Tystnad tagning!

Skelettet av ett kreatur ligger på havets mörka botten. Sylvassa tänder ramar in ett öppet gap, som utgör entrén till häxans lya. Utan att tveka simmar den unga havsprinsessan Ariel in. Ursula, en häxa med överkropp som en människa och underkropp som en stor svart och slemmig bläckfisk, väntar där inne. Hon slingrar över golvet för att gripa tag i prinsessan och delge henne sina krav. Ursula kan göra henne till människa, men i gengäld vill hon ha det som gör den skönsjungande Ariel speciell: – Du kommer inte ens att sakna det. Vad jag vill ha av dig är ... din röst.

Scenen utspelar sig i den tecknade klassikern Lilla Sjöjungfrun från 1989, och det är den första Disney-prinsessfilm där manliga karaktärer har betydligt mer taltid än kvinnliga. Regissörerna, Ron Clements och John Musker, är legender i sammanhanget. De ligger bakom många av de filmer som har påverkat flera generationer över hela världen. Lilla Sjöjungfrun, Aladdin, Herkules och Prinsessan och Grodan står på deras meritlista.

Enligt John Musker har kvinnliga rollfigurer mindre taltid än manliga i Lilla Sjöjungfrun eftersom huvudpersonen blir av med sin röst – inte för att de är svaga.

– Ariel var stark och tog ödet i sina egna händer. Det står jag fast vid, säger han.

Men alla håller inte med honom. Flera av de filmer som John Musker producerat har fått hård kritik efter det att forskare har analyserat dem språkligt. I våras publicerade lingvisterna Carmen Fought och Karen Eisenhauer vid Pitzer college i Kalifornien en studie där de mätt taltiden för män respektive kvinnor i Disneys prinsessfilmer. Resultatet chockade många: kvinnliga karaktärer i Disneys filmer från 1930- till 50-talet hade mer tid att prata än kvinnorna i de senare filmerna. Visst tappar Ariel rösten, men studien synliggör ett mönster – för även i de fem prinsessfilmer som följde på Lilla Sjöjungfrun talade kvinnorna mindre än männen. I genomsnitt hade mansfigurerna tre gånger så många repliker som de kvinnliga figurerna.

– Disneys sätt att skapa filmer förändrades i och med Lilla Sjöjungfrun. Från att vara typiska sagor blev filmerna mer lika Broadwaymusikaler. Då behövdes en längre rollista, och de rollfigurer som kom till blev män av bara farten, säger Carmen Fought.

Hon hävdar att snedfördelningen handlar om sexism i samhället i stort. Ska man ha en butiksägare eller en vakt i en scen, ser filmskaparna automatiskt en man framför sig. Det handlar helt enkelt om att män fortfarande är normen.

En orsak till att Disneyfilmer har en stor andel manlig taltid är birollerna. De är oftast män och de får flest komiska poänger. Blunder och Sebastian i Lilla Sjöjungfrun, Timon och Pumba i Lejonkungen, Anden i Aladdin, Olaf och Sven i Frost är några exempel. Hanna Söderlund, doktor i språkvetenskap vid Umeå universitet, har i sin avhandling studerat humor och föreställningar om kön, med fokus på TV4:s program Parlamentet. Hon ser tydligt kopplingen mellan män och tillåtelsen att vara komisk.

– Avsikten med de manliga sidekickarna i Disneyfilmerna är att de ska vara humoristiska. Tittar man på samhället i stort är det också män som får vara roliga. Kvinnor har setts som humorlösa i hundratals år, säger Hanna Söderlund.

Hon tror också kvinnor sällan får de roliga replikerna i Disneys tecknade filmer eftersom könsrollerna är mer traditionella i USA än i Sverige.

– Kvinnorna får roller där de är vackra och räddas av män. Normen säger att man inte kan vara både snygg och rolig samtidigt, säger Hanna Söderlund.

Carmen Fought håller med:

– Kvinnor kan vara prinsessan eller skurken i filmerna. Skurken kan till och med vara rolig, som Ursula i Lilla Sjöjungfrun. Men om kvinnan ska vara rolig, måste hon göras ful. Ursula är exempelvis gjord för att vara mindre feminin. Och Mushu i Mulan är en gammal ocensurerad tokig tant.

Den amerikanska animationsstudion Pixar grundades 1986. Sedan 1997 har Pixar producerat film för Disney, och tidigare i höst släppte Disney Pixar-filmen Hitta Doris, uppföljaren till Hitta Nemo. Huvudfiguren Doris är en pratglad men minnessvag honfisk som får stort utrymme och står för många av de humoristiska inslagen i filmen. Carmen Fought mäter just nu manlig och kvinnlig taltid även i de filmer som Pixar producerat. Trots att hon är glad över karaktärer som Doris, är hon inte lika positiv över Pixars filmer överlag.

– Vi hittar exakt samma trender som i Disneys filmer. Om inte ännu sämre siffror! Det är nästan svårt att ens komma på kvinnliga karaktärer i Pixars filmer, trots att de ofta hyllas som moderna och framåt, säger hon och nämner filmer som Toy story och Monsters Inc.

Det är snart dags för amerikansk premiär för John Muskers senaste skapelse, och han är smått stressad när han nås för en intervju. Han ska snart träffa orkestern som spelar in bakgrundsmusiken till Moana, eller Vaiana, som filmen ska heta i Sverige. De sista detaljerna måste bli perfekta.

– Vi har jobbat med filmen i fem år och är äntligen snart klara, säger han med en lång utandning på slutet.

Han är medveten om kritiken mot hans tidigare filmer. Han berättar att Geena Davis institute höll ett föredrag för honom och medarbetarna på Disney för några år sedan. Institutet forskar och utbildar medier om hur man ska komma ur de traditionella könsrollerna och skapa mer komplexa kvinnliga karaktärer i underhållning som riktar sig till barn.

– Jag minns att alla var förbluffade efter föredraget. Aladdin fick massiv kritik för mängden manliga karaktärer, bland annat. Men inget var val vi hade gjort medvetet, säger John Musker.

De manliga rollfigurerna i Aladdin snor åt sig hela 90 procent av all taltid. Men även om John Musker försvarar både Ariel i Lilla Sjöjungfrun och Jasmine i Aladdin, så hävdar han att Moana är en ännu modernare prinsessa. Det är inte Moana som ska räddas, utan det är Moana som ska rädda ön hon bor på i Stilla havet. Den 16-åriga Moana är en äventyrare som har humor och är ettrig, enligt John Musker. I filmtrailern ses Moana segla med säker hand och ta sig an stormar och läskiga lavamonster. Sidekickarna i filmen är en gris, som inte pratar, och en tupp. Dessutom följs Moana av Maui, en manlig halvgud. Maui verkar dock inledningsvis skeptisk till äventyret.

– Jag åker inte på något uppdrag med en liten tjej, säger han.

– Detta är min båt och du kommer att åka, säger Moana, innan hon slängs i havet av halvguden.

Moana motbevisar honom så småningom och de tar sig an äventyret tillsammans.

Men att döma en film efter hur många ord kvinnor yttrar är ändå inte helt rättvist. Vad karaktärerna säger – både kvinnor och män – är minst lika viktigt som antalet repliker. När Carmen Fought och Karen Eisenhauer riktar in sig på komplimanger i Disneys prinsessfilmer, är trenden mer positiv. De klassiska filmerna, som Snövit, Törnrosa och Askungen, fokuserar väldigt mycket på kvinnornas utseende. Drygt hälften, 55 procent, av alla uppmuntrande kommentarer till kvinnor handlar om deras utseende, medan bara 11 procent handlar om deras färdigheter. Detta kan jämföras med 1990-talets filmer, då komplimangerna om utseende har minskat till 38 procent, medan de om färdigheter ökat till 23 procent. Ännu bättre i det avseendet är det i den nya eran av filmer, som kom i början av 2000-talet. Där handlar 22 procent av komplimangerna om utseende och 40 procent om färdigheter. John Musker menar att varje prinsessa är en produkt av sin tid.

– Även om Snövit hade mer taltid, sjöng hon ”En dag är prinsen här”, att hennes högsta dröm är att gifta sig. Det skulle inte ske i dagens filmer, tror han.

En bidragande faktor till det kan vara att fler kvinnor i dag också är med och skapar filmerna. Både Frost och Modig skrevs och regisserades exempelvis av kvinnor. Och en av producenterna till Moana är kvinna. Ett av hennes uppdrag är, enligt John Musker, att se till att Moana inte tappas bort när Maui får roliga repliker.

– Jag tror inte att Moana har för lite tid på vita duken. Det är hennes story helt och hållet, och Maui har en biroll, säger John Musker, som har skrivit manuset.

Unikt för Moana, till skillnad från övriga prinsessor, är också att hon inte har något intresse för kärlek.

– Jag nämnde detta när vi lanserade filmen och ett sus gick genom publiken. Många har hyllat det beslutet. Jag hade ingen aning om att det var en big deal, säger John Musker.

Även om han har ansträngt sig för att göra en aktiv hjältinna, säger han också att Moana inte kommer att vara någon superwoman.

– Några brister måste karaktärerna ha. Det handlar om att brister är mänskligt, inte om kön.

John Musker vill också framhålla att karaktärerna är det viktiga, inte vad Disney ska lära alla världens barn.

– Visst har Disney ett ansvar. Vi påverkar kulturen väldigt mycket, framför allt för barnen. Det uppdraget tar vi seriöst. Men många tror att Disney träffas i någon slags supergrupp för att bestämma företagets framtida riktning. Så är det inte. Vi är bara filmmakare med olika idéer. När vi börjar med en film tänker vi inte: ’Hur ska vi föra fram tio viktiga lärdomar för barn?’ Det viktigaste är att vi vill göra engagerande berättelser med rollfigurer som vi gillar, säger han.

I takt med att allmänheten blir mer medveten om jämställdhet, blir det också något som publiken kräver, enligt Carmen Fought. För företag som Disney kan det därmed bli ett incitament till förändring – om det också finns pengar att tjäna. – Moana ser lovande ut, tycker jag. Att en okänd hawaiiansk tjej gör Moanas röst är en bra början, för Aladdins och Jasmines röster gjordes av vita röstskådespelare. Det visar att skaparna har gjort medvetna val, säger Carmen Fought.

John Musker tog också till sig kritiken från Geena Davis institute, och har åtminstone försökt jobba mer aktivt med att bryta könsroller sedan dess.

– Jag tror inte att Moana kommer att få kritik för att vara passiv, säger han. Jag vet inte hur ni säger på svenska, men Moana – hon är bad ass!

Emelie Svensson är frilansjournalist i New York. Den första filmen hon såg på bio, två år gammal, var Lilla Sjöjungfrun.