Tidningarna följer tiderna

Den som läser gamla böcker kan ibland stöta på ordet tidning i en annan betydelse än den vi ser i dag. Ett prov på det hittar vi i riksrådet och skalden Johan Gabriel Oxenstiernas dagböcker. I början av hösten 1769 skriver han exempelvis: ”Med posten feck jag den sorgsna tidning, att min Mormor är sjuk, en nyhet som oroar mig på det högsta.”
Av sammanhanget förstår vi att orden tidning och nyhet betyder samma sak för Oxenstierna. Och så var det. Redan i fornsvenskan betydde tidning – eller snarare tidhing – just ’nyhet’ och ’underrättelse’.

I dag har vi närmare 150 dagstidningar i Sverige. Av dem heter en dryg tredjedel något med tidning, till exempel Hjo Tidning. Men även om glosan tidning numera är den vanligaste delen i ett pressnamn, dröjde det lång tid innan ordet började betyda ’periodisk skrift’.
När Sveriges äldsta dagstidning, Norrköpings Tidningar, startade 1758, så lästes titeln i första hand som ’stadens nyheter’. Här kan vi jämföra med ordet tidende, som även det betyder ’nyhet’. Det mest kända exemplet i den svenska presshistorien är 1645 års Ordinari Post Tijdender (senare kallad Post- och Inrikes Tidningar), det vill säga nyheter som kom med den regelbundna posten.
I Sverige har ordet tidende fallit bort ur tidningsnamnen. Men det finns fortfarande kvar i norska Bergens Tidende, grundad 1868. Och först 2011 blev danska Berlingske ­Tidende, grundad 1749, kort och gott Berlingske.
”Grundtermen för mass­medier i tryck har alltså utvecklats ur ett ord för nyheter. Tidender, tidhingar, tidningar och slutligen tidning. Nyhetsförmedlingen är och förblir kärnan i allt pressväsen”, sa Staffan Björck, dåvarande professor i litteraturhistoria vid Lunds universitet i radio­föredraget Mercurius och telegrafen från 1985.

En tidning kan förstås heta nästan vad som helst. Men gör det sällan. Lite förenklat kan man säga att svenskspråkiga tidningar ­oftast namnges efter en ­formaliserad mall.
Namnet består vanligen till en del av geografiska begränsningar. Det kan vara tidningens utgivningsort eller spridningsområde, som hos lokala Tranås-Posten och rikstäckande Svenska Dagbladet.
Till den andra delen består tidningsnamnet ofta av ett ord som på ett eller annat sätt pekar på journalistikens roller och utveckling. Ordet kan till exempel belysa distributionen, tillverkningen, uppdraget eller tekniska framsteg. Enklast att förstå blir det om vi grupperar dessa andra ord systematiskt. Vilka namn kom först?

Den första namntradition som etablerade sig i svenskan talar ofta om leveranssättet, som i Mercurius, post och kurir. Det menar Clas Zilliacus, litteraturvetare vid Åbo akademi, i essän ”Tidningshuvud och tidningshjärta” från 1981.
Exempel på den här traditionen finns i 1670-talets Swenska Mercurius samt i 1830- och 40-talens Skånska Mercurius.
”Mercurius var hos ­romarna vägarnas och de vägfarandes skyddspatron. Han var handelns och samfärdselns gud. Det var helt naturligt att han fick ansvaret för nyhetsförmedlingen också i de nya väst- och nordeuropeiska nationer där latinet var den vetenskapliga bildningens gemensamma språk”, konstaterade Staffan Björck.

Till vardags var nyhetsförmedlingen mer en fråga för postväsendet än för gudarna. Äldre svenska tidningar hämtade nämligen en stor del av sitt innehåll från kollegerna i det kontinentala Europa. Nyheterna kom till Sverige via postjakter över Östersjön och med postryttaren upp genom landet. På liknande sätt såg det ut på andra håll i världen.
Postens betydelse kan därför lätt avläsas i att ordet gång på gång blev huvudled i tidningsnamn, som i amerikanska Washington Post eller brittiska Daily Mail. Betydelsen ser vi än i dag då ordet post är det näst vanligaste i svenska tidningsnamn. Göteborgs-Posten, Smålandsposten och Östersunds-Posten är bara några exempel.
En annan viktig nyhetskälla var de brev som tidningens egna meddelare skrev. Går vi tillbaka i historien var privata brev med nyheter ofta tänkta att läsas av fler personer än mottagaren. På det viset var breven först föregångare, och senare konkurrenter till tidningarna. Brevskrivaren, korrespondenten, är därför en gestalt som med all rätt dykt upp i fler än ett tidnings­huvud. Numera finns endast Östgöta Correspondenten i Linköping kvar.
Man kunde förstås också uppkalla sin tidning efter dem som faktiskt bar på nyheterna, som postiljonen eller den vanligare kuriren. Bland bärarna är väl Milanos kvällskurir Corriere della Sera den mest bekanta. I Sverige har vi fler än en handfull kurirer, varav Eskilstuna-Kuriren och Falu-Kuriren är ett par.

Nästa grupp av namn, som Clas Zilliacus ser i sin historik, tar sikte på tidningarnas innehåll och utgivningstakt. För svensk del dyker ordet nyheter upp i huvudet på ett blad i Göteborg redan på 1760-­talet. Ordet vinner därefter i popularitet, och det särskilt sedan Dagens Nyheter startats i Stockholm 1864. ­Efter det har vi bland annat fått Hallands och Skövde Nyheter.
När tidningarna allt eftersom åren gick kompletterade och varierade sitt innehåll med annonser, underhållningsmaterial och annat gjorde sig de bredare ambitionerna gällande i namn som Allehanda och Hvarjehanda. Tidningar som bjöd på lite av det mesta. I dag har vi allehanda-titlar på exempelvis Gotland, i Sala och Ystad.
Men för att nyheterna skulle bli en tidning behövdes de först tryckas på papper. De blev då ett newspaper eller nyhetsblad. Dagbladet är ett för dagen tryckt pappersark. Det känner vi igen i tidningar som Bärgslagsbladet och Helsingborgs Dagblad. Till den traditionen kan vi nog också lägga tidningen 8 Sidor.
Ordet dagblad har för övrigt likheter med ordet journal som är bildat till franskans jour, ’dag’, som går tillbaka på latinets diurnus, ’daglig’. Och trots att vi i svenskan talar om journalister när vi menar personer som tecknar dagen, och på så sätt utövar journalistik, har det varit långt mellan de dagliga journalerna. Vi har i stället använt ordet för ­tidskrifter som i Hemmets Journal. Utomlands är ordet tydligare kopplat till nyhetstidningar som Wall Street Journal i USA och Le Journal du Dimanche i Frankrike.

Mot slutet av 1700-talet, och framför allt under 1800-talet, börjar pressens roll som tredje statsmakt betonas, det vill säga den makt som oberoende granskar den lagstiftande och den utövande makten. Under de här åren personifieras en viss del av pressen som subjekt. Tidningen blir nu en granskare, väktare och tribun, skriver Clas Zilliacus i sin essä.
Den här tredje ­namngruppen är inte lika påtaglig i den svenska presshistorien som i flera andra länders, till exem­pel med brittiska dagstidningen Guardian och franska nyhetsmagasinet Le Nouvel Observateur. De mest ihågkomna exemplen i Sverige är kanske 1800-talsbladen Anmärkaren och Granskaren.
Bland dagens tidningar är det ganska troligt att Kalmar­tidningen Barometern, grundad 1841, fått sitt namn i enlighet med det liberala program som växte fram i Europa under 1800-talet. Och där tidningen regelbundet skulle registrera de politiska vindarna och följa samhällsklimatets upp- och nedgångar.

I en fjärde ­namnkategori läggs tyngdpunkten på objektiva ting som utgivningsort, periodicitet och teknik. Här hittar vi bland annat den förmänskligade tidningen och representanten för landskapet eller bygden, som i Bohusläningen och Ljusnan. En angränsande grupp finner vi i de tidningar som heter något i stil med Folket och Folkblad. Namnet är tänkt att symbolisera det arbetande folket – tidningens läsekrets.
Här hittar vi också namn som tar sikte på den moder­na teknik som ­tidningarna använder. För att nyheterna skulle bli ett dagblad behövde de under lång tid gå genom en tryckpress. Pressen blev därför snart en beteckning för alla tidningar och för allt som hör till tidningsvärlden. Med ett sådant språkbruk är det heller inte förvånande att pressen ingår i enskilda tidningsnamn, som La Prensa i Buenos Aires och La Stampa i Turin. I svenskan har namntypen fallit ur modet, även om den funnits i till exempel Nya Pressen i Helsingfors.
Andra tekniska erövringar som lyfts fram i namnet är telegrafen och internet. Brittiska Daily Telegraph är väl det mest ryktbara exemplet. I Sverige har ­tidningshuvuden som Telegrafen i Växjö och Skånska Telegrafen varit ganska kort­livade företeelser. Här ­önskade utgivarna dra intresset åt sig med ett så tekniskt lockande namn som möjligt. Det var en önskan som fanns kvar även i slutet av 1900-­talet, när pressen klev ut på nätet. Där kallade sig Dagens Nyheter under en tid för DNet och när Aftonbladet lanserade en ny gratistidning 2006 döptes den till Punkt se.

Men som för alla ­mallar finns det sådant som ­faller utan­för. Det tydligaste ­exem­plet utgör en tradition hos kommunistiska och social­demokratiska tidningar. Deras namn blickar ofta fram mot en Ny Dag, Ny Tid eller det Nya Samhället. De kan också ­spraka i eld och ljus som Brand, ­Flamman och Aurora, efter morgonrodnadens gudinna.
Till sist, blir det inte roligare än så här? Inte i dag. Den som söker roliga namn får leta sig tillbaka till Oxenstiernas tid. För det är bara att erkänna, de senaste årens tidningsstarter har inte bjudit på godbitar som Pratsjuke Fritalaren och Farmors Nattmössa. Och frågan är om någon tidning haft en titel med högre nyhetstempo än Hwad Nytt? Hwad Nytt? från 1772.

Tobias Lindberg är medie­forskare vid Göteborgs ­universitet.