Språket i huvudrollen

Visst. Ett bra manus och vass regi är A och O för att en pjäs, film eller tv-serie ska bli lyckad. Men utan skådespelare som bär berättelsen och som med små nyanser tolkar orden, ger dem laddning och liv, kommer manuset aldrig att börja glöda.

Men hur gör de? Hur lyckas man med bara några få meningar ladda det skrivna ordet med en persons bakgrund, klasstillhörighet, personlighetsdrag eller sinnes stämning?

Någon som verkligen vet är Marie Göranzon, svensk teaters grand old lady och en av de största dramatiska rolltolkarna vi har i landet.

Hon debuterade på Dramaten redan i slutet av 1960- talet och har sedan dess gjort mängder av stora roller såväl på scen som på film och tv. 80 år fyllda är hon fortfarande i allra högsta grad aktiv i yrket. Just nu spelar hon i två pjäser parallellt på Dramaten.

– Det är ett livslångt projekt att lära sig hantera, och leka med, de språkliga nyanserna. Jag har hållit på i ungefär 55 år, och nu känner jag att jag har tillgång till hela artilleriet och kan ganska enkelt skapa nyanser i orden, säger Marie Göranzon.

– För mig handlar det om att det måste bli musikaliskt rätt på något sätt. Och så måste man kunna skapa effekt så att publiken inte tröttnar i  salongen.

För att nå fram menar Marie Göranzon att det delvis handlar om en lek med kontraster:

– Just nu spelar jag till exempel Fröken Julie på Dramaten, och den kvinnan är adlig, med allt vad det innebär. Det finns en befallande ton där som kommer naturligt av hennes status. Ett framåtlut i meningarna och en tydlighet i orden och artikulationen. Sedan kan hon ju börja härma tjänstefolket i sitt språk och då blir effekten nästan vulgär, ett översitteri som är snudd på obehagligt. Det kan man också spela på.

Att medverka i den typen av klassiska pjäser som Fröken Julie ger också andra utmaningar rent språkligt. Ett språkbruk som i dag kan kännas ålderdomligt kan både sätta krokben och vara till hjälp.

– Strindbergs texter är i grunden otroligt välskrivna, men det är klart att man inte säger de sjöngo eller de gingo längre. Däremot kan man använda sådana gamla uttryck här och där, för att det också signalerar något; en högtidlighet och värdighet, eller något humoristiskt.

Marie Göranzon menar att det tog nästan tjugo års skådespelande innan hon verkligen hittade nycklarna till den språkliga gestaltningen. Och att komma dit var lika svårt som självklart:

– I grund och botten handlar det om att man måste landa i sig själv i spelet, för om man blockerar sig själv kommer det att både höras på språket och synas i kroppen, och då blir det inte trovärdigt. Orden kommer bara att kännas sanna om du har hittat de sanna känslorna i dig.

Marie Göranzon kommer ursprungligen från Linköping. I början av sin karriär ansträngde hon sig för att dölja den lilla dialekt hon hade, men till slut kom hon till vägs ände – och släppte rädslan för att vara sig själv.

– Jag antar att jag var rädd för att verka bonnig. Men en gång frågade jag teaterkritikern Lars Ring, som också kommer från Östergötland, om han kunde höra mitt Linköpingsursprung när jag spelade. ”Ja, när du är riktigt bra”, svarade han.

Att stå på en teaterscen handlar alltid om ett samspel mellan scen och salong, och en viktig del för en skådespelare är att ta in känslan i salongen – och förändra den om så krävs. Själv använder Marie Göranzon pausering som ett effektivt knep för att skapa laddning.

– Att ta paus mellan två adjektiv kan vara väldigt effektivt; det kan få publiken att vakna till. ”Sommaren är vacker. Regnig ibland”, till exempel. Att leka med känslolägen och växla från befallande till bedjande, glad till ledsen, i en och samma mening är också väldigt effektivt.

Emma Peters gjorde debut med mindre roller i tv-serier som Vita lögner i slutet av 1990-talet, men har fått sitt stora genombrott under de senaste åren, såväl inom humor som drama. Hon har bland annat synts på Uppsala stadsteater, både i tv och på scen med humorkollektivet Grotesco och som karaktären Katja Rosén i tv-succén Bonusfamiljen.

– Jag har ofta fått spela lite snobbiga överklasskärringar och högstatuskaraktärer, säger Emma Peters och skrattar.

– För den typen av karaktärer flyter språket. Det är volym och större röst, man låter ingen annan komma in i samtalet, och om det blir en longör så fyller man ut den med ett långt ”öhh”. Det handlar om att ta en plats i det sociala sammanhanget som man tycker är självklar, berättar hon.

– Om man däremot gör en person med lägre status, mer blygsel eller osäkerhet så finns det ett annat utrymme för tvekan. Man kanske upp repar sig, stakar sig, höjer upp rösten en aning i tonläge, och lägger in små osynliga frågetecken i meningarna.

Men även inom samma sociala klass kan det så klart finnas skillnader, till exempel när det gäller politisk tillhörighet. Emma Peters menar att själva melodin i språket där blir ett viktigt instrument:

– Om jag ska gestalta en högstatusperson som samtidigt är varm, har socialt patos och kanske är mer kulturellt intellektuell eller politiskt vänster blir det nog mer melodi och omväxling i språket, också med en mjukare ton i rösten. Katja i Bonusfamiljen är rätt kylig av sig, och då blir rösten också mer monoton, med lite stackatokänsla. Samma ord kan på det sättet laddas med flera olika personlighetsdrag.

Emma Peters håller också med Marie Göranzon om att kontraster är effektiva arbetsverktyg. Ett konkret exempel är att skapa laddning på ett mer lågintensivt sätt – som att spela väldigt arg men leverera repliken sammanbitet och lågmält.

– Det är lite som när man gapar på sina barn; det får ju sällan någon effekt. Om man däremot skulle ha sinnesnärvaro nog att prata lågmält, men säga samma arga sak, skulle det förmodligen gå fram bättre.

Komikern Per Andersson har de senaste åren synts i princip överallt: från Diggiloo och Parlamentet till Rock of ages, Art och The book of Mormon. I skrivande stund spelar han Peter Pan går åt helvete på Cirkus i Stockholm samtidigt som han turnerar vidare med den egna föreställningen Räkhäst.

I hans fall är skrattet en central del av publikens förväntan och belöning, och här handlar det om att ladda språket med humor, både i själva leveransen och i valet av ord.

– Varför är pingpong så mycket roligare än pingis, till exempel? Jag jobbar hela tiden med att väga ord mot var andra, byta ut och försöka hitta det som känns roligast. Sedan handlar humor otroligt mycket om tajmning, säger han.

Hur han jobbar fram en karaktärs språkliga uttryck varierar. Precis som Emma Peters snabbt kan skissa fram en överklasstant kan Per Andersson utan problem skapa en högljudd arbetarklass-urgöteborgare som Börje ”Hövvet” Andersson – med absurd associationsförmåga och aldrig sinande svada.

– Den typen av person har jag i ryggmärgen, jag känner folk som är exakt sådana och jag kan snyta fram femton karaktärer av den typen på nolltid.

Andra rollfigurer kräver längre arbete och mer experimenterande, som exempelvis den lite mer lågmälda Sebastian i scenföreställningen Art.

– Vissa typer kan målas med bred pensel eftersom de bara behöver hålla för en sketch på tre minuter, men ibland behövs betydligt mer botten och nyanser. Oavsett karaktär brukar jag gå runt och testa hemma om dagarna: prata med olika tonlägen, olika uttryck, dialekter, tempo i talet. Ofta gör jag också ett klassiskt karaktärsarbete där jag funderar kring personens bakgrund, vad den har för föräldrar, i vilken typ av hus den växte upp. Ur det kommer mycket! ”Aha, hans mamma var si och så, då är det klart att han uttrycker sig så här.”

Han brukar även testa sina karaktärer i olika vardagliga sammanhang – allt från att åka hiss, gå till tandläkaren eller handla på Ica.

– Då kanske jag upptäcker: ”Jaha, den här personen är lite tillbakadragen i kroppsspråket” och då färgar det också av sig på språket. Det blir som en lek.

Det handlar också om ett evigt nötande, att säga ett och samma ord högt gång på gång. Per Andersson nämner den klassiska reklamfilm som Ernst-Hugo Järegård gjorde för dåvarande Postbanken.

– Han bara står och stirrar rätt in i kameran och säger Postbanken på en massa olika sätt. Det är helt fenomenalt fascinerande, en mästares uppvisning i konsten att ladda ord. Men det är också inspiration för hur man jobbar fram en karaktär. Till slut hittar man fram till rätt känsla.

Så vilket ord tycker då Per Andersson är det absolut roligaste i svenskan?

– Det varierar på halvårs basis ungefär, men just nu är det masugn. Fråga mig inte varför, det är bara kul, det ligger så bra i munnen. Och det är också ett fint exempel på hur man med betoning kan ladda ett ord med humor, man kan liksom dra på maaaaaas och så kommer ett kort ugn som avslutning.

Andreas Grube är frilansjournalist.