Språket blir ganska renskrubbat

Med feministiska glasögon och en 1600-talsrytm tar hon sig an drottning Kristina i romanform. Ulrika Kärnborg vill bli överraskad när hon skriver – och den största plikten är att bryta mot planen.

Text: Malin Eijde

Beställ Språktidningen!
Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration

Ofta märks Ulrika Kärnborg som samhällsdebattör med ett genusperspektiv på frågorna. Det är ett engagemang som går igen även i hennes skönlitterära författarskap. Nu är hon aktuell med uppföljaren till den historiska romanen Saturnus tecken från 2016. Då var det rikskanslern Axel Oxenstierna – stormaktstidens ledande man – som stod i centrum. Hans maktspel i ett svenskt 1600-tal levandegjordes med Ulrika Kärnborgs penna. I nya romanen Lejonburen är det drottning Kristina som är huvudperson, vilket hon ju var också i verklighetens Sverige, både under åren som regent (1644–54), men även efter abdikationen – en praktskandal som slutade med att hon konverterade till katolicismen och flyttade till Rom.

Researcharbetet har varit omfattande med studier av gamla brev, dagböcker, olika sorters skriftliga instruktioner, räkningar och förda böcker från Stockholms slott. Dokumenten är skrivna på äldre nysvenska, som den språkhistoriska epoken mellan 1526 och 1732 kallas. Det språket är dessvärre inte användbart för prosa i vår tid. Svenskan har helt enkelt förändrats för mycket under gångna sekler.

– 1600-talssvenskan är en black om foten, faktiskt, för den kan nästan upplevas som lite löjlig om man ska översätta den till vår tid. Jag märker att många som skriver historiska romaner använder ett 1800-talsspråk för att det ska kännas gammalt. Och gammalt för oss är väl 1800-talet.

Kruxet är att många ord som låter ålderdomliga för våra öron kan vara lånord som tillkommit efter stormaktstiden. På 1700-talet lånades många ord in från franskan, och senare även från tyskan och engelskan. På 1800-talet förstärktes engelskans inflytande än mer. Men i 1600-talssvenskan förekom få inlån från övriga Europa, och senare tiders lånord kunde dessutom beteckna föremål som ännu inte fanns på 1600-talet. Allt detta har påverkat skrivprocessen för Ulrika Kärnborg, som har fått vrida och vända på språkets minsta beståndsdelar.

– Man blir lite språkpurist, för å ena sidan vill man inte hamna i 1600-talssvenskan, som är ganska befängd och konstig och framkallar skratt när man läser den.

Å andra sidan har hon aktivt undvikit ord som inte hör hemma i den historiska epok hon skildrar, vare sig de syftar på föremål och företeelser som då ännu inte existerade, eller för att själva orden ännu inte hade införlivats i svenskan.

– Till exempel är negligé, ett franskt lånord från 1700-talet. Även om de hade plagg som liknade negligéer på 1600-talet så vill jag inte använda det ordet. Då får jag skriva något mer ålderdomligt, som nattdräkt. På det sättet blir språket ganska renskrubbat.

Hon har också utforskat andra sätt att med språket fånga en 1600-talskänsla. Rytmen har varit ett verktyg, där hon genom meningsbyggnad och ett och annat arkaiskt klingande ord har skapat en poetisk stil med 1600-talsgung.

– Jag provskrev först ett kapitel i många olika versioner för att hitta den rätta tonaliteten. Men det har också varit intressant att se hur författare utanför Sverige som skriver historiska romaner arbetar språkligt, till exempel Hilary Mantel, som jag beundrar jättemycket. Hon har, precis som Olga Tokarczuk, lyckats förnya den historiska romanen, i fråga om såväl ton, tema och motiv som blick på historien.

Ytterligare ett grepp har varit att låta språket spegla Stockholm under stormaktstiden. Det var inte bara Sverige som expanderade och lade nya språkområden under sig. Invandringen ökade och Stockholm blev i princip tvåspråkigt när tysktalande köpmän, skeppare och hantverkare bosatte sig i staden. Även i det politiska livet var tyskan självfallen, och det var hovets och kungafamiljens huvudspråk. Drottning Maria Elonora var född i Preussen och lär aldrig ha lagt någon större energi på att lära sig svenska. Även Axel Oxenstierna – som studerat i Wittenberg, Jena och Rostock – lär ha föredragit tyska. Men latin var skolspråket, skriftspråket.

Förutom tyskar rörde sig även fransmän och holländare i folkvimlet, och bidrog till en flerspråkig miljö. Något som Ulrika Kärnborg har tagit fasta på i Lejonburen.

– Jag har sett protokoll från möten i Stockholms borgarhus, och där fick deltagarna uttrycka sig på vilket språk de ville. Det förväntades att man skulle kunna prata sitt eget språk och att andra skulle förstå, och det tycker jag är rätt coolt. Det var på det sättet mycket mer internationellt än i dag. Det har jag också försökt skildra genom att slänga in en del tyska och franska, kanske till och med något holländskt uttryck i texten, för att markera flerspråkigheten.

Lusten och viljan bakom Ulrika Kärnborgs arbete med de båda 1600-talsromanerna handlar om att se på den sönderskrivna stormaktstiden med feministiska glasögon.

– Stormaktstiden har varit i centrum för den nationalistiska svenska historieskrivningen ända sedan 1800-talet, och med några undantag har det också varit en väldigt manlig domän. Men det finns ju så många andra intressanta ingångar till den här perioden. Särskilt fruktbart tycker jag att det har varit att se på den från kvinnligt håll.

I synnerhet, menar hon, eftersom de kvinnor som stod i maktens centrum – såsom drottning Maria Eleonora och drottning Kristina – var intellektuella kvinnor med ett ganska stort inflytande över sin tid.

– Jag ville skriva en historisk roman som ligger långt från det heroiserande eller nationalistiska, men som ändå försöker beskriva den tiden och processen för det som skulle bli nationalstatens födelse inifrån.

Att skriva om verkliga personer i en historisk period kräver sin research. Det går inte an att hitta på hur som helst. Om det finns belägg för att en person befann sig på Svartsjö slott vid en viss tidpunkt, så kan man inte placera sin romankaraktär någon annanstans. Ulrika Kärnborg anser sig ha ett ansvar gentemot de historiska förlagorna, både vad gäller personer och skeenden.

– Jag tycker att man får göra ganska mycket i historiska romaner, men jag tycker inte att man kan gå helt emot de källor som faktiskt finns. Men som tur är så finns det oftast ingen dokumentation om vad som utspelade sig på de där platserna, hur konversationen löd eller vilka relationer folk hade till varandra. Så det är själva romanen; de här mellanrummen mellan det som faktiskt finns dokumenterat och det som är okänt.

I dessa mellanrum kan hon också introducera karaktärer, sprungna ur hennes egen fantasi. Det finns inga bevis för att Maria Eleonoras förtrogna i Saturnus tecken, dvärgen Lisbeta, har existerat. Men det fanns en dvärg vid namn Elisabet vid drottningens hov, och genom Ulrika Kärnborgs berättande modelleras denna vagt kända person om till en betydelsefull bikaraktär.

Om researcharbetet och den språkliga gestaltningen är två tidiga faser i skrivprocessen, så är visualiseringen av bokprojektet en tredje. För Ulrika Kärnborg har just den tredje delen blivit allt viktigare med åren. Liksom en krukmakare föreställer sig det färdiga föremålet innan drejskivan startar, så visualiserar Ulrika Kärnborg vad det är för bok hon ska skriva innan hon sätter igång med skrivandet. Då brukar dessutom en synopsis vara på plats, liksom kanske en outline. Med det senare menas en lite utförligare beskrivning av synopsis.

Men när planen är utarbetad så öppnar hon en springa på dörren till det omedvetna. För hon vet att den bästa konsten uppstår när det som händer i skrivprocessen är oförutsett.

– Jag håller mig aldrig till en plan. Så fort man har gjort den där planen så är den största plikten att bryta mot den.

 Ulrika Kärnborg anser att själva poängen är att överraska sig själv.

– Det omedvetna tror jag är mycket viktigare att ta hand om än det medvetna. Det gäller att under hela processen ha dörren på glänt till det man inte visste att man kunde eller inte visste att man ville göra. Och det är så viktigt att ta hand om impulserna som kommer. Allt är ju inte bra som kommer upp, men när det är bra så är det ju det som är guldkornen

Maiin Eijde är frilansjournalist.

Kort om Ulrika Kärnborg

Yrke: Författare, journalist och dramatiker.

Född: 1969 i Södertälje.
Familj: Gift med fotografen Magnus Bergström. Två söner, Viktor, 20, och Ludvig, 16.

Tre förebilder: Agneta Pleijel, Olga Tukarczuk och Annie Ernaux.

Favoritord: Brokot. ”Det är gammal­svenska för ’brokig’, ett typiskt 1600-talsord som uttrycker en gammal svensk dubbelhet kring flärd. Brokot syftar både på någonting väldigt lockande med bjärta färger, men också något lite fel och fult. Brokot var både syndigt och sensuellt i det strängt protestantiska, nästan lite talibanliknande Sverige som var på 1600-talet.”