Stor bokstav blir allt mindre
Det är tuffa tider för versalerna. Så tuffa att vissa befarar att versalerna är på utdöende. Men inget tyder i dag på att versalerna sjunger på sista versen.
Våra versaler har i den digitala tidsåldern börjat tappa mark. Framför allt bland yngre syns en tydlig trend där stor bokstav allt oftare utesluts i informell kommunikation, som i sms och chattar. I en artikel i The Guardian från tidigare i år, med den olycksbådande rubriken Death of the capital letter, ’Versalens död’, intervjuades unga som fick berätta om valet att frångå stora bokstäver i skriftlig kommunikation sinsemellan. Att enbart skriva med gemener menade de blir mer avslappnat och skapar en lättsam känsla av kontinuerlig dialog, utan tydlig början eller slut. Versalerna sparas i stället till formella sammanhang, som mejl och dokument relaterade till jobb eller studier.
Enligt Theres Bellander, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet, är det just i privata textmeddelanden som versalerna fått lov att träda tillbaka.
– Det handlar ofta om väldigt korta meddelanden som redan utgör en egen enhet. Då behövs egentligen varken punkter eller versaler för att markera en menings början och slut. Om det är någonstans man frångår konventionerna och rekommendationerna gällande versalerna så är det just i den här typen av text. Däremot kan jag inte se att betydelsen av versaler skulle ha minskat i tryckta texter, i böcker eller artiklar.
”Det är oekonomiskt att ha små och stora bokstäver”
I dag uppskattas versalerna stå för mellan 2 och 4 procent av texten i tryckta böcker och tidningar på språk i Europa. Siffran varierar något mellan de olika språken. Tyskan har en särställning i sammanhanget i och med att substantiven skrivs med inledande versal. Även engelskan har relativt mycket versaler eftersom man skriver I, ’jag’, med stor bokstav liksom exempelvis veckodagar och månader. I andra änden av spektrumet hamnar till exempel franskan – likaså svenskan – där det mesta utom egennamn skrivs med inledande liten bokstav.
När det gäller den digitala kommunikationen är siffran svårare att uppskatta och den varierar mellan samhällsgrupper, men bland unga kan den, som artikeln i The Guardian visar, närma sig noll. Det är tydligt att mycket har hänt sedan versalernas storhetstid under den tidiga antiken – då det inte fanns något annat än versaler.
Alexander Andrée är sedan ett par år gästprofessor i latin vid Stockholms universitet. Hans expertområde är paleografi, läran om äldre handskrifter och skriftsystem, vilket innefattar gemenernas utveckling.
– Man kan tycka att det är oekonomiskt att ha små och stora bokstäver. I vissa fall liknar gemenerna och versalerna inte ens varandra, vilket i praktiken gör att man behöver lära sig två uppsättningar av bokstäver, säger Alexander Andrée.
Grekiskan och latinet, som var de dominerande skriftspråken i antikens Europa och i Medelhavsområdet, skrevs från början enbart med majuskler, motsvarande vår tids versaler. Någon distinktion mellan majuskler och minuskler, versaler och gemener, fanns ännu inte under den tidiga antiken utan det fanns bara en uppsättning bokstäver, ungefär som runor. Det var allt som behövdes.
Skriften höggs inledningsvis in i sten eller ristades i trä – hårda och oflexibla material som krävde att bokstäverna var stora, raka och utan alltför många rundningar eller detaljer. När man senare började skriva på mjukare material som papyrus och så småningom pergament – bearbetad djurhud – öppnades nya möjligheter. Skriften kunde göras mindre, snabbare och mer varierad i form. Det förändrade hela sättet att skriva.
– När gemenerna gjorde entré så var det egentligen inte som gemener så som vi känner dem. Man började skriva vissa bokstäver på ett annat sätt av utrymmesskäl men också för att det gick snabbare, säger Alexander Andrée.
”Det är i princip den handstil vi skriver med fortfarande”
Genombrottet för gemenerna som vi känner dem i dag kom med den karolingiska minuskeln. Denna skriftstil utvecklades under 700- och 800-talet i Frankerriket på initiativ av Karl den store som ville skapa en enhetlig och lättläst skrift för administration, kyrka och utbildning. Den kännetecknades av tydliga, rundade och separerade bokstäver, med konsekventa mellanrum mellan ord – något som tidigare saknats. Till skillnad från äldre, mer kompakta, skriftsystem var den både mer läsbar och snabbare att skriva.
Skriften spreds snabbt över stora delar av Västeuropa och blev dominerande inom både det kyrkliga och världsliga skriftspråket. Även om det hade förekommit små bokstäver tidigare var det nu som ett tydligt och standardiserat system av gemener slog igenom.
– Den karolingiska minuskeln är själva fröet till det vi har i dag. I jämförelse med tidigare skrifter som de galliska, spanska och italienska skrifterna, som verkligen var knepiga att tyda, så var detta ett under av klarhet, säger Alexander Andrée.
– Den är ganska öppen, den är bred, den är luftig, man har ordentliga mellanrum mellan orden. Bokstäverna är fint utformade och så vidare. Och det är i princip den handstil vi skriver med fortfarande. Det är de formerna på ett ungefär, med vissa skillnader.
Därmed började uppdelningen mellan versaler och gemener etableras. Samtidigt var det vid denna tidpunkt ett laglöst skriftspråk. Man blandade hejvilt den karolingiska minuskeln med äldre stilar och det fanns ännu inga regler för hur man skulle använda stor och liten bokstav. Vissa meningar kunde inledas med stor bokstav, andra med liten. Egennamn skrevs inte med inledande stor bokstav, men om man ville framhäva ett namn kunde man i stället skriva hela namnet med stora bokstäver – inte minst gudomliga namn i religiösa texter.
Det var först långt senare, efter att boktryckarkonsten slagit igenom i Europa under mitten av 1400-talet, som enhetliga regler spreds för hur versaler och gemener skulle användas. Boktryckarna behövde standardisera typografiska val för att kunna massproducera texter. Den karolingiska minuskeln, som vid det laget hade dominerat som skriftsystem i flera sekel, låg till grund för de tryckta gemenerna. Versalerna å sin sida hämtades ofta från romerska monumentalskrifter och användes för att markera början på meningar, stycken, egennamn och rubriker – en praxis som därmed fick ett starkare och mer enhetligt genomslag. Först på 1600-talet hade det blivit en allmänt spridd norm att börja ny mening med stor bokstav.
”Hur versalerna ser ut är egentligen godtyckligt”
Det system som växte fram framstår i dag som självklart. Men det hade lika gärna kunnat se helt annorlunda ut. Vårt oekonomiska alfabet med dubbla uppsättningar bokstäver, liksom våra skriftkonventioner, är som ett kulturellt lapptäcke format av otaliga historiska skeenden och språkliga kompromisser under de senaste tvåtusen åren. Det handlar alltså inte om någon språklig nödvändighet, utan om kulturella och tekniska vägval som råkat bli norm.
Ett tydligt exempel på att det finns andra vägar är georgiskan, vars alfabet saknar uppdelningen i versaler och gemener. Ändå fungerar skriftspråket utan problem.
Vårt skriftspråk fortsätter ständigt att utvecklas, vilket betyder att det är mycket möjligt att utformningen av versalerna och konventionerna för när de ska användas kommer förändras i framtiden.
– Hur versalerna ser ut är egentligen godtyckligt. Vi har lärt oss att versalen A ser ut på ett visst sätt, men den skulle lika gärna kunna se annorlunda ut. Det spelar ingen roll, säger Theres Bellander.
Det är heller inte givet att utvecklingen går mot ett fortsatt minskat användande av versaler. Det kan också bli så att nya språkbruk uppstår där versaler börjar användas oftare, kanske influerat av språk med andra skriftkonventioner.
– Eftersom vi är så pass influerade av engelskan skulle det till exempel kunna hända att vi börjar inleda betydelsebärande ord i en rubrik med stor bokstav. Eller att man börjar skriva jag med stort J, vilket jag sett elever göra. Det är inte helt ovanligt.
Däremot ser Theres Bellander inga skäl till att versalerna skulle försvinna helt framöver.
– Nej, versalerna har ju kvar sin funktion, de gör det lättare att läsa. Så det kan jag inte tänka mig. Det skulle vara om vi slutade läsa helt och fick allt uppläst för oss.
Alexander Andrée är inne på samma spår.
– Det är klart att det är annorlunda med personliga meddelanden. Det är lite sak samma, kan jag tycka. Men så länge det tryckta ordet består kommer vi nog att få leva med versalerna.
Thomas Wederus är frilansjournalist.
Majuskler och minuskler
Majuskel och minuskel är typografiska och paleografiska termer för två grundläggande bokstavsformer. En majuskel är en stor bokstav – det vi kallar en versal – och skrivs mellan två tänkta linjer, utan uppåt- eller nedåtgående delar. Hela texter skrevs i majuskler under antiken, i stilar som romersk kapitälskrift och uncialskrift.
En minuskel är däremot en liten bokstav, alltså en gemen, och utvecklades som en mer utrymmes- och skrivvänlig form. Till skillnad från majuskeln skrivs minuskelskrift mellan fyra tänkta linjer: bokstavens kropp ligger mellan två mittlinjer, medan vissa bokstäver har staplar som sticker uppåt (som b, d, h) eller nedhäng (som g, p, y). Denna variation i höjd och form skapade mer distinkta bokstäver och ökade läsbarheten.
Skillnaden handlar alltså inte bara om storlek, utan om olika grafiska system – och båda utgör grunden för vårt moderna alfabet.
Källa: Alexander Andrée
Läs mer om karolingiska minuskeln:
Handskriften lever aldrig upp till förväntningarna
Stark stil
Våra versaler har i den digitala tidsåldern börjat tappa mark. Framför allt bland yngre syns en tydlig trend där stor bokstav allt oftare utesluts i informell kommunikation, som i sms och chattar. I en artikel i The Guardian från tidigare i år, med den olycksbådande rubriken Death of the capital letter, ’Versalens död’, intervjuades unga som fick berätta om valet att frångå stora bokstäver i skriftlig kommunikation sinsemellan. Att enbart skriva med gemener menade de blir mer avslappnat och skapar en lättsam känsla av kontinuerlig dialog, utan tydlig början eller slut. Versalerna sparas i stället till formella sammanhang, som mejl och dokument relaterade till jobb eller studier.
Enligt Theres Bellander, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet, är det just i privata textmeddelanden som versalerna fått lov att träda tillbaka.
– Det handlar ofta om väldigt korta meddelanden som redan utgör en egen enhet. Då behövs egentligen varken punkter eller versaler för att markera en menings början och slut. Om det är någonstans man frångår konventionerna och rekommendationerna gällande versalerna så är det just i den här typen av text. Däremot kan jag inte se att betydelsen av versaler skulle ha minskat i tryckta texter, i böcker eller artiklar.
”Det är oekonomiskt att ha små och stora bokstäver”
I dag uppskattas versalerna stå för mellan 2 och 4 procent av texten i tryckta böcker och tidningar på språk i Europa. Siffran varierar något mellan de olika språken. Tyskan har en särställning i sammanhanget i och med att substantiven skrivs med inledande versal. Även engelskan har relativt mycket versaler eftersom man skriver I, ’jag’, med stor bokstav liksom exempelvis veckodagar och månader. I andra änden av spektrumet hamnar till exempel franskan – likaså svenskan – där det mesta utom egennamn skrivs med inledande liten bokstav.
När det gäller den digitala kommunikationen är siffran svårare att uppskatta och den varierar mellan samhällsgrupper, men bland unga kan den, som artikeln i The Guardian visar, närma sig noll. Det är tydligt att mycket har hänt sedan versalernas storhetstid under den tidiga antiken – då det inte fanns något annat än versaler.
Alexander Andrée är sedan ett par år gästprofessor i latin vid Stockholms universitet. Hans expertområde är paleografi, läran om äldre handskrifter och skriftsystem, vilket innefattar gemenernas utveckling.
– Man kan tycka att det är oekonomiskt att ha små och stora bokstäver. I vissa fall liknar gemenerna och versalerna inte ens varandra, vilket i praktiken gör att man behöver lära sig två uppsättningar av bokstäver, säger Alexander Andrée.
Grekiskan och latinet, som var de dominerande skriftspråken i antikens Europa och i Medelhavsområdet, skrevs från början enbart med majuskler, motsvarande vår tids versaler. Någon distinktion mellan majuskler och minuskler, versaler och gemener, fanns ännu inte under den tidiga antiken utan det fanns bara en uppsättning bokstäver, ungefär som runor. Det var allt som behövdes.
Skriften höggs inledningsvis in i sten eller ristades i trä – hårda och oflexibla material som krävde att bokstäverna var stora, raka och utan alltför många rundningar eller detaljer. När man senare började skriva på mjukare material som papyrus och så småningom pergament – bearbetad djurhud – öppnades nya möjligheter. Skriften kunde göras mindre, snabbare och mer varierad i form. Det förändrade hela sättet att skriva.
– När gemenerna gjorde entré så var det egentligen inte som gemener så som vi känner dem. Man började skriva vissa bokstäver på ett annat sätt av utrymmesskäl men också för att det gick snabbare, säger Alexander Andrée.
”Det är i princip den handstil vi skriver med fortfarande”
Genombrottet för gemenerna som vi känner dem i dag kom med den karolingiska minuskeln. Denna skriftstil utvecklades under 700- och 800-talet i Frankerriket på initiativ av Karl den store som ville skapa en enhetlig och lättläst skrift för administration, kyrka och utbildning. Den kännetecknades av tydliga, rundade och separerade bokstäver, med konsekventa mellanrum mellan ord – något som tidigare saknats. Till skillnad från äldre, mer kompakta, skriftsystem var den både mer läsbar och snabbare att skriva.
Skriften spreds snabbt över stora delar av Västeuropa och blev dominerande inom både det kyrkliga och världsliga skriftspråket. Även om det hade förekommit små bokstäver tidigare var det nu som ett tydligt och standardiserat system av gemener slog igenom.
– Den karolingiska minuskeln är själva fröet till det vi har i dag. I jämförelse med tidigare skrifter som de galliska, spanska och italienska skrifterna, som verkligen var knepiga att tyda, så var detta ett under av klarhet, säger Alexander Andrée.
– Den är ganska öppen, den är bred, den är luftig, man har ordentliga mellanrum mellan orden. Bokstäverna är fint utformade och så vidare. Och det är i princip den handstil vi skriver med fortfarande. Det är de formerna på ett ungefär, med vissa skillnader.
Därmed började uppdelningen mellan versaler och gemener etableras. Samtidigt var det vid denna tidpunkt ett laglöst skriftspråk. Man blandade hejvilt den karolingiska minuskeln med äldre stilar och det fanns ännu inga regler för hur man skulle använda stor och liten bokstav. Vissa meningar kunde inledas med stor bokstav, andra med liten. Egennamn skrevs inte med inledande stor bokstav, men om man ville framhäva ett namn kunde man i stället skriva hela namnet med stora bokstäver – inte minst gudomliga namn i religiösa texter.
Det var först långt senare, efter att boktryckarkonsten slagit igenom i Europa under mitten av 1400-talet, som enhetliga regler spreds för hur versaler och gemener skulle användas. Boktryckarna behövde standardisera typografiska val för att kunna massproducera texter. Den karolingiska minuskeln, som vid det laget hade dominerat som skriftsystem i flera sekel, låg till grund för de tryckta gemenerna. Versalerna å sin sida hämtades ofta från romerska monumentalskrifter och användes för att markera början på meningar, stycken, egennamn och rubriker – en praxis som därmed fick ett starkare och mer enhetligt genomslag. Först på 1600-talet hade det blivit en allmänt spridd norm att börja ny mening med stor bokstav.
”Hur versalerna ser ut är egentligen godtyckligt”
Det system som växte fram framstår i dag som självklart. Men det hade lika gärna kunnat se helt annorlunda ut. Vårt oekonomiska alfabet med dubbla uppsättningar bokstäver, liksom våra skriftkonventioner, är som ett kulturellt lapptäcke format av otaliga historiska skeenden och språkliga kompromisser under de senaste tvåtusen åren. Det handlar alltså inte om någon språklig nödvändighet, utan om kulturella och tekniska vägval som råkat bli norm.
Ett tydligt exempel på att det finns andra vägar är georgiskan, vars alfabet saknar uppdelningen i versaler och gemener. Ändå fungerar skriftspråket utan problem.
Vårt skriftspråk fortsätter ständigt att utvecklas, vilket betyder att det är mycket möjligt att utformningen av versalerna och konventionerna för när de ska användas kommer förändras i framtiden.
– Hur versalerna ser ut är egentligen godtyckligt. Vi har lärt oss att versalen A ser ut på ett visst sätt, men den skulle lika gärna kunna se annorlunda ut. Det spelar ingen roll, säger Theres Bellander.
Det är heller inte givet att utvecklingen går mot ett fortsatt minskat användande av versaler. Det kan också bli så att nya språkbruk uppstår där versaler börjar användas oftare, kanske influerat av språk med andra skriftkonventioner.
– Eftersom vi är så pass influerade av engelskan skulle det till exempel kunna hända att vi börjar inleda betydelsebärande ord i en rubrik med stor bokstav. Eller att man börjar skriva jag med stort J, vilket jag sett elever göra. Det är inte helt ovanligt.
Däremot ser Theres Bellander inga skäl till att versalerna skulle försvinna helt framöver.
– Nej, versalerna har ju kvar sin funktion, de gör det lättare att läsa. Så det kan jag inte tänka mig. Det skulle vara om vi slutade läsa helt och fick allt uppläst för oss.
Alexander Andrée är inne på samma spår.
– Det är klart att det är annorlunda med personliga meddelanden. Det är lite sak samma, kan jag tycka. Men så länge det tryckta ordet består kommer vi nog att få leva med versalerna.
Thomas Wederus är frilansjournalist.
Majuskler och minuskler
Majuskel och minuskel är typografiska och paleografiska termer för två grundläggande bokstavsformer. En majuskel är en stor bokstav – det vi kallar en versal – och skrivs mellan två tänkta linjer, utan uppåt- eller nedåtgående delar. Hela texter skrevs i majuskler under antiken, i stilar som romersk kapitälskrift och uncialskrift.
En minuskel är däremot en liten bokstav, alltså en gemen, och utvecklades som en mer utrymmes- och skrivvänlig form. Till skillnad från majuskeln skrivs minuskelskrift mellan fyra tänkta linjer: bokstavens kropp ligger mellan två mittlinjer, medan vissa bokstäver har staplar som sticker uppåt (som b, d, h) eller nedhäng (som g, p, y). Denna variation i höjd och form skapade mer distinkta bokstäver och ökade läsbarheten.
Skillnaden handlar alltså inte bara om storlek, utan om olika grafiska system – och båda utgör grunden för vårt moderna alfabet.
Källa: Alexander Andrée
Läs mer om karolingiska minuskeln:
Handskriften lever aldrig upp till förväntningarna
Stark stil
