Ung svenska klingar stolt

På tunnelbanan på väg mot Stockholmsförorten sitter två tjejer som har mycket att berätta för varandra. Varje gång de tar till orda tilltalar de varandra med bror.

”Lyssna bror, jag hade alla rätt på matteprovet!”

– Det är ett manligt begrepp som har vidgats till att innefatta kvinnor, ett exempel på ett
klassiskt övertagande, säger Karin Senter, doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Karin Senter följer i sitt avhandlingsarbete en grupp tjejer på gymnasiet i en flerspråkig förort till Stockholm.

– Bror förekommer allt mer i förortsslangen, både mellan tjejer och killar.

Ordet bror signalerar att man har gedigna band. Ordet mannen fyller samma funktion – även det används könsneutralt.

Vissa forskare har sett på ungdomsspråk som en lekfull fortsättning på barnspråk, som framför allt ger upphov till nya ord och uttryck. I och med att ”rinkebysvenska” uppmärksammades bland ungdomarna i Stockholms västra förorter i slutet på 1980-talet, hamnade förortsslangen i fokus.

I dag är mer än var tredje invånare i Stockholm född utanför Sverige, eller har åtminstone en förälder som är det. Flerspråkiga miljöer finns också i Göteborg och Malmö, liksom i en rad mindre städer.

– Den flerspråkiga miljön är så kreativ, så ska man hänga med i förortslangen måste man anstränga sig, säger Karin Senter.

Men något har hänt med förortens språk i takt med att generationer av ungdomar har vuxit upp med det. Ellen Bijvoet, lektor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, har i flera projekt studerat unga i flerspråkiga förorter i Stockholm.

– De har inga svårigheter med att växla mellan slang och standardnära svenska. Men när de tar bort slangorden blir det för somliga i stället något som en del lyssnare uppfattar som en ”klang av förorten”: en stackato-rytm och en speciell intonation i slutet av yttrandet. Variationen är stor, men för att skilja detta sätt att tala från förortsslangen kallar jag det förortssvenska.

Av de tjejer som Karin Senter följer i sitt avhandlingsarbete är majoriteten födda i Sverige. De är väldigt ambitiösa, ska plugga vidare – och talar förortssvenska.

– De har inte svårt att inte tala slang. De byter lätt till standardsvenska. Det som blir kvar är just en språkmelodi och vissa uttal. Förortsklangen, säger hon.

Den speciella slutintonationen innebär att dra ut på sista stavelsen, betonad eller obetonad, samtidigt som den stiger i tonhöjd.

– Den tror jag inte att talarna själva är så medvetna om, men i övrigt är de oerhört medvetna om sitt språk. De vet att deras tal har en klang av förorten, även när de talar standardspråk. Och att de till exempel har ett starkare sje-ljud, som när de säger skön och skicklig.

Men det är inte bara klangen som utgör förortssvenskan, menar Karin Senter. Det finns vissa grammatiska aspekter också. Hon har till exempel spelat in informella samtal då ungdomarna genomgående använder rak ordföljd, även i fall där svenskans grammatik förordar omvänd ordföljd.

I morgon ska jag städa blir då
I morgon jag ska städa.

– Även standardtalare har ibland rak ordföljd, men det är mötet med språkmelodin som ger förortsklangen. Jag funderar på om det här börjar bli ett konventionellt drag.

I förortssvenskan har hon också noterat utelämning av verbet vara i alla böjningsformer: är, var och så vidare. I stället för han är dryg säger man ibland bara han dryg.

Vidare kan u-ljudet låta som tyskt y – ü – något som för övrigt vissa forskare tror kan vara en generell förväntad utveckling i det svenska vokalsystemet. Alla har inte lika mycket av det.

– Egentligen är det ganska små saker, men sammantagna är de hörbara för en lyssnare.

Ellen Bijvoet har studerat just detta: hur andra uppfattar dessa unga vuxnas tal. Inte minst är det viktigt vad så kallade grindvakter – arbetsförmedlare och studievägledare – hör. Det vill
säga de som har makten över vem som släpps in på arbetsmarknaden och högre utbildning.

– De hör klangen av förorten. Den är svår att knäppa av för talarna, precis som till exempel klangen av Västsverige kan vara. Men förortsklangen gör att de kan tillskrivas språkliga avsteg som de faktiskt inte gör. Språkligt kompetenta unga vuxna kan bli missbedömda på grund av klangen.

Grindvakter läser alltså in saker i språket som inte finns där, som slang och bristande grammatik.

Tidigare betraktade forskarna förortsslangen som stiliserade språkdrag som ungdomarna lekte med. Men förortssvenskan har blivit ett övergripande och nytt sätt att tala, menar Ellen Bijvoet.

– Det här nya sättet att tala svenska kan med tiden komma att inkluderas i en utvidgad norm
för standardsvenska, även om det är långt kvar till dess.

Ungdomarna i Karin Senters studie kan själva skilja på brytning och förortssvenska. Det är personer utanför förorten som sagt inte lika bra på, vilket gör det upplagt för förutfattade meningar.

– Risken är just att man tror att de här ungdomarna inte har varit i Sverige så länge. Förortssvenskan kommer ju inte med attityd, som slangen gör. Men förortssvenskan kan ändå uppfattas så, säger Karin Senter.

Själva är ungdomarna ambivalenta till det egna språket.

– De förstår att förortssvenskan kan ligga dem i fatet, att de på grund av språkmelodin och uttalet tillskrivs felaktig grammatik och ordval. Men när folk utanför förorten lånar slangen, reagerar de. De tycker att det låter jättekonstigt, att det låter ”wannabe”. Det är ju ett språk som de har skapat, något de är stolta över.

Att förortsslangen är viktig för identiteten håller Rickard Jonsson, lektor i barn- och
ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet, med om.

– Vem som helst får inte prata förortsslang. Språket är laddat med något värdefullt: ”det här är mitt språk.” Det påminner om senaste tidens diskussion om kulturell appropriering. Att använda uttryck som inte uppfattas som dina egna kan både provocera och utmana.

I sin avhandling Blatte betyder kompis, som kom 2007, följde han killar i en högstadieskola
i en invandrartät förort utanför Stockholm under ett år. Den debatt om förortsslangen som följde tycker han rymde en kamouflerad främlingsfientlighet. Det var tabu att tala nedsättande om ungdomar med invandrarbakgrund, men fritt fram att göra det om deras språk.

– Men det var tydligt att killarna i min studie talade slang som en motståndshandling, eller för att få en humoristisk effekt. Slang och skämt haglar när språket är förbjudet. Att ungdomarna lätt kan växla mellan slang och mer normaliserat språk har forskare sedan dess visat. Och man har kommit ifrån att tala om slangen i termer av brist, utan kan se den som en språklig resurs, som används på olika sätt.

Nu gör Rickard Jonsson en studie på duktiga elever från förorten, som har sökt sig till en prestigefylld innerstadsskola. Eleverna har att förhålla sig till en stereotyp med en lång historia.

– De blir ofta bemötta som ”den andre” – invandraren. De väljer då att antingen ta tydligt avstånd från stereotypen, och tala vårdat för att lyckas bra, eller att hänga med varandra och använda förortsslang, för att markera samhörighet mot den svenska mur som de möter.

Än så länge är det många som ursäktar sig för sitt språk, för normen är stark, menar Rickard Jonsson. Men kanske har synen på förortssvenskan förändrats. Den fungerar som identitetsmarkör, men den är inte begränsad till det.

– Vänner och andra på skolgårdarna, som inte har samma bakgrund som de här ungdomarna, tycker att det är roligt att peppra sitt språk med förortsslang.

– I dag har förortens språk en annan status än den hade för kanske tio eller tjugo år sedan. Det finns något spännande och exotiskt i förhållningssättet.

Förortsförankrad hiphop får dessutom förortsslangen att slå igenom på bred front. Många lyssnar på hiphop och lånar uttryck därifrån. Och på Youtube finns en kanal som många ungdomar tittar på: Språk för alla. De känner igen sig i dem som porträtteras språkligt där: förortskillen, polisen, läraren, braten, Stockholmsbögen.

– Mina deltagare skrattar lika mycket åt stereotypen av den auktoritära jugoslaviske pappan som den mesiga svenska mamman.

I det sammanhanget sprids förortsslangen, vem som helst kan underhållas och plocka upp orden.

Rickard Jonsson ser något allmängiltigt i ungdomarnas situation när de säger att ”jag vet att man inte borde tala så här, jag bara skämtar”.

– Jag som är uppvuxen i Västergötland kan känna igen mig i vad som händer när man använder språket på en oväntad plats. När jag var på en doktorspromovering på universitetet var det en av talarna som talade västgötska. Han gjorde det som ett skämt. Det stod helt klart att västgötska kan man inte tala på en doktorspromovering, om man inte skämtar.

Salih Bilic, 23 år, estradpoet, Barkarby

– Förortsslangen handlar om att man vill exkludera människor, att de inte ska förstå. Jag märker själv att jag växlar – jag talar slang med dem det passar, men inte med en chef eller myndighetsperson.

– Jag vet att jag även utan slangen talar förortsspråk. Ibland får jag frågan om vad jag har för brytning och om jag är född i Sverige. Folk har inte koll på skillnaden mellan brytning och förortssvenska. Jag hör ju om någon har den typen av språk i sig, på samma sätt som att man hör om någon talar dalmål eller värmländska. Det är en dialekt på samma sätt: ett slags biprodukt av stockholmskan. Språket kommer alltid att förändras, och förortssvenska är en konsekvens av hur samhället ser ut.

– Språket är alltid en gemenskap. Om jag åker till Kreta och träffar andra svenskar så har vi svenskan gemensamt.

– Jag har inga problem med att någon som inte kommer från förorten vill låna jargongen eller tonfallet, bara det inte är för att göra narr av det.

Nawroz Zakholy, 26 år, poet, Tensta

– Jag är jätteglad för att jag är uppvuxen i förorten. Vi har tillgång till så många språk. När jag skriver poesi tänker jag jättemycket på dem, fast jag skriver på svenska. Min svenska är rikare – en mer levande, mer självsäker version av svenskan, med starka uttryck. Den växer snabbare än vilken sociolekt eller dialekt som helst. Gamla ord vissnar snabbt.

– Slangen kan man använda eller inte. Ingen pratar med sin chef som med sin bästa vän. Vi från förorten är otroligt mycket bättre på att anpassa språket efter mottagaren. Det har jag märkt på olika jobb som jag har haft. För människor från andra delar av Stockholm kan det lätt bli missförstånd.

– Förortssvenskan har dåligt rykte – det är mycket ”gata” – och den är underskattad. Men jag tror att det kommer att förändras. Det är inte så länge sedan den stora invandringen började. Förändring är läskigt. Men det gäller att sluta vara rädd för den. Det är heller inte länge sedan skånskan inte fick vara på tv.

Clara Holmström, 25 år, säljare, Gröndal

– Jag är uppvuxen i en närförort i södra Stockholm, och när jag träffar mina gamla kompisar faller jag tillbaka i förortsspråket. Nu jobbar jag, och då talar jag förstås på ett annat sätt.

– Min sambo är uppvuxen i Huddinge, och när han talar med gamla barndomskompisar är det nästan som att han byter till en dialekt. Trots att han är helsvensk, liksom många av kompisarna, är det mycket slang och ett speciellt sätt att prata. I vissa förorter kan det nästan vara svårt att förstå förortssvenskan. De pratar på ett helt annat sätt.

– Det är nog eftertraktat, coolt, att tala förortssvenska för dem som har svenska som modersmål. Många svenskar talar lågt och tyst, medan förortssvenskan är ljudlig och full av gester. Den är mer
uttrycksfull helt enkelt.

– Men det är vissa det inte passar att tala förortssvenska. Som den ”svenskaste” killen i min skola, som talade mest förortssvenska av alla! Det var ju komiskt.