Språket skapar vårt värde – och värdet syns i språket
Diskussionen om språkets inflytande har intensifierats. Inte bara bland språkvetare. På ledarsidor och nyhetsplats har språkanalysen fått stort utrymme, bland annat i samband med sommarens terrorattentat i Norge.
Mest påfallande är insikten om att ordens betydelser alltid är förhandlingsbara. Bland annat reflekterar Ola Larsmo i Dagens Nyheter över det tidiga 1990-talets hets mot invandrare, under rubriken "Så kan språket bana väg för massmord": "Sverige var sjukt de åren. [...] Frågan är hur själva klimatet uppstod. Hur det offentliga språket tilläts glida tills sansade politiker drogs med av ett språk där de som var utsatta utsågs till förövare", skriver Ola Larsmo. Han nämner filosofen Ludwig Wittgensteins teori om "språkspel", där ord "kan börja användas på ett särskilt sätt, och där de som deltar använder vissa ord som byggstenar eller en boll man kastar mellan sig tills just spelet, själva lagkänslan, ger orden deras mening."
Men ord lever inte ensamma. De har sällskap av andra ord, och ordens betydelser färgar av sig på varandra. På Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet har man studerat personliga pronomen, som vi, de, jag, han och hon, och hur dessa används i nyhetsmedier.
Människor har först fått bedöma 1 000 enskilda ord, som himmel, helvete, sol, mord, våldtäkt, kärlek. Är de negativa eller positiva? I stora samlingar av nyhetstexter har sedan en dator plockat ut alla personliga pronomen, tillsammans med 15 ord före och 15 ord efter. Dessa ord har datorn kodat som positiva eller negativa, allt efter det mänskliga facit; om sammanhanget är negativt, blir också datorns värdering av pronomenet negativt.
Ett tydligt resultat är att ord som refererar till en själv eller ens egen grupp, som jag och vi, övervägande finns i meningar med positivt innehåll. Däremot finns ord som refererar till andra individer eller grupper, som hon, han och de, oftare i meningar med negativt innehåll.
Det som datorn upptäcker är subtila skillnader i värdering mellan ord, som skribenten producerar med hjälp av sammanhanget.
Orden behöver inte vara varandras motsatser som bra och dåligt, enligt Marie Gustafsson Sendén, doktorand i psykologi. Snarare är det en gradskillnad. Vi är lite bättre än jag, som är lite bättre än han och hon, som i sin tur är lite bättre än de.
De är sämst.
Den norske författaren Karl Ove Knausgård var Sommarvärd i P1 i augusti. Han hade läst massmördaren Anders Behring Breiviks "manifest", och särskilt slagits av en sak. Manifestet innehöll - liksom Hitlers Mein Kampf - ett jag, ett vi och ett de. Men inget du.
