Städning gav rena sättsadverb

Adverben har genom åren fått en styvmoderlig behandling. Medan andra ordklasser – som substantiv, verb, adjektiv och prepositioner – har fått hyfsat klara definitioner och prydliga gränser, har adverben ofta gått under etiketten ”slasktratt”, ordklassen för det som blir över.

I adverbklassen har ord med vitt skilda betydelser hamnat. Adverben beskriver till exempel:

• på vilket sätt något sker: bra, dåligt, noggrant eller intensivt
• vid vilken tid: nu, då, sedan, årligen eller aldrig
• av vilken orsak: därför
• på vilken plats: hemma, där, utomlands eller överallt
• i vilken grad: lite, ganska eller lagom

Adverb fungerar som bestämningar, det vill säga de snävar in och preciserar betydelsen av andra ord. Men exakt vad debestämmer varierar också. Det kan gälla verb: Pianisten spelade bra. Men det kan också gälla adjektiv: en ganska skicklig pianist, andra adverb: Pianisten spelade ganska bra, eller hela satser: Pianisten spelar kanske på festivalen.

Adverbklassen är alltså rörig – ryktet som slasktratt är inte helt oförtjänt. Och om vi börjar jämföra adverb i olika språk blir oredan ännu större. Vilka typer av adverb som finns i språkvarierar, ifall det över huvud taget finns några adverb.

Jag beslutade mig för att utrusta mig med städrock och sorteringskärl för att röja upp i röran. Och jag började med att sortera bland sättsadverben. Dessa fungerar egentligen ganska likt adjektiv. Ta ordet långsam, till exempel. Det är ett adjektiv: en långsam häst. Ett adjektiv beskriver egenskaper hos det som ett substantiv refererar till – och här beskriver adjektivet långsam en egenskap hos en häst. Men av ordet långsam kan man också bilda ett sättsadverb: Hästen travade långsamt.

Till skillnad från adjektiv beskriver sättsadverben egenskaper hos den handling som verbet anger: ordet adverb kommer från latinets adverbium, som betyder ’till verbet’. Och på svenska bildas sättsadverb generellt avadjektiv. Närmare bestämt används adjektivens neutrumändelse, -t, för att bilda de flesta sättsadverb. Liknande mönster i andra språk har fått språkforskare att anta att sättsadverb inte kan vara ”egna” adverb – utan att de är adjektiv. De bildas ju så ofta från just adjektiv.

Men med orden fort och sakta är det faktiskt annorlunda! De kan inte fungera som adjektiv. Hästar kan trava både fort och sakta, men det går inte att säga en fort häst eller en sakta häst.

Den här insikten ledde mig till att ta reda på om dessa ”rena” sättsadverb fanns i fler språk än svenska. Så jag undersökte sättsadverb i 60 olika språk från hela världen. Tanken var att dessa språk skulle vara så geografiskt spridda som möjligt, och att de i första hand skulle komma från olika språkfamiljer, för att klargöra om den här typen av adverb finns i språk som inte har med varandra att göra.

Och resultatet blev tydligt: i över två tredjedelar av de språk jag tittade på kunde jag hitta ”rena” sättsadverb – alltså ord vars enda funktion är att användas som sättsadverb, och som inte bildats av något annat ord – på samma sätt som det svenska fort.

Motsvarigheter till detta finns alltså i en mängd obesläktade och geografiskt spridda språk – så många att de inte går att betrakta som undantag eller sammanträffanden!

När jag granskade sättsadverben från de drygt 40 språken, visade det sig att deras betydelser är mycket likartade. I nästan alla språk med sättsadverb finns just begrepp som fort och sakta, alltså adverb som beskriver i vilken hastighet någonting sker.

Det här mönstret för hastighet finns i språk med adverb som i övrigt ser helt olika ut.

Språkforskaren Martin Haspelmath har undersökt språket lezgiska, som talas i Azerbajdzjan och den ryska delrepubliken Dagestan. Där bildas de allra flesta sättsadverb från adjektiv genom ett tillägg av en avledningsändelse, till exempel ändelsen -dakaz. Så bildas adverbet gürčegdakaz, ’vackert’, av adjektivet gürčeg. Men detta är inte allt: adverbet fad, ’fort’, utgör ensamt det exempel som inte bildats av ett adjektiv, och som alltså bara kan användas som adverb.

Språkforskaren Sebastian Fedden, å sin sida, har tittat på språket mian, som talas i Papua Nya Guinea. Detta språk har uppåt ett tjugotal ”rena” sättsadverb! Av dessa betecknar fem hastighet, och vissa tycks till och med vara mer eller mindre synonyma: bli, fút och hebmamsâb betyder alla ’fort, snabbt’, medan sanggwâu kan betyda både ’fort’ och ’plötsligt’. Fiab betyder däremot ’sakta’.

Alltså kan adverbklassen i språk se olika ut – men i fråga om ”rena” sättsadverb består tendensen att de alla innehåller betydelser som anger hastighet (med ytterst få undantag).

Och det är inte den enda betydelsen som återkommer. En annan relativt vanligt förekommande adverbiell betydelse är värde, alltså begrepp som bra och dåligt.

På engelska säger man till exempel a good song, men You sing well, där well är ett rent adverb. Det avviker från det vanliga mönstret, där sättsadverb bildas från adjektiv med hjälp av ändelsen -ly, som i quickly, badly och happily. Ytterligare ett par betydelsetyper förekommer i färre språk med adverb, men fortfarande på helt olika håll i världen. Den första är ljud, alltså exempel som högljutt, tyst och otydligt. Sist men inte minst innehåller sättsadverben i vissa språk betydelser som beskriver hur försiktigt eller slarvigt något görs.

Dessa tre typer, alltså värde, ljud och försiktighet finns främst bland de rena sättsadverben i språk som har ett jämförelsevis stort antal sättsadverb.

Mönstret är alltså tydligt: trots den brokiga röra som länge har ansetts vara karaktäristisk för adverbklassen, vad gäller såväl betydelse som funktion, så finns faktiskt rena sättsadverb i en relativt stor mängd olika språk som inte har något med varandra att göra – varken geografiskt eller släktmässigt.

I de allra flesta av dessa språk finns betydelser av typen hastighet i klassen med sättsadverb. I något större adverbklasser tenderar också andra typer att förekomma: värde, ljud och försiktighet. Men trots att man kan förvänta sig att renodlade sättsadverb som betecknar hastighet finns i långt fler än de drygt 40 språk jag har undersökt, så är den här sortens adverb ändå inte tillnärmelsevis lika vanliga som substantiv, verb och adjektiv i världens språk.

Dessutom är de olika betydelserna bland sättsadverben betydligt färre än dem som man hittar bland adjektiv.

Språkforskaren R.M.W. Dixon redogjorde i artikeln Where have all the adjectives gone? redan 1977 för de typer av egenskaper som brukar finnas bland adjektiv: färg, storlek, ålder, fysisk eller mänsklig karaktär – och värde och hastighet. Listan av möjliga egenskapstyper blir alltså mycket längre för adjektiv än för sättsadverb.

Sättsadverben må alltså inte vara så ovanliga som många länge har antagit, men de avviker ändå från de andra ordklasserna vad gäller både utbredning i olika språk och storlek på betydelseinnehåll. Är detta ännu en av adverbens svårförklarliga egenheter?

Om vi återvänder till det faktum att adjektiv beskriver egenskaper hos det som substantiv betecknar, medan sättsadverb gör detsamma för verb kan vi vara något på spåren.

Substantiv, lär vi oss i skolan, är namn på ting och personer, medan verb är vad man kan göra, alltså handlingar och skeenden. Dessa påståenden stämmer visserligen inte riktigt i praktiken. Det finns exempel som en betalning, där ett substantiv betecknar något man gör. Men den här kategoriseringen kan ändå användas som utgångspunkt. Och det tycks vara betydligt svårare att tillskriva egenskaper till händelser än till saker och personer.

Exempel på det senare är lätta att se framför sig: ett rött äpple, en lurvig hund och en gammal man framkallar omedelbart mentala bilder av det de betecknar. Vi kan visserligen på motsvarande sätt skapa mentala bilder av vad springa fort, sjunga vackert eller skrika högt betyder. Men för att verkligen förstå vad detta innebär krävs det att vi tänker på någon som springer fort, sjunger vackert eller skriker högt: det måste finnas aktörer eller deltagare, vilket gör händelser mer komplexa.

Dessutom sker händelser över tid, vilket gör att just hastighet är en väldigt relevant egenskap för händelser: de måste helt enkelt ske i en viss hastighet. En del händelser kan vidare karaktäriseras gällande högljuddhet, samt hur försiktigt eller hur väl de utförs – dessa egenskaper tycks vara typiska för vissa typer av händelser. Men i övrigt är det ganska svårt att tänka sig egenskaper hos händelser, särskilt när man jämför med den mångfald av egenskaper som återfinns hos saker och personer.

Det verkar till och med som att vissa egenskapsord som används både som adjektiv och adverb ändrar betydelse i det senare fallet: mjukt som kan ange en fysisk egenskap i till exempel mjukt hår kan användas som adverb i exempelvis prata mjukt – men då anger det i stället en typ av ljud eller ljudnivå. Likaså kan det rena adverbet fort ändra betydelse till att ange tid i vissa sammanhang. Han svarade fort utgör ett sådant exempel, som kan betyda ’Han svarade omedelbart’ lika väl som ’Han pratade fort när han svarade’.

Händelser, i form av verb, verkar alltså vara betydligt svårare att tillskriva egenskaper än vad det är att tillskriva egenskaper till saker och personer. Detta, kan vi anta, beror på händelsernas komplexa struktur: de sker över tid och har oftast minst en deltagare.

Mot denna bakgrund är det inte alls särskilt konstigt att de ”rena” sättsadverben utgör en relativt liten och ovanlig ordklass i språk världen över. Snarare är det just vad man kan vänta sig. Men detta hindrar inte att sättsadverb finns i en mängd olika språk. Dessutom har de en betydelsemässig kärntyp: hastighet. Och eftersom denna kärna kan relateras till tid – och möjligen också till andra betydelser – så kanske det skulle gå att bringa reda i resten av adverben också.

Pernilla Hallonsten Halling är forskare i lingvistik på Stockholms universitet.