(T)rösten i radio

Allan Linnér: Hej, vad vill du prata med mig om?

Kajsa: Jag känner mig väldigt ensam.

Allan: Aha.

Kajsa: Jag skulle gärna vilja hitta någon som jag passar för.

Varje tisdag går psykologen och psykoterapeuten Allan Linnér in i en studio i Radiohuset i Stockholm för att ta emot veckans samtal till programmet Radiopsykologen. Han vet namnet på den som ska ringa och lite grann om vad de ska tala om. Resten måste rymmas inom de knappa 30 minuter de har på sig och det som går att uppfatta mellan två människor som inte ser varandra.

– Jag trodde att det skulle vara omöjligt, säger han, och berättar om den långa uttagningen som till slut utmynnade i att han, som precis tänkt börja trappa ner, bestämde sig för att vända om och träda fram.

Det var med blandade känslor han tog emot sitt första samtal. Hur skulle han som uppfattar sig själv som visuell och är van att sitta i timmar mitt emot sina klienter så snabbt få kontakt och kunna ge något till en människa han inte ens kunde se in i ögonen?

– Jag är förvånad över att det går så bra som det gör. Och det har blivit lättare och lättare, säger han. Tänk att en människa kan framträda så tydligt bara genom sin röst, andningen, tonfallet, intensiteten och tystnaden.

– Och vad jag beundrar dem som ringer. Vilket mod.

Du är så varsam när du pratar med dem, tycker jag, som om varje person lockar fram ett eget språk hos dig.

– Tycker du, säger han, jag tänker inte på det. Kanske beror det på att orden på gott och ont varit så viktiga för mig. Mina närmaste relationer har uppehållits via brev.

Allan Linnér växte upp i en kontinental familj. Pappa Sture Linnér var FN-diplomat och en välkänd expert på det grekiska språket och den grekiska kulturen. Mamma Clio kom från Aten, delar av hennes släkt fanns i Storbritannien och Frankrike. När Allan var elva år flyttade familjen till Liberia, och från det att han var 13 levde han ”ensam utan familj”.

Medan föräldrarna fortsatte till Storbritanninen, Tunisien, Egypten och USA, började Allan på internatskola i Sverige och fick hålla kontakten med mamma och pappa via papper och penna.

– Jag tyckte om att skriva till dem, att formulera mig, men jag kunde bäva inför det. Det var så mycket som stod på spel och det kunde ta lång tid innan man fick svar, säger han.

Kanske var det den där ensamheten i tonåren som fick honom att läsa psykologi och till en början specialisera sig på just åren mellan 13 och 20. Eller också var det den där vanan att hela tiden byta miljö som fick honom att i stället börja arbeta med familjer.

– Varje hem, varje familj hade en egen kultur och det var jag van vid. Och det blev en möjlighet för mig att upptäcka hur många olika sätt det fanns att vara familj på.

Eller var det upplevelserna från de där två gångerna om året, då familjen skulle förenas och ”uppstå” någonstans i världen, som fick honom att öva upp ett slags känslighet för relationer och ordens värde?

– Du vet, på någon månad skulle vi klara av ett helt års familjeliv. Ljuv återförening först förstås. Sedan uppror, uppgörelser och så helst av allt försoning. Hann vi inte så fick vi sopa under mattan. Att skriva om det svåra var inget vi gjorde, inget som jag som tonåring klarade av.

Och så säger han:

– Det är inte roligt att vara 14 år och packa sin väska och ta flyget ”hem”, lämna mamma och pappa bakom sig med en olöst konflikt och veta att det är många månader tills vi ses igen.

Så det är inte bara i radion som Allan Linnér är varsam med orden. Också i hans mottagningsrum spelar språket stor roll. Särskilt i början, när relationen mellan honom och den som söker hjälp ska ”finkalibreras”, bemödar sig Allan Linnér om att finna ord så att den andre kan träda fram på ett så rättvisande sätt som möjligt.

– Inom familjeterapin talar man om att ”samgå”, säger Allan Linnér, och det innebär att bemöda sig om att möta den andra människan där hon är. Det är ett slags hållning och därunder ligger ett viktigt outtalat budskap från min sida: du är där du är, därför att du har skäl att vara där. Om du hade kunnat, hade du varit någon annanstans.

Det handlar om att inte ta makten över en annan människa, varken med sin attityd, sina tolkningar eller sitt språk.

– Tänk efter, säger han. Du hinner knappt hälsa förrän du börjar göra dig föreställningar om den du möter, föreställningar som färgar ditt sätt att uppfatta henne. Om jag tycker att jag är snabb blir du långsam. Om jag anser att jag är gladlynt kan du framstå som nedstämd. Den som tar initiativet till att definiera relationen får tolkningsföreträde, får makt.

För terapeuter, och inte minst för dem som arbetar inom psykiatrin, lurar dessutom alltid diagnoserna – ”deprimerad”, ”fobisk”, ”narcissistisk”, ”bipolär” – och alla ord som är direkt kopplade till dessa och som i sig döljer en hel tolkningsvärld.

– Jag försöker undvika diagnoser så mycket jag kan, säger Allan Linnér. Inte för att jag är emot dem. En diagnos som kan leda till rätt behandling är ett jättebra hjälpmedel. Men risken finns att vi behandlar människors beteenden som om de vore statiska. Att vi, precis som fjärilssamlaren, han som naglar fast ett nytt exemplar med en nål, tror att vi har fångat något, när vi i själva verket bara fryst ett ögonblick och låst vår egen blick. Diagnoser är ofta färskvara, inte minst när det gäller ungdomar.

I stället försöker Allan Linnér se problemen i deras sammanhang. Vilka känslor uppstod när och tillsammans med vem? Och så ta emot det den andre säger med så öppet sinne han förmår.

Han har varit med om motsatsen många gånger. På ytan ser något ganska enkelt ut, men när man börjar undersöka saken så är det inte alls som man tror. Han minns en pojke som inte gick till skolan. Hur alla resurser till en början koncentrerades på honom. Men när man tittade lite närmare visade det sig att där också fanns en pappa som var hjärtsjuk och en mamma som var tvungen att gå till jobbet. Och ett barn som inte vågade gå hemifrån.

– I början på radion gjorde jag samma misstag, säger Allan Linnér. För att dämpa min nervositet tog jag reda på en hel del om den som skulle ringa. Så när samtalet började var jag så säker på vilken väg vi skulle kunna ta att jag nästan inte märkte att den jag talade med vek runt ett hörn in på ett helt annat spår. Nu vet jag nästan ingenting, det är mycket bättre.

Det fanns en tid när han trodde att hans arbete som terapeut var att vara duktig på att analysera klienten och komma med en passande hypotes om vad som var problemet. Jodå, även han har lutat sig tillbaka, iakttagit och väntat på att klienten ska avslöja sig så att han, experten, kan kommentera med repliker som: ”Jag märker att du sitter och tittar bort”, med undermeningen, ”vad är det du undviker?”.

– I dag vet jag att terapeuten och klienten skapar sin relation tillsammans. Jag kan inte titta på dig utan att på samma gång titta på mig själv. Det kanske inte är så konstigt att den andre viker undan med blicken om jag hela tiden sitter och stirrar på henne. Så nu skulle jag i stället behöva vara mer ordrik: ”Jag är fullt medveten om att jag stirrar på dig … och på samma gång noterar jag att …”

Han strävar efter en jämbördig relation, säger han, en jämbördig kommunikation. Ett samtal som inte skapar en hierarki på grund av olika kunskap, ålder, klass, kön eller födelseort.

Men sitter du aldrig och tänker att du förstår mer än den du har framför dig?

– Jo det är klart. Men jag skulle aldrig komma på tanken att hävda att jag har rätt. Kanske bestämmer jag mig för att testa. Kastar ut a shot in the dark och säger: Jag har en idé. Vill du höra den? Men om klienten inte känner igen sig och skakar på huvudet skulle jag i dag aldrig insistera.

Men tänk om du har rätt?

– Det spelar ingen roll om den jag talar med inte anser det. Med tiden kanske hon ändrar sig, men det får visa sig.

Särskilt vaksam är han när han arbetar med människor som inte behärskar språket lika bra som han själv. För om den som sitter där mitt emot honom inte har ord så att de räcker för att beskriva livets nyanser och dimensioner, framstår hon lätt som om hon vore fattigare än hon är. Och då är det lätt att han uppfattar henne mer utifrån hennes problem än som en mångfacetterad människa.

– Inte minst gäller det dem som inte kan svenska.

Har du verkligen regelrätt terapi med människor som inte kan språket?

– Javisst, det går ofta jättebra.

Hur går det till?

– Jag jobbar med tolk och tolken är skyldig att översätta allt som sägs i rummet.

Men hur vet du att ni förstår varandra?

– Tolkarna hjälper till. De är ofta väldigt duktiga på språkets nyanser och påpekar när vi missförstår varandra. Fast det händer också att tolken protesterar och säger: ”Det där kan jag inte översätta!” eller
”I vårt språk kan man fråga men inte påstå!”. Då ändrar jag mig ibland. Men det finns också tillfällen då jag insisterar, då en liten provokation är själva poängen.

Fast egentligen tycker Allan Linnér inte att svårigheten att förstå vad den andre säger är typiskt för samtal mellan människor med olika språk. Nej, då skulle vi vara med när han och hans fru tar emot par. Tala om språkförbistring. Här kommer ett exempel på hur en konflikt kan gestalta sig.

Den ena säger:

”Jag vill att vi målar rummet vitt.”

Den andra säger:

”Jag vill att vi målar det grönt.”

– På ytan, säger Allan Linnér, låter det som om de pratar om samma sak. Men så är det inte. De rör sig på helt olika nivåer. Den som vill ha det vitt omkring sig kanske talar om det faktiska, om att det skulle vara enkelt och praktiskt. Allt passar till vitt. Den som vill ha det grönt kanske talar utifrån en känsla. Han mår bra av grönt eller det påminner om något, om skogen eller mormor. Hemma i vardagsrummet har samtalet blivit så känsligt att paret blivit tvunget att söka hjälp för att undersöka vad som finns bakom orden.

– Bakom det där talet om till exempel tapeter kan det förstås också finnas andra frågor som inte är uttalade. Det kan handla om sådant som närhet, tid, pengar, sex. I princip kan vilket samtalsämne som helst vara bärare av alla möjliga olika budskap.

Och under det, säger han, finns ofta den där kampen som brukar genomsyra relationer från första dagen tills man har skapat ett ”vi”. På vems villkor ska relationen levas, på dina, mina eller våra?

På samma sätt behöver man krypa bakom orden också i individualterapi. Om någon sitter här i stolen mitt emot honom och säger ”jag måste …”, ”jag borde …” eller ”jag har kontrollbehov” eller ”jag är konflikträdd”, så säger Allan:

– Låt oss inte stanna där. Berätta i stället vad som händer om du hamnar i en konflikt. Blir du rasande, börjar du gråta, blir du tyst, får du lust att slå någon eller drabbas du av dåligt samvete? Kan det vara så att du är rädd för att förlora dig själv när du blir arg?

Från ordet, till rädslan, till det den rädde vill undvika.

– Konflikträdsla, säger Allan Linnér, det är inte någon egenskap, det är bara ett sätt som något visar sig på. Det är ett beteende som framträder av en viss orsak i ett visst sammanhang.

Jag blir lite tyst och tänker efter. Ord som låter som självinsikt men som i realiteten används för att dölja en känsla. Vad i min beskrivning av mig själv använder jag för att gömma mig, för att slippa förstå och kanske ta ansvar?

Vilket språk ligger närmast hans egna känslor? Är det svenska eller grekiskan eller kanske engelskan?

Allan Linnér svarar snabbt.

– Svenskan. Fast fram till det att jag var 35 försökte jag vara grek.

Gjorde du? På vilket sätt då?

– Jag läste grekiska böcker och tidningar, lyssnade på till exempel Dalaras och Mikis Theodorakis, men det var bara svårt och mödosamt. Till slut fick jag erkänna: nej fan, jag är svensk. Men jag kan fortfarande de grekiska namnen på alla fiskar i Egeiska havet.

Nu förflyttar vi oss en stund till den där lilla orten några mil utanför Aten där Allans morfar Jannis hade ett sommarhus vid det berömda Poseidontemplet. Här tillbringade sonsonen många somrar och impregnerades av naturen, dofterna och de mytologiska berättelserna.

– Jag var lika mycket under vattnet som över. Hela somrarna snorklade vi bland fiskar och rester av kolonner från det störtade templet. Och så hittade jag mynt som var flera tusen år gamla.

När juntan tog makten i slutet av 1960-talet beslagtogs morfars mark, och huset, mandelträden, olivträden och fikonträden jämnades med marken.

Sommarparadiset försvann. Och ändå inte.

Stockholm är hemma. Men vid Kap Sounion har Allan Linnér sina rötter. Och ett par gånger om året åker han dit och sitter vid havet på tavernan där det hänger en målning som visar morfar där vid bordet en gång för länge länge sedan.

Nu ruskar vi lite på oss. Nu är vi tillbaka. Allan Linnér berättar att han egentligen tänkt bli marinarkeolog. Men att det han ägnar sig åt i dag inte är så långt ifrån. Nog är det en form av arkeologi att tillsammans med en annan människa sakta och försiktigt krypa bakom egna och andras föreställningar för att hitta en ny berättelse, en som det går att luta sig emot.

Den sanna berättelsen om mig själv?

– Nej, sanningen är det inte säkert att man kommer åt. Det är alltid svårt att rekonstruera ett händelseförlopp. Minnet går inte alltid att lita på. Och olika människor kan ha helt olika bild av vad som hänt. Men hur jävligt livet än varit så behöver man sätta det man har varit med om i ett sammanhang. En berättelse som håller ihop och som gör att man kan uppfatta sig själv som en person med en begriplig historia.

Jag förvånas varenda gång jag lyssnar på dig i radion av att du på så kort tid alltid hinner fram till något positivt, ett gott slut där den du talar med hittat ett spår som hon kan gå vidare med.

– Ja, jag vet, det är en av mina svaga punkter.

Svaga?

– Ja, att jag har svårt att stå ut med att det inte slutar bra. Jag vet att det enda som kan förväntas av mig på den där korta tiden är att jag kanske kan bidra med en alternativ bild, en impuls till den som ringer. Men det har med min historia att göra. Det är en kvarleva från den där ständiga rädslan för att våra sällsynta familjeträffar skulle sluta i osämja. Den där längtan efter en happy end. Jag måste jobba vidare med det där.

Allan Linnér: Jag skulle vilja fråga dig. För en stund sedan satt du med tårar och nu ska vi sätta punkt för i dag. Vad känner du just nu?

Kajsa: Jag har lite hjärtklappning, jag blev nog lite upprörd här.

Allan: Jaha, vad känner du mera?

Kajsa: Jag känner mig nöjd.

Allan: Du känner dig nöjd.

(...) Tack Kajsa. Hej.

Ann Lagerström är frilansjournalist och författare.