”Språket är det som skapar en hemkänsla”

För ett par år sedan kom boken Viktig svenska, en slags upp­följare till Erik Wellanders klassiska Riktig svenska om dagens språkfrågor och hur vi kan förhålla oss till språkförändring och språkregler. Författare var Språk­rådets chef Lena Lind Palicki och Språk­tidningens chef­redaktör Anders Svensson.

Lite väl pragmatisk tyckte nog Fredrik Sjöberg i sin recension i Dagens Nyheter och ville i stället slå ett slag för vacker svenska.

– Det talas alldeles för lite om det. Om man ska vara provocerande i dag, då ska man tala om skönhet. Då går folk igång, både om språket och terrängen. Det är alltid lättare att hålla sig till det viktiga.

Fredrik Sjöberg drar gärna paralleller till naturen, det område han har bevakat mest. Som med språket ska skönhetsaspekten inte försummas; den främsta vinsten med naturen är att den är vacker.

– I naturskyddets barndom för hundra år sedan handlade det om skönhet, ett vackert landskap. Nu när man vill bevara ett biologiskt rikt land­skap ska man förhindra kalhyggen och byggen av flyg­platser för att rädda röd­listade arter. Man letar upp någon rödlistad skalbagge ­eftersom det är växelmyntet. Hur många är intresserade av det?

– På samma vis intresserar teknikaliteter i språket, som hen till exempel, bara några få. Om man generaliserar och talar om det vackra kan alla vara med och tycka!

Variation är något Fredrik Sjöberg framhåller som får vackert språk att utvecklas. Den främsta före­bilden är August Strindberg som ska ha nämnt 800 olika arter i sina samlade verk.

Som ung fältbiolog i Väster­vik lärde Fredrik Sjöberg sig använda nya ord och mycket latin som ingen annan an­vände. Blommor, fåglar och fjärilar kallar han sitt andra språk.

– Det är viktigt att veta vad fågeln heter. Att säga att det inte spelar någon roll är dagispedagogik. Vi hade tidigare en artkunskap som har fasats ut till förmån för biologisk mångfald. Grammatik och glosor har också fasats ut.

Likt den biologiska mångfalden finner Fredrik Sjöberg språket skyddsvärt och lite styvmoderligt behandlat, som något enbart praktiskt att kommunicera med. En motståndshandling bland många har varit att varje dag använda ord som han aldrig använt tidigare.

– I dag skrev jag till exempel tarmdivan i en recension. Det syftar på en person som var kruskafanatiker på 1930-talet.

Fredrik Sjöberg är aktuell med en biografi om konstnären Bruno ­Lilje­fors. ”Jag har nog aldrig läst en så underhållande bio­grafi på svenska”, skrev Ulrika Knutson i Svenska Dagbladet. Birgitta Rubin stämde in i en recension i Dagens Nyheter: ”Ja, trots all tragik i konstnärens liv så är detta faktiskt den mest underhållande konstnärs­biografi jag läst under mina 40 år som konstskribent.”

Bruno Liljefors var mest känd för sina djur- och natur­motiv. Hans målningar och teckningar förtrollade i vintras parisarna på en utställning om det vilda Sverige i Petit Palais.

– Bruno Liljefors passar mig. Det handlar om skär­gården, konsten, fåglarna och politiken mellan 1860 och 1939.

Skärgården är också Fredrik Sjöbergs hemvist, närmare bestämt Runmarö – botanisternas ö i Stockholms skärgård. Dit kom han för att skriva om orkidéer.

Men egentligen är han ento­molog; ento­mo­logi är läran om insekter. Det var den kunskapen som fick honom att tro på sig själv som författare. Fredrik Sjöberg fick lov att för en festskrift till poeten och Run­marö­bon Tomas Tranströmers 70-årsdag gå igenom dennes insektssamling: fjärilar, skalbaggar, flugor, tvestjärtar och andra insekter som han samlade som barn under sommarloven på Runmarö.

– Frans G Bengtsson skrev något i stil med att om man är så dum så att man ger sig på att skriva böcker, då ska man skriva om något man kan. Vad spelar ingen roll. I och med Tranströmerska insektssamlingen från Runmarö kunde jag lita på att jag kunde få någon att läsa om det här fast ingen är intresserad.

Själv går han med håven dag­ligen när det är säsong och har på tomten hittat 56 dagfjärilsarter (mest i Sverige). Målet är 59, som är det antal som finns i hela Storbritannien!

Om konsten att samla i all­mänhet och att samla blom­flugor i synnerhet handlar Flugfällan, som kom 2004. Den blev hans genombrott och har översatts till tjugotalet språk.

– För en vanlig naturmupp som jag är det viktigt att bevara mångfalden. Det var temat i Flugfällan. Men det är inte därför jag skriver, utan för att det roar mig!

Genom åren har han skrivit en hel del om miljöfrågor. Hans debut På maktens tröskel handlade om miljörörelsen.

– En del tyckte att jag var en idiot när jag skrev om de frågorna, men jag skrev bättre än andra. Det har jag haft glädje av. Den som behärskar ­språket kan ta sig större fri­heter i kontro­versiella ämnen. Men jag driver inte debatt längre, utan vill mest hålla läsarna på gott humör.

Som kritiker av framför allt sakprosa i Svenska Dagbladet tycker han att språket betonas alldeles för lite.

– Det är en brist i sakprosan. Sveriges litterära scen är liten, inte många stilideal får plats. Tyskland är som en annan planet; utbudet av tidningar och tidskrifter är enormt.

Han berättar att han ofta får kontakt med människor som är intresserade av hans språk.

– Mitt språk kan vara lite polerat, för ålderdomligt tycker nog en del. Jag kan lägga oänd­ligt med tid på en öppning. Den ska ju fungera som en stäm­gaffel och ange tonen för texten.

Fredrik Sjöberg läser allt han skriver högt, även recensioner. Det som inte låter bra måste ändras. Han har alltid sagt till sina översättare att om de tvekar så ska de ta den översättning som låter bättre.

Han läser också alltid högt när han framträder inför publik.

– I Italien är ett författarbesök lika med läsning. Samma sak för tyskarna. Här hemma vill publiken mest höra om hur och när författare skriver, men jag läser numera högt ändå.

Språkliberalism är inte Fred­rik Sjöbergs melodi; att godta rena språk­fel är att göra svenskan en otjänst. En del av de språk­liga föränd­ringar vi ser menar han grundas i att folk inte läser lika mycket utan lägger sig till med ett talspråk präglat av kort­huggna meddelanden i sms eller sociala medier.

– Totalliberalism i språk­­samman­hang leder fel. Den stora moder­nisten Picasso hade lärt sig by the book innan han kunde slå sina salto­mor­taler. Den andra gene­rationen modernister nådde aldrig lika långt. Det är bättre att lära sig från grunden. Att allting duger är suboptimalt. Världen går inte under på grund av detta. Inte av kalhyggen heller. Men man ska inte förringa politiken i det.

Även här ser han paralleller mellan språk och natur.

– Eftersom svenskan är ett litet språk är det svårt att för­sörja sig på att skriva. Finnar och norrmän satsar mer på litte­ratur. Det är en direkt parallell till den bio­logiska mångfalden.

Han jämför med de offentliga institutionerna Riksarkivet och Kungliga biblioteket.

– Alla tycker att det är själv­klart att vi som kultur­­nation ska ha dessa institu­tioner som verkligen inte alla nyttjar, säger Fredrik Sjöberg – som förvånas över att inte Sverigedemokraterna har plockat upp det här med att satsa på svenskan och föreslår att vi ska tredubbla bidragen till Författarfonden.

– Språket är det som skapar en hemkänsla. Man präglas av det precis som av ett landskap.

Cecilia Christner Riad är ­frilansjournalist.