsfigur. Enligt Kant förklaras vitsens effekt av en motsättning mellan den snabba tanken och den långsamma känslan. Det är när känslan hinner ikapp tanken, och vi inser att vår inledande förståelse var felriktad, som den uppdämda energin utlöses i form av ett skratt.

 

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer var inte helt ense med Kant, men även han lyfte fram motsättningens betydelse för vitsen och skrattet. Schopenhauer menade att det komiska uppstår ur en bristande överensstämmelse mellan ordet och det objekt som det syftar på: "Orsaken till skrattet är alltid helt enkelt den plötsliga insikten om en bristande överensstämmelse mellan ett koncept och det verkliga objekt som konceptet relaterar till, och själva skrattet är bara ett uttryck för denna bristande överensstämmelse", skriver Schopenhauer i Världen som vilja och föreställning.

 

Kant och Schopenhauer var alltså överens om att det komiska uppstår i en plötslig insikt om att saker och ting inte är som de först verkar. Don Nilsen, professor emeritus i engelska vid Arizona state university och en av grundarna till International society for humor studies, ISHS, sammanfattar sina tyska föregångare:

 

- Anledningen till att folk skrattar åt kreativa och sofistikerade vitsar är att vitsarna tvingar åhörarna att ta två olika saker i beaktande samtidigt. Det ord som ersätter låter vanligtvis som det ursprungliga ordet, men står inte sällan i opposition till detta, och resultatet blir ironiskt eller paradoxalt, säger han.

 

Ännu en kannibalvits får illustrera hans tes: "När missionären drog ett skämt för kannibalerna skrattade de inte med honom, utan åt honom."

 

Kants och Schopenhauers tankar ligger till grund för den så kallade inkongruensteorin, den kanske mest inflytelserika idén inom humorforskningen. Inkongruens betyder ungefär bristande överensstämmelse.

 

Victor Raskin, grundare till tidskriften Humour och professor i lingvistik vid Purdue university, USA, menar att ordvitsar har två olika "skript" eller läsriktningar. En ordvits går med andra ord alltid att läsa på två olika - ofta motsägelsefulla - sätt. Eller som den franske filosofen Henri Bergson har uttryckt det: ordvitsen bygger på två olika idéer som kommer till uttryck trots att vi bara konfronteras med ett yttrande.

 

Inkongruens kan uppstå på flera sätt, till exempel om ett ord har flera möjliga betydelser: "Privatläkaren hade så mycket att göra att han sällan lämnade sin arbetsplats. Han jobbade i praktiken varje dag." Detta är en så kallad homonym vits.

 

Men den kan också bygga på likheter mellan vitt skilda ord, som i så kallade homofona vitsar. Denna typ av vits måste framföras muntligt:

 

- Vilka har egentligen styrt Monaco de senaste decennierna?

 

- Furst Rainier, sedan Albert.

 

Inkongruens kan också uppstå när orden liknar varandra till utseendet, så kallade homografiska vitsar: "De var nybörjare när det gällde att sjunga i grupp. Därför hade deras bil en skylt med texten Övningskör."

 

Den här typen av vitsar håller inte för högläsning utan är rent visuella.

 

Ordvitsens status har skiftat genom historien. Vissa har beskrivit den som den lägsta formen av humor, medan andra betraktat den som ett uttryck för andlighet och bildning. Den engelske författaren Samuel Johnson tillhörde ordvitsens största kritiker och menade att den stred mot den goda smaken. William Shakespeare däremot gjorde flitigt bruk av den. "Ask for me tomorrow, and you shall find me a grave man", som Mercutio säger i Romeo och Julia, dagen innan han mördas (liksom de flesta ordvitsar är den omöjlig att översätta).

 

Ordvitsar förekommer på de flesta håll i världen. På tyska talar man om Klangwitz, Kalauer och Witz. På engelska säger man pun, på franska calembour och på svenska ordvits - eller Göteborgsvits.

 

Att man i Sverige placerar ordvitsen geografiskt i Göteborg har förmodligen med fotografen och journalisten Aron Jonason (1838-1914) att göra. Jonason, som brukar beskrivas som Göteborgsvitsens fader, var en känd skämtare och under en tid hovfotograf hos kung Oscar II.

 

Enligt legenden lär Oscar II ha blivit så imponerad av Aron Jonasons vitsande att kungen utnämnde honom till "Storvitsir". "Det var väldigt vad Jonason blixtrar mycket", sade Oscar II. "Ja, blixtrar den ene så åskar den andre!" replikerade Jonason.

 

Göteborgshistorikern C.R.A. Fredberg (1863-1933) har slagit fast att Aron Jonason för alltid kommer att betraktas som en av Sveriges stora humorister, "och i sällskap, där man roar sig och berättar anekdoter, skall man alltid kunna rikligt ösa ur den Jonasonska kvickhetens friska källsprång."

 

Sedan blåste skämttecknaren Albert Engström (1869-1940) under myten om Göteborg som en stad där alla vitsar.

 

Och visst står sig traditionen stark i Göteborg. Göteborgsprofilen Ingvar Oldsberg har med sina ordvitsar gjort På spåret till Sveriges populäraste tv-program, och i Göteborgs-Posten publicerar Sture Hegerfors, president i Svenska serieakademin, dagligen illustrerade Göteborgsvitsar under vinjetten P.S.

 

Sture Hegerfors var en av föredragshållarna när Göteborgs stadsmuseum arrangerade en dag till vitsens ära tidigare i år. I sitt föredrag hävdade han att ordvitsen har blivit ett sätt för göteborgarna att profilera sig.

 

- Det finns ett fruktansvärt behov hos göteborgarna att bli bekräftade, sade han.

 

Ulf Benkel, författare till De 250 bästa ordvitsarna (Ica bokförlag), är inne på samma linje.

 

- Det har helt enkelt blivit en viktig grej för identiteten i Göteborg, ungefär som Gnosjöandan i Gnosjö eller falukorven i Falun. Det ingår i paketet med "goa gubbar" och allt det där. Jag tror det är självuppfyllande, man lär sig vitsa genom att befinna sig i en miljö där många gör det.

 

I sitt föredrag påpekade Sture Hegerfors även att en bra Göteborgsvits ska vara dålig: "Ju sämre vits desto bättre. En bra dålig vits skrattar man inte åt, man buar", slog Sture Hegerfors fast.

 

Men här håller Ulf Benkel inte med. Han har svårt för vitsar som bygger på "hittepåord" och krystade ordkonstruktioner, och är mer intresserad av vitsar som består av till synes korrekta yttranden, men som vid närmare betraktelse blottar oväntade betydelser och associationer. Det är inte helt olikt poesin. Ulf Benkels egen favorit är ett exempel på detta: "Begravningsentreprenören var på badsemester och byggde sandslott med barnen, men tillbaka på jobbet blev det mest jordfästningar."

 

- Det är min favorit, men det finns många som inte alls fattar det roliga utan mest tycker den är tragisk. Vilket den också är, men just därför är den så bra, för dess dubbeltydighet.

 

Enligt Ulf Benkel kan man träna upp sitt ordvitsande ungefär på samma sätt som man kan bli en skicklig korsordskonstruktör. Det handlar om att tänka på ett visst sätt. Själv triggades han i konkurrens med sin yngre bror, men kanske framför allt under sina år som kvällstidningsjournalist på GT. Kvällstidningarnas rubriksättare är av tradition skickliga ordvrängare.

 

För fyra år sedan startade Ulf Benkel bloggen Göteborrrg! där han började publicera egna och andras vitsar. Numera är det ett aktivt Twitterflöde. Eftersom ordvitsandet enligt honom har ett skamfilat rykte, det sägs att redan Caligula lät bränna en skådespelare på bål som straff för en dålig vits, skrev han till en början under pseudonym.

 

- Jag har kompisar som är öppet besvärade och tycker att det är så jävla töntigt med ordvitsar, att det hör till det där paketet med Lasse Kronér, Ingvar Oldsberg, Frölunda och Lisebergskaniner, berättar Ulf Benkel.

 

Vissa vitsar är så dåliga att det inte längre är roligt, utan mest irriterande. Men en riktigt välkonstruerad vits är en häftig upplevelse, menar Ulf Benkel. Den bästa som han på rak arm kan komma på är på engelska och brukar tillskrivas Groucho Marx (även om ursprunget är omdiskuterat): "Time flies like an arrow; fruit flies like a banana."

 

Vid en första genomläsning framstår förmodligen meningen som nonsens, men vid en andra och en tredje genomläsning hajar läsaren förhoppningsvis till och inser att den andra satsen i meningen kan läsas på två sätt. Polletten trillar ner. Vi fattar vitsen.

 

Ordvitsar håller olika hög klass och det är orättvist att dra alla över en kam. Ordvitsandet är i själva verket en viktig del av språket och litteraturen. Den framstående, amerikanske litteraturvetaren Jonathan Culler har kallat vitsen för "litteraturens grundval". Faktum är att många av våra största författare varit flitiga ordvitsare. William Shakespeare och James Joyce är två exempel, men också kritikerrosade, svenska författare som Ulf Karl Olov Nilsson och Malte Persson. Och Sigmund Freud, psykoanalysens fader, såg i vitsen ett fönster till vårt innersta känsloliv.

 

Ulf Benkel framhåller att ordvitsarna kan få oss att se på språket och världen med nya ögon. Det är åtminstone så han brukar försvara sitt intresse, om någon blir för kritisk.

 

- Det jag gillar är att ord och uttryck kan betyda mer än en sak. Är en ordvits skickligt genomförd kan man bli lika imponerad som inför ett bra konstverk. Vill man vara riktigt pretto och flummig kan man säga att tillvaron börjar luta lite, och en annan verklighet uppstår.

 

Ordvitsens status är dessutom beroende av i vilket sammanhang den berättas och i vilken kulturkrets. Christina Alm-Arvius, docent i engelska vid Stockholms universitet, har studerat ordvitsens funktion i engelskspråkiga, litterära tidskrifter. Hon påpekar att den här typen av humor har hög status i den anglosaxiska språksfären.

 

- Åtminstone i anglosaxiska intellektuella kretsar har den sortens wit helt klart status, eftersom en fyndig ordlek kan visa att man är associationsrik, smart, kreativ och bildad, säger hon. I The Times literary supplement finns det en rubrikkultur som lockar fram fyndiga, ofta ganska subtila och intellektuellt mångtydiga rubriksättningar. Och i The New Yorker, en annan intellektuell tidskrift, kan man se något liknande.

 

Enligt humorforskningen bygger vår förmåga att uppskatta vitsar på hur väl utvecklad vår språkliga kompetens är. Med ett större ordförråd och ett rikare språk ökar våra möjligheter att haka på oväntade ordlekar. Don Nilsen menar att ordvitsen kan hjälpa oss att minnas saker bättre, och poängterar vikten av humor i undervisningen.

 

- Ordleken, liksom alla lekar, kan vara en rolig form av övning. Den skärper och vidgar våra sinnen, och tränar oss i att hantera mer än ett begrepp åt gången. Ordvitsen kan i själva verket jämföras med ett prov. Antingen fattar personen vitsen och klarar provet, eller så fattar han inte och får underkänt.

 

John Pollock, före detta världsmästare i ordvitsar och talskrivare åt Bill Clinton, är inne på samma spår. "En ordvits får sin styrka ur två saker. För det första dess flertydighet, och för det andra att den gör det möjligt att komprimera innehållet i en mening, skapa flera lager av innebörd i färre ord. Så är man ute efter att ge uttryck åt komplexa idéer kan ordvitsen vara ett kraftfullt verktyg", skriver Pollock i sin bok The pun also rises.

 

För Ulf Benkel är vitsen en så integrerad del av tänkandet att han ser flertydigheter i språket vart han än tittar.

 

- Jag skulle behöva gå i terapi för att börja tänka normalt igen. I dag på morgonen såg jag en annons för skumplast och satte genast igång. Skum-plast, skump-last, skum plast 

 

Faktum är att även "Storvitsir" Aron Jonason tycks ha upplevt vitsandet som aningen ansträngande. I ett kåseri, i kalendern Nornan 1889, framhåller han hur orättvist det är att göteborgarna får klä skott för alla dåliga skämt.

 

"Malicen har velat påbörda Göteborg att ega en frodig jordmån för detta ogräs på literaturens fält, men vi protestera deremot. Göteborgswitzen är bestämt ingen specialitet, ty krystade ordlekar och misslyckade kvickheter fabriceras lite hvarstädes. Man har endast funnit att peka ut Göteborg som witzcentrum, för att när man sjelf råkar förirra sig ut på kvickhetsmakeriets krångliga stråt, söka skydd bakom frasen: Skulle en göteborgare ha sagt."