Varken fågel eller fisk?

Twitter föddes som en paradox i korsningen mellan tal och skrift. Plattformens namn är en ljudlig metafor om mänsklig kommunikation som fågelkvitter. Men väl där kan du bara läsa och skriva. Du får lyssna med ögonen – och kvittra med fingrarna.

I en av mina Twitterstudier finns det här inlägget (fritt översatt från engelska): ”Som de flesta män twittrar jag som jag pratar! Kort, skarpt, rakt på sak och går vidare! Till skillnad från de flesta kvinnor som maler på i evighet om tillfället ges.” Att ”twittra som man pratar” är alltså inte bara att twittra i en viss form, utan handlar ofta om att leva upp till en norm.

Twitter, som vilken språklig arena som helst, har inte en norm, utan uppvisar en ständig förhandling mellan normer. Vissa twittrare avskyr när någon skriver talspråkligt. Det speglar en syn på talspråket som grammatiskt defekt. Andra menar att skolboksgrammatiken är något att använda vid behov.

Medan vissa användare klagar på dålig stavning så ser andra potentialen i att använda stavning för att uttrycka en personlig röst. En twittrare hänvisar till exempel till talspråklighetens ”fucked up ass grammar”, och illustrerar därmed just det: en kaosartad grammatik.

Andra gör uttryckligen kopplingen till regional eller social variation, och gör sig lustiga över hur tonårstjejer, mexikaner eller nigerianer twittrar som de pratar. En nigeriansk användare svarar på den kritiken: ”ao else u wan it be, like we pooin?”, ’Hur vill du annars att det ska vara, som vi bajsar?’

Trots den skämtsamma tonen, uttrycker den här typen av inlägg normer – på skilda vis. Att skämta om hur nigerianer twittrar som de pratar speglar åsikten att man normalt inte bör göra så. Och det skämtsamma svaret uttrycker en motsatt norm: det är väl klart att vi twittrar som vi pratar – hur skulle vi annars twittra?

Enligt språkantropologen Asif Agha är ett litet skämt eller ett litet skratt en del av det vi ofta ägnar oss åt för att, medvetet eller omedvetet, staka ut gränserna för vad som är okej och normalt på en viss språklig arena.

Men allt som sker på Twitter kan inte betraktas som ”prat”. Twittrarna använder sig i stället ofta av – och bidrar till att utforma – nya repertoarer och genrer. Paradexemplet är kanske så kallade mem. Den vanligaste formen av mem är bildmontage, exempelvis ett foto av en katt som trängt sig ner i en kartong med den påklistrade texten ”if I fits I sits”. Sådana mem sprids i allehanda syften, som internhumor i en grupp, som politisk kritik och mycket mer. I vidare bemärkelse avser mem alla typer av texter, bilder, videor och annat visuellt material som sprids mellan olika nätforum.

Fenomenet med mem har dock i sig en muntlig prägel. Mem handlar, liksom mycket i muntlig kommunikation, om en sorts folkkulturellt deltagande, medskapande och överföring av ett ständigt
föränderligt material. Men bruket av mem kan i många fall knappast sägas göra texterna mer talspråkliga.

På Twitter finns många olika strategier för att återge talat språk. Man möter dem i former som and I was like blah blah, then she was all blah blah, motsvarande svenskans ba och typ som talmarkörer. När jag undersökte dessa olika strategier, upptäckte jag att vissa användare plockade in mem som en del i det återgivna talet, till exempel för att gestalta attityder.

Detta sätt att plocka in ett ”förproducerat” kulturellt material för att dramatisera en berättelse, skapar en sorts språklig hybrid, som nog måste sägas gå bortom vad vi är vana vid att se i tal och skrift. På nätet börjar det bli vardagsmat.

När man börjar rota i vad kategorier som tal och skrift betyder, går det också att höja blicken från det rent konkreta till mer svepande frågor.

En väg till denna mer abstrakta nivå går via den kanadensiska mediegurun Marshall McLuhan och hans kollega, amerikanen Walter J. Ong, som var språkvetare, litteraturvetare och filosof.

Dessa två menade att västvärlden har genomlevt ett tidevarv präglat av alfabetets och tryckpressens litteracitet – ett begrepp som används om de verksamheter som kan kopplas till läsande och skrivande. Litteraciteten gynnar abstraktion, distans, analys, linjärt och logiskt tänkande. Walter J. Ong menade att det framväxande elektroniska medielandskapet skulle leda till ett sorts återtåg för det muntliga. De nya medierna skulle ge en ny plats för talspråket i den offentliga kulturen.

Det är lätt att se hur vissa av dessa muntliga värden tycks passa in på hur skrift används i sociala medier: språket ska skapa och stärka känslor av närvaro och omedelbarhet, deltagande och sammanhållning inom den egna gruppen. Fokus ska ligga på närhet till det mänskliga: berättelser och inte isolerade fakta, integration och inte analys, konkret erfarenhet och inte inte abstraktion.

På så sätt kan debatter om vilka former som är lämpliga i talspråk respektive skriftspråk, i förlängningen komma att handla om djupa kunskapsfilosofiska spörsmål. De spåren går långt tillbaka i västvärldens idéhistoria. Den grekiska filosofen Sokrates menade att när ordet separeras från den fysiska människan går det inte längre att veta med säkerhet vem avsändaren är. Den digitala skriften kan tyckas än mer lömsk, då den bedrar oss genom att kännas mer omedelbar och ofiltrerad än den egentligen är.

I mitt material finns exempel på twittrare som är övertygade om att de vet att en viss kändis verkligen har skrivit sina inlägg personligen för att ”hon skriver som hon pratar”. Hon känns liksom igen på rösten, även om rösten är i text. Detta kan förvisso tyckas lite naivt, för skriftlig stil kan imiteras väldigt lätt jämfört med en kroppsligt närvarande röst. Men vi ska nog akta oss för att snabbt avfärda intuitionen att textligt framställda digitala identiteter är mindre pålitliga än andra.

Precis de egenskaper hos det skrivna ordet som gjorde Sokrates misstänksam, kom sedan att stå som garant för dess vetenskapliga värde: Avståndet från författarens röst blev till objektivitet. Skriftens status som sekundär representation gjorde den till ett verktyg för att bygga modeller av verkligheten. Förflyttandet av berättelser som vandrade från individ till individ, blev till artefakter som kunde lagras i skrift, säkrade en syn på kunskap som ett fast objekt med stabil identitet över tid. Vi började se på kunskap som något inpräntat i ordbokens, encyklopedins och arkivets logik.

Men vilka nya intuitioner kan utvecklas när vi väl börjar vänja oss vid de nya mediernas omförhandling av talspråkets och skriftspråkets logik? När den här hybriden mellan tal och skrift uppstår?

En språklig plattform som Twitter aktiverar på ett tydligt sätt språkliga normer. Vissa blir frälsta och upprymda när de upptäcker formatet, andra blir irriterade över språkets vulgarisering. Mixen av telegrafiska fragment och slagord upplevs som endera skrämmande eller löjeväckande.

Tal och skrift är lurigare än man kan tro, och omförhandlas ständigt när nya medier tar plats. Vad hybriden mellan tal och skrift gör med oss är svårt att utvärdera, men få av oss lär lämnas oberörda.

Peter Wikström är forskare i engelska vid Karlstads universitet.