Val Resias glömda språk

Kokerskan på en liten restaurang utanför den lilla staden Venzone ville att min man och jag skulle pröva gnocchi con le mosche. Det betyder ’gnocchi med flugor’. Efter viss tvekan gjorde vi det. Flugorna visade sig vara russin, så förrätten var egentligen mera som en efterrätt, men en god sådan. När kokerskan kom tillbaka till vårt bord, log vi belåtet och därmed hade vi klarat "inträdesprovet". På en servett ritade hon upp vägen till sin hemdal, Val Resia, dalen där gnocchi con le mosche har sitt ursprung. "Dit måste ni", sade hon, "för där är luften bättre och vattnet klarare. Där spelas en musik som inte finns någon annanstans och där talar man ett språk som ingen annan förstår".

Vi befann oss i Friuli-Venezia Giulia, Italiens nordöstligaste region. Det är ett av de områden i denna världsdel som man med fog skulle kunna kalla ett Europa i miniatyr. På en yta som Sörmlands finns allt från alptoppar, böljande kullar med vinodlingar och vidsträckta slätter till lagunlandskap, hav med långa sandstränder och branta klippor. Regionen rymmer också alla de tre stora europeiska språkfamiljerna: den romanska, den germanska och den slaviska. Här talas förstås italienska, men också andra romanska språk, som friulanska och en liten spillra av ladinska. De germanska språken representeras av flera olika varianter av tyska. De slaviska språken är främst företrädda i sydöst, nära den slovenska gränsen, där det talas slovenska. Men i några av dalarna i nordöst talas ytterligare tre slaviska språkvarianter. En av dessa dalar är Val Resia, där man talar det ålderdomliga språket resianska.

Val Resia sträcker sig från Resiutta i väster till Coritis i öster. Här ligger orter som San Giorgio, Prato di Resia, Gniva, Oseacco och Stolvizza. Det är nästan bara urresianer som bor här. Det antas att de kom hit någon gång på 600-talet. Det finns inga spår av någon tidigare befolkning i själva dalen, men i Resiutta, som ligger vid dalens öppning mot väster, har man funnit lämningar från en romersk civilisation från tiden före 600-talet. Länge har människorna i Val Resia levt isolerade från omvärlden. Fram till 1900-talet förekom sällan äktenskap mellan resianer och folk från andra delar av Friuli. Genetiska undersökningar visar också att folket är ytterst homogent. Resianerna betecknas av genetiker som ett "genetiskt isolat", och man har kommit fram till att så gott som alla resianer härstammar från det tjugotal familjer som först slog sig ner i dalen.

Nå, nu är folk och språk, eller genetik och språk, inte samma sak, även om det förstås ofta finns samband mellan dem. Det resianska språket är utan tvivel ett slaviskt språk, men när det gäller en närmare bestämning av de språkliga släktskapsförhållandena finns det olika meningar. En del antar att resianerna kom till dalen vid den tid då det slaviska urspråket just hade börjat falla sönder i olika dialekter eller språkgrenar. De flesta språkforskare menar att resianskan hör till samma gren som slovenskan. Ja, en del betraktar resianskan som en slovensk dialekt, men detta är knappast någon resian beredd att acceptera. Många av dem anser sig vara närmast besläktade med ryssarna. De säger sig härstamma från en grupp ryssar som ska ha kommit till dalen "för mycket länge sedan". En dag när jag var uppe i den lilla byn Coritis ställde jag lite frågor om språket till en man jag stötte på där.

Jag frågade om han talade resianska.

- Ja, det är klart. Vad ska man göra?

Med det menade han kanske att man får hålla till godo med det språk som finns att tillgå i ens omgivning, även om ingen i världen utanför förstår det eller ens vet att det finns. Jag försökte ställa några frågor om resianskan, men han ville inte riktigt svara utan sa rakt ut:

- Vi är inga slaver eller slovener. I så fall är vi hellre ryssar. Ja, vi är nog ryssar.

Jag sade inte att ryska också är ett slaviskt språk utan försökte i stället med:

- Det är vackert här.

Han upprepade sina ord om slaver, slovener och ryssar igen. Gång på gång upprepade han den lilla frasen:

- È inutile, ’det är lönlöst’.

Vårt samtal fördes på italienska. Alla resianer talar italienska, de flesta talar resianska, många talar friulanska och en hel del talar dessutom tyska. I regel är resianerna alltså minst trespråkiga.

Vad talar då för att man ska betrakta resianskan som en slovensk dialekt? Det finns en rad grundläggande likheter i resianskans och slovenskans strukturer och ordförråd. Dessutom är slovenskan i sig inte särskilt enhetlig. Den rymmer en hel del sinsemellan olikartade språkliga varieteter, också om man bortser från resianskan. Det är först från slutet av 1700-talet som man kan tala om ett slovenskt språk, hävdar den holländska slavisten Han Steenwijk.

Och på vilka grunder kan man betrakta resianskan som ett självständigt språk? Genom den långa isoleringen har många varianter av ord och former utvecklats, och uttalet, med det uppseendeväckande stora antalet vokalljud (särskilt rundade vokaler som till exempel ö och ü), avviker tydligt från både slovenska och vilket annat slaviskt språk som helst.

Kontakterna utåt från dalen har nästan alltid gått västerut av naturliga skäl. I öster finns höga berg och ännu i dag är trafiken över passen mot Slovenien bra mycket glesare än via Resiutta ner i den friulanska världen. Därför har en hel del lånord från friulanskan, och även från italienskan och bayerskan, kommit in i resianskan. Alla de resianer som jag har frågat säger att de inte förstår slovenska. De berättar också att slovener på besök i dalen i första hand brukar välja italienska eller tyska för att göra sig förstådda. Men de språkforskare som jag har kommit i kontakt med menar å andra sidan att resianska är en slovensk dialekt, även om den under lång tid tagit en helt egen väg.

- Ur ett språkligt släktskapsperspektiv är resianskan en slovensk dialekt, men ur ett socialt och kulturellt perspektiv är den ett eget språk, säger till exempel Han Steenwijk.

Sedan en ny italiensk språklag, till stöd för minoritetsspråken i de olika regionerna, trädde i kraft häromåret, har dock situationen fått en oväntad vändning. Lagen ger nämligen rätt till ekonomiskt stöd till slovenskan, men inte till resianskan eller de andra slaviska småspråken i Friuli. Därför vill en del av ekonomiska skäl räkna resianskan som en slovensk dialekt, medan andra inte vill ge upp resianskans självständighet för pengar.

Det är ännu oklart vad den här lagen kommer att betyda för skolundervisningen i dalen. Kommer slovenskan att tränga ut resianskan? Kommer resianskan att få fortleva i egenskap av slovensk dialekt? Eller kommer all undervisning att ske på italienska? Bland lokalbefolkningen och även bland exilresianer talar man om en "språkstöld", och någon har sagt att man "kastat bort pärlan i de slaviska språkens halsband". Andra, men de är betydligt färre, tycker att det här känslomässiga engagemanget för resianskans erkännande som självständigt språk är "meningslös romantik".

Ytterligare en komplikation består i att det finns flera resianska varieteter. Trots att avstånden mellan orterna i dalen kan räknas i enstaka kilometer, särskiljer man minst tre olika former av resianska. Orsaken till denna mångfald i ett så litet område är, som på andra platser i svårframkomliga bergsbygder, isolering. Fram till mitten av 1900-talet levde de flesta resianer av boskapsskötsel. De tillbringade tiden från maj till september på sina betesmarker uppe i bergen. Byarnas beten låg mycket längre ifrån varandra än själva byarna, och knappast någon tog sig från den egna byns betesmarker till de andras marker. På somrarna utvecklades alltså resianernas språk i olika riktningar, och på vintrarna satt man sedan i stugorna och talade vidare, varje grupp på sitt bergsspråk: ’kallt’ heter zmyrzal i San Giorgio, zmerzal i Gniva, märzul i Oseacco och myrzel i Stolvizza. Och ’grönsaksland’ heter wyrt, wart, wortäc respektive wortec.

Denna inomresianska språkliga mångfald gör det svårare att ge resianskan en stabil ställning som självständigt språk med ett enhetligt skriftspråk. Han Steenwijk håller på att utarbeta en grammatik för resianskt standardspråk, men många resianer vill uttrycka sig också i skrift på den egna dialekten och inte på denna "standardresianska".

Det har alltid varit svårt att livnära sig på vad den här trånga dalen med sina betesmarker uppe i bergen har kunnat ge. Från slutet av 1700-talet till långt in på 1900-talet reste resianska män runt i Europa som skärslipare, hantverkare som slipar saxar och knivar, och kittelflickare, hantverkare som reparerar kopparkärl. I Stolvizza finns till och med ett skärsliparmuseum. Under 1900-talet flyttade en stor del av resianerna permanent från dalen. Av de resiansktalande i dag beräknas tusen bo kvar i dalen. Dubbelt så många är spridda i Europa. Men på somrarna återvänder åtskilliga till sina gamla platser. De flesta av dessa hemvändare talar ännu resianska, men genom dem förs stora mängder av lånord från andra språk in i resianskan. Det rör sig främst om lån från italienskan, men det kommer också in lån från till exempel tyskan.

Ett slags gemensam symbol för detta resianska mikrokosmos är berget Monte Canin som tornar upp sig öster om Stolvizza och Coritis och bildar en naturlig och svårgenomtränglig gräns mot Slovenien. I en lite ojämn oval löper gångvägen Ta lipa pot, ’den vackra vägen’, i ett hisnande vackert alplandskap längs båda sidor av det innersta av dalen. Stigen korsar gång på gång bäckar som forsar nedför bergssidorna. Då och då stöter man på övergivna hus som lämnats vid den stora jordbävningen 1976, som förstörde stora delar av bebyggelsen i Friuli och som drabbade Val Resia mycket hårt. En av jordbävningens följder blev paradoxalt nog ett slags återvändande till de resianska rötterna. Samlingar av resianska sagor gavs ut och resianen Sergio Chinese arbetar bland annat med en översättning av de fyra evangelierna till resianska. Från 1980-talet och framåt har också forskningen om resianskan, med språkforskare som Milko Maticetov, Roberto Dapit och Han Steenwijk, tagit ny fart efter att ha stått ganska stilla sedan början av 1900-talet.

Tar man sig över passet Sella Carnizza kommer man till en resiansk "systerdal", Valle Uccea. Här talas också resianska, men dalen är ytterst glest befolkad, om man bortser från byn Uccea som ligger längst ner i dalen. Strax nedanför passet finns en liten malga, ett slags fäbodsservering, som sköts av en resiansk dam som bara bor här på somrarna. På väggen i det lilla stenhuset hänger en almanacka, och när jag var där stod det zuzuladör - så heter ’juli’ på resianska - överst på det uppslagna bladet. Malgavärdinnan berättade att hon i sin ungdom, när hon var bosatt i de här trakterna, om söndagarna brukade bestiga den närbelägna toppen Casera Nische med sina väninnor och att de brukade gå där uppe längs bergskammen och sjunga de gamla resianska sångerna. Där uppifrån ser man hela Val Resia.

Da öra ta Canïnawa /

Na jë pur pali visoka /

Ko won na wor sowa došly /

Šcalë utï?aci so snuwali /

Ja si polednol ta nu së /

Za vïdët ?i tu jë bujë /

Jë mokoi skala ano rob /

Ja si polednol nu tu-w-dnö /

Za vïdët ?i tu jë bujë /

Jë mokoj wöda ano prod  

Den här sången besjunger det resianska symbolberget Monte Canin. Sången beskriver en vandring upp till toppen med blickar uppåt mot målet och neråt mot dalen och floden. Tu-w är en preposition som betyder bland annat ’i, in; på’ och tu-w-dnö betyder ’ner i djupet’. ’Vatten’ heter på resianska wöda. Floden som rinner genom Val Resia heter på italienska Corrente Resia. På resianska heter den Ta Vilïka Wöda.