Språkligt överdåd

Under stormaktstiden växte Sverige så att det knakade. Riket utökades med många områden i det som i dag är Ryssland, Baltikum, Polen och Tyskland. De var Bremen-Verden, svenska Pommern, Wismar, Estland, Livland, Ingermanland och Kexholms län. Också landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillkom. Och Finland var ju sedan länge svenskt. Resultatet blev en konglomerat-stat, en brokig sammanslutning av områden med mycket olika förhållanden till central­makten vad gällde lagar, rättssystem, privi­legier – och språk.

Två saker var viktiga för stormakten Sverige: den lutherska läran och trohet mot kungen. Det som vi i dag förknippar med en stat, ett gemensamt språk, var inte lika angeläget.

–?Total försvenskning bedrevs egentligen bara i Skåne, Blekinge och Halland, berättar Gun Widmark, professor emerita i svenska. Där fick prästerna inte predika på danska eller tyska, och skrivelser måste vara på svenska.

Det stora projektet för stormakten var i stället att göra goda lutheraner av alla inom rikets gränser. Och i det projektet användes inte svenska, utan de lokala språken. Först och främst översattes Luthers lilla katekes till de olika folkspråken, allt ifrån samiska i norr till ryska, estniska och lettiska i öster och indianspråket lenni-lenape i provinsen Nya Sverige i nuvarande Delaware.

I ingermanland var invånarna födda grekisk-ortodoxa. Här talades de i dag nästan utdöda språken votiska och ingriska, besläktade med estniskan och finskan. De var talade språk, skriftspråk fanns inte, och katekesen över­sattes därför till finska, tryckt med kyrilliska bok­stäver.

–?Man lockade också dit finska bönder, goda lutheraner, mot ersättning för att stärka den rätta tron i området, berättar Raimo Raag, professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet.

Ingermanland var dessutom förvisningsort för förbrytare, ett dåtidens Sibirien. Voterna och ingrierna kom på undantag, och många flydde till Ryssland.

År 1627 lät Gustav II Adolf biskopen i Västerås, Johannes Rudbeckius, göra en visitationsresa i Östersjö­provinserna. Han beskrev den religiösa situationen som urusel. Prästerna kunde inte tio Guds bud, församlingsborna fick hjälpa fulla präster upp i predikstolen och de tyska prästerna kunde inte församlingsbornas språk, det vill säga estniska och lettiska.

Då restes det krav på att prästerna skulle lära sig de lokala språken. Det gavs ut kyrkohandböcker på estniska respektive lettiska och tyska, och prästerna förelades att läsa upp predikningar ur dem.

Allmogen talade alltså estniska, lettiska och liviska i dessa områden. För dem upprättades också skolor med estniska och lettiska som undervisningsspråk. Överheten, däremot, talade tyska. Framför allt Estland hade en stark statsrättslig ställning, och det var skälet till att den privilegierade samhällseliten utsattes för försvenskningsförsök. Som ett led i detta grundades i slutet av 1600-talet svenska skolor vid sidan av de tyska som redan fanns.

I Östersjöprovinserna levde även en svensktalande befolkning. Många svensktalande valde också att studera vid universitetet i Dorpat (nuvarande Tartu i Estland), och somliga blev kvar som präster i området.

Det stora översättningsprojektet omfattade förutom katekesen också psalmboken, Bibeln och postillor. Böckerna gavs ut av det lokala konsistoriet, det högsta kyrkliga lokala organet.

–?Man brottades med svåra översättnings­problem. Många företeelser i Bibeln fanns ju inte på de olika folkspråken, säger Bo Andersson, professor i tyska vid Uppsala universitet.

Översättningarna gjordes på plats i provinserna och trycktes också lokalt. I Riga fanns redan ett tryckeri. I städer som Dorpat, Reval, Viborg och Åbo grundades nya tryckerier, ofta av tyskar eftersom boktryckarkonsten var av tyskt ursprung.

Förutom den lutherska tron var troheten mot kungen centralt för den unga stormakten.

Följaktligen svors trohetseden i hären på folkspråken. Det framgår av handskrivna eder som finns bevarade. När Karl XII tillträdde svor manskapet i Estland och Livland honom trohet på både nordestniska och sydestniska. Också själavården i hären försiggick på modersmålet.

Däremot gavs kommando på svenska. I hären kunde man inte blanda språk, utan kommandospråket måste vara entydigt. Här fick svenskan en central funktion.

Under stormaktstiden invandrade många experter på de militära, administrativa, kulturella och kommersiella områdena till Sverige. De kom för att vara med om att bygga upp förvaltningen och näringslivet i en ung stormakt. Och flera språk följde med dem. Då var Stockholm redan tvåspråkigt, liksom de flesta nordiska städer. Man talade svenska och tyska.

Tyska familjer behärskade Östersjöhandeln, och därför var handelsspråket för köpmän och skeppare tyska. Många hantverkare var också tysktalande. Redan i mitten av 1300-talet hade det genom Magnus Erikssons stadslag stadgats att borgmästare och rådmän i svenska städer skulle vara till hälften svenskar och till hälften tyskar. På 1600-talet dominerades dock det kulturella Stockholm av borgerskap och adel av tysk härstamning.
Det enda gymnasium som fanns i Stockholm var tyskt.

–?Nästan alla verkar ha kunnat tyska, berättar Bo Andersson. Det var helt enkelt ett lingua franca. En resenär kunde alltid räkna med att träffa någon som talade tyska.

De flesta talade en enkel, oböjd tyska. Den var funktionell, men knappast vacker. En del kände därför behov av att lära sig språket ordentligt.

–?Författaren till den tidens grammatik, Swen Ingemarsson Tiliander, menade att en svensk faktiskt måste begripa att det låter helt fruktansvärt för tyska öron med felböjd tyska. Grammatiska fel kunde till och med förorsaka tarmvred hos den tyske samtalspartnern!

Tyskan tycks även ha varit den kungliga familjens ”hemspråk”. Gustav II Adolf skrev på tyska till sin mor, som var tysk prinsessa. Men framför allt var tyska det religiösa språket. Det var ju Martin Luthers språk, och mycket religiös litteratur, till exempel andaktsböcker, var skriven på tyska. Att många präster hade studerat vid tyska universitet bidrog också till tyskans starka ställning.

I det politiska livet var tyskan självklar. Många av de nyintroducerade adelsmännen var tyskar. Men språken blandades friskt. I adelsståndets riksdagsförhandlingar talade ledamöterna det språk som kändes naturligt för dem. Den 16 oktober 1644 voterade man till exempel om adelns kostnader för rusttjänsten. I diskussionen, som finns nedtecknad i protokoll, kan man höra Joachim Transehe meddela sin åsikt på tyska och Louis de Geer framföra sin sak på nederländska, medan Class Plantting talar svenska.Tyska, nederländska och svenska om vart annat alltså. Louis de Geer ingick i den stora grupp nederländare som hade invandrat till Stockholm och Göteborg för att göra affärer.

Men vid den här tiden talades även franska, finska och ryska i Sverige. Franskan kom bland annat med vallonerna. Inom adeln började den bli ett måste, även om den först på 1700-talet slog igenom med full kraft. Engelskan däremot var än så länge förvånansvärt lite representerad.
Finska talades, förutom i den finska rikshalvan, också av stora grupper i Stockholm, Mälardalen och Finnmarken. I Grythyttans kyrka i Västmanland predikades både på svenska och på finska.

Trots denna språkliga mångfald var det ont om tolkar. De enda man känner till var de så kallade rysstolkarna. De verkade i Stockholm. Dels skötte de korrespondensen mellan den ryska och svenska utrikesförvaltningen, dels assisterade de vid besök av ryska handelsmän. Det senare var till och med lagstadgat.

I flerspråkiga samhällen får språken olika funktioner. Latinet var lärdomsspråket. I drottning Kristinas skolordning ålades eleverna att tala latin på rasterna, och på universiteten förelästes på latin. När Karl XII ville ändring, och påbjöd att professorerna skulle föreläsa på svenska, så vägrade de.

–?Det var för svårt för dem. De hade aldrig tänkt på svenska i de här sammanhangen, berättar Hans Helander, professor emeritus i latin. Det var fantastiskt hur flytande deras latin var.

Alla avhandlingar skrevs på latin, och när man någon gång försökte skriva på svenska blev det ett blandspråk.

–?Det ser man på Linné, så fort han kommer in på vetenskap så glider han över till latin.

Även vältaligheten och poesin följde med latinet. Det var därför också propagandaspråket på vilket man hyllade furstarna, Sveriges ära och kungarnas bedrifter. Latinet var normalt också diplomatins språk. Ett språk som inte var någons modersmål, och därför neutralt. När det franska sändebudet tilltalar rikskansler Axel Oxenstierna på franska svarar han demonstrativt på svenska.

–?Hans budskap är: ”Vi är också en stormakt. Meddela er på latin, annars på svenska!”, säger Hans Helander.

Oxenstierna ville förstås inte känna sig underlägsen fransmännen. Men det var inte bara det. I det flerspråkiga riket var han en av få som förstod svenskans betydelse. Han beklagar sig till exempel över att en del svenskar skrev på tyska, och inte på svenska. Han uppmanar alla kungliga tjänstemän att besvara utländska brev på svenska, såvida dessa inte är på latin.

Sedan levde han inte alltid som han lärde. Vid ett besök i Wismar skrev han två brev till dåvarande överbefälhavaren, Johann Banér. Det ena var på svenska, det andra på tyska. Vilket språk det blev berodde på vilket språk som jourhavande sekreterare behärskade.

Oxenstierna var nu inte ensam om att vara språkpatriot. Sverige var vid den här tiden i hög grad upptaget med att finna sitt ärofulla förflutna. De lärda spekulerade över om inte Sverige rent av kunde vara urhemmet på jorden och det svenska språket själva urspråket, där andra kunde finna sina rötter. Olof Rudbeck skrev därför faktiskt på svenska, som visserligen sedan översattes till latin.

–?Samtidigt som man hade dessa högstämda tankar om svenskans ärorika ursprung så var centralmakten oerhört pragmatisk i sin hantering av provinserna. Här kan man verkligen tala om dubbel bokföring, säger Bo Andersson.

Den dubbla bokföringen var mycket tidstypisk. Precis sådan var barocken, konstepoken som var samtida med Sveriges storhetstid. Dikter som lovprisade den enväldige Karl XI, skrivna och tryckta i Stockholm, kunde vara på svenska såväl som på latin eller tyska. Allt genomsyrades av barockens överdåd, även den språkliga mångfalden.

Att informera undersåtarna om hur det gick för de svenske i krigen låg bakom det man kan kalla Oxenstiernas mediala revolution.
Med post­väsendet kom dessa nyheter ut i landet. Vad som hände i det politiska livet här hemma fick folk däremot inte veta.

Den mediala revolutionen var en del av det inhemska projektet att styra och disciplinera invånarna. Och för detta krävdes ett riksspråk. Här var det inte de utländska språken som spökade, utan den stora variationen inom landet. De svenska dialekterna var sinsemellan mycket olika, så olika att vissa kunde betraktas som egna språk.

Hur språket såg ut lokalt känner vi bland annat genom det lokala diktandet. Den stora litterära genren under 1600-talet var tillfällesdikter, till exempel vid bröllop och andra festligheter.

–?Det var vanligt att brudpar vid detta intima tillfälle hyllades med en dikt på dialekt – eller för den delen på något av folkspråken i den svenska konglomeratstaten, säger Gun Widmark.

–?Hyllningsdikter finns bevarade, men annars vet vi så lite om 1600-talet. Det är förvånansvärt lite utgivet.

Den rikssvenska som folk kom i kontakt med hörde de i kyrkan. Där mötte de högläsning ur Bibeln, predikningar och kungörelser. Man var också bekant med skriftspråket. Läskunnigheten var stor, det vet man från husförhören.
Ute i landet rådde därmed en sorts tvåspråkighet, ett språk för den egna miljön och ett för folk utifrån. På vissa håll, som i Dalarna, kallades språket för utomstående helt enkelt för svenska.

Också i de högre kretsarna kom språket att delas upp i ett offentligt och ett privat. Under 1600-talet koncentrerades kulturlivet och landets styrelse till Stockholm, och kraven på ett offentligt språk blev större. Hovspråket kom att bli accepterat som allas språk, en sorts riksspråk. Hovet var en stor institution i samhället, bara vagt avgränsad från riksstyrelsens centrala organ, kansliet. Hovspråket var troget skriften, och betraktades som det bästa språket.

–?Censorn, som kontrollerade det politiska innehållet i all korrespondens och allt som trycktes, höll också ett öga på det språkliga, berättar Gun Widmark.

Det privata talet lät fortfarande olika i olika delar av landet och var socialt skiktat. Den östra delen av nuvarande Sverige framstod som den mest prestigefyllda, och det gjorde också den svenska som växte fram i de högre kretsarna där. Stockholm blev det centrum som spred sin dialekt.
Ett av de få bevarade exemplen är Agneta Horns självbiografi (se Fredrik Lindström i Språktidningen 2/07). Hon var dotterdotter till Axel Oxenstierna och borde därför känna till det adliga talet, men i våra öron låter hon påfallande dialektal.

–?Säkert hänger det samman med att hon var kvinna, säger Gun Widmark.
Någon större plats tycks inte det offentliga talet ha haft i Agneta Horns språk. Men så småningom kom det offentliga att breda ut sig på bekostnad av det privata.