Stolthet trotsar fördom

Kanske spelar det in att Liverpool sedan årtionden är en politiskt röd stad. Labour har dominerat fullständigt – utom mellan 1998 och 2008 då Liberaldemokraterna styrde. Liverpool är också en arbetarstad, och dessutom hör man ofta både Liverpoolborna själva och folk från södra England säga att Liverpool inte är brittiskt. Många ser sig snarare som ”scousers” än som en del av något brittiskt. Samtidigt röstade 58,1 procent av befolkningen i staden för remain, alltså för att stanna i EU, medan 51,9 procent i hela Storbritannien röstade för brexit.

Den brittiska komikern Jimmy Carr sitter i gästsoffan i det populära BBC-programmet Graham Norton show. Han ska lära skådespelarna Salma Hayek Pinault och Antonio Banderas att tala brittiska dialekter. Han börjar med dialekten som talas i Liverpool.

Hans knep är att använda sig av en nyckelfras för att få in det rätta tonfallet: ”I want some chicken and a can of Coke.” Det sista ordet låter nästan som coach där avslutningen är hård och rivig, som om någon driver med nederländskan. Jimmy Carrs röst åker dessutom bergochdalbana, mot slutet åker den liksom ner ordentligt.

Det han gör är lika mycket en drift med en dialekt som en drift med människorna i Liverpool eller möjligen en drift med fördomarna om dem, en drift med arbetarklassens vanor och dess sätt att vara. Med hjälp av nyckelfrasen går han vidare till meningarna ”I’m going on a rob”, ”I’ve got a prezzie, it’s me gran’s birthday. She’s 30”.

Jimmy Carr lovar att han inte jävlas med Liverpool – han älskar ju Liverpool. Det är nämligen den enda staden i Storbritannien där sportbutikskedjan JD Sports har en avdelning för aftonklädsel. Publiken skrattar.

Tony Crowley är professor på engelska institutionen vid Leeds university. Han växte upp i södra Liverpool, i Dingle, samma stadsdel som The Beatles trummis Ringo Starr har sitt ursprung. Tony Crowley har skrivit två böcker om Liverpooldialekten scouse: A Social and cultural history och The Liverpool English dictionary. Den förstnämnda skrev han som ett sätt att tacka sin barndomsstad.

– Scouse är en dialekt som har låg status utanför staden. Den är verkligen stigmatiserad. Å andra sidan är det nog ingenting som bekymrar människorna i Liverpool så mycket, menar Tony Crowley.

Staden har två huvudsakliga karaktärsdrag, fastslår han: Det är en arbetarstad. Och den utvecklades till det eftersom den är ett globalt handelscentrum. Liverpools identitet bygger på dessa två karaktärsdrag – och dialekten reflekterar dem.

Men hur låter då dialekten, som dessutom har många egna ord och uttryck? I ord som chicken och cream, som komikern Jimmy Carr drev med, är till exempel c:na ”tjocka”. Och i fotbollsstaden Liverpool uttalas club som ”clob” med o:et som i svenska mormor, mum blir ”mom” med likadant o, g:et i nothing hoppas över och a-ljudet i det standardengelska uttalet av nothing blir även det ett ”mormor-o”. Ord som book, cook och look uttalas mer som goose än som foot, alltså med ett u-ljud, vilket gör att till exempel look och luck uttalas likadant. Inte sällan låter det som om den som pratar är täppt i näsan.

Tony Crowley menar att dialekten är unik, och att det finns två anledningar till det. För det första handlar det om stadens mångkulturella ursprung. Intressant nog är ordet scouse en del av det engelska ordet lobscouse, alltså ’lapskojs’, av det dialektala lob, ’koka’, och scouse, ’buljong’. Och Liverpools befolkning, liksom dialekten, är ett hopkok – som en lapskojs. Språkblandningen är ett resultat av de skepp som kom inseglande från hela världen och la till i stadens hamn. Redan på 1830-talet kom exempelvis de första kinesiska handelsmännen till Liverpool för att handla med silke och bomull. Fortfarande finns ett Chinatown här med en stor asiatisk befolkning.

I Liverpool finns också Storbritanniens äldsta svarta gemenskap. Staden var länge ett centrum för slavhandel. I början av 1770-talet for mer än hundra slavbåtar från Liverpool, och enligt statistik från International slavery museum i Liverpool transporterade skepp från staden ungefär hälften av de sammanlagt tre miljoner afrikaner som brittiska slavhandlare fraktade över Atlanten. Ungefär 5 300 skepp åkte från Liverpool till Afrika mellan 1695 och 1807, då slavhandeln förbjöds.

Skeppen hade först med sig varor till Afrikas västkust och där bytte de till sig människor. Sedan bar det av till Amerika, där människorna såldes som slavar, och båtarna återvände till Europa med socker, kaffe, tobak, ris och bomull. Bomullen producerades dessutom med hjälp av slavarbete. Men många afrikaner såldes också som slavar i Liverpool.

Liverpool är också, näst efter Glasgow i Skottland, den brittiska stad med störst andel människor med irländskt påbrå. De flesta irländarna kom till Liverpool på 1800-talet, men irländare har flyttat till eller besökt staden sedan 1200-talet.

Konstnären och rockabilly-musikern Mike Badger är född och uppvuxen i Liverpool. Han har bott hela sitt liv i hamnstaden, fram till häromåret när han och hans fru flyttade till Wales. Dialekten är han stolt över – den visar att han är från Liverpool och det är bra, menar han.

– Senast jag var i London var jag på en pub precis vid Big Ben. När jag skulle gå därifrån blev jag anklagad för att ha knuffat en kille vid bardisken. Jag försökte gå så försiktigt som möjligt, men det var väldigt trångt. När jag bad om ursäkt fick jag höra att jag skulle ”Fuck off back to Liverpool”. För att vi scousers är ökända, antar jag, säger Mike Badger.

Mike Badger är inte forskare, men precis som så många andra i Liverpool har han ägnat mycket tid åt att fundera över sin dialekt. Mike Badger menar att dialekten är ett hopkok av iriska, walesiska, Lancashire-dialekten och skotska. Inte minst härleder han sättet att bilda ljud långt bak i strupen till walesiskan, och särskilt i de norra delarna av Liverpool är dialekten extra tydligt inspirerad av irländskan. Th uttalas som t, så thirteen blir ”tirteen” och så vidare.

Mike Badger anser att dialekten har blivit starkare de senaste tjugo eller trettio åren. Den dialekt som The Beatles talade och fick uppmärksamhet för tycker han låter både pittoresk och mossig i dag. Mike Badger noterar, liksom som Tony Crowley, att det räcker att åka lite mer än en mil från staden – till mindre orter som Prescot eller St Helens – för att dialekten ska låta helt annorlunda. Kanske som ”Liverpudlians” pratade innan de irländska och walesiska influenserna kom in i bilden, funderar Mike Badger.

Att dialekten är så speciell handlar också om invånarnas vilja att behålla en tydlig och distinkt identitet, menar Tony Crowley. Han tror inte att dialekten kommer att försvinna eller ens tunnas ut. Någon utbredning av något slags standardengelska på sikt ser han inte när han tittar i sin spåkula. Stadens identitet är för stark för det. Han tycker inte att dialekten har förändrats särskilt mycket de senaste fyrtio åren, möjligen har den blivit ännu grövre, precis som Mike Badger är inne på.

Tony Crowley återkommer ständigt till det svårdefinierade ursprunget. Han anser att det talades en distinkt dialekt i Liverpool i mitten av 1700-talet och att den utvecklades och förändrades mycket under de hundra år som följde, på grund av att staden växte. Sedan hände ännu mer med språket ju fler migranter som kom, från Irland och från många andra platser. Tony Crowley menar att Liverpools roll som hamnstad, dit många flyttar, i kombination med att många invånare lämnar staden för att sedan komma tillbaka, har påverkat dialekten kraftigt.

Bara några mil bort ligger Manchester, och där är dialekten helt annorlunda, med bland annat ”platta” nasala vokaler. Och Tony Crowley anser att olika migrationsmönster är anledningen till det.

– En teori är att scouse skapades ur Lancashire-dialekten plus den engelska som irländska migranter talade. Men om den teorin skulle stämma, borde ju dialekterna i Liverpool och Manchester vara likadana. Men det är de inte, eftersom Liverpool var och är en hamnstad och öppen för fler språkliga och kulturella influenser.