Spökena bakom böckerna

Signal efter signal går fram. Men inget svar. Jag testar igen. Inget svar då heller. Jag mejlar. Inget svar. Jag ler eftersom jag tydligen blivit ”ghostad” av en spökskrivare. Men efter någon timme är ghostingen över. Det visar sig att Jenny Dahlberg fått med sig sin andra mobiltelefon till jobbet och inte hört när jag försökt nå henne. Hon är författare i eget namn men också ett av ”spökena” på sajten spokskriva.se.

– Skillnaden är rätt uppenbar. När jag skriver i eget namn är det min bok rakt igenom. När jag spökskriver får jag ingen kredd på något sätt. Där köper någon mitt hantverk, själv är jag osynlig, säger hon.

Jenny Dahlberg har spökskrivit länge. Men hon började med att skriva två självbiografiska böcker och debuterade 2003. Den andra kom 2006. Efter det började hon studera till fastighetsmäklare, men längtade efter att skriva mer. När hon läste att det behövdes fler spökskrivare i Sverige köpte hon ett domännamn, byggde en hemsida och erbjöd sina tjänster.

– Det tog inte ens en vecka innan jag hade mina två första kunder. Jag avbröt mina mäklarstudier och började skriva. Det var ju det jag egentligen ville. Jag älskar språk och jag älskar att skriva!

Sedan dess har det rullat på. Jenny Dahlberg minns inte exakt hur många böcker det har blivit som spökskrivare genom åren ”men det är fler än 30”.

– När jag började som spökskrivare fick jag mycket uppmärksamhet i media. 2008–2011 hörde Expressen, Filter och en rad andra tidningar av sig, säger hon.

Artiklarna om henne genererade inte bara uppmärksamhet, utan också fler konkurrenter.

– Det kanske aldrig har varit ovanligt med spökskrivare, men jag tror vi talar om det mer i dag. Det är väl fortfarande tabu att vissa stora författare använder spökskrivare men annars märker jag en annan inställning till yrket mot hur det var då.

Det är förstås svårt att säga hur många böcker av förlagens utgivning som är spökskrivna eftersom det är hemligt. Men andelen jag-berättelser där det finns en avsändare som är känd eller har varit med om något extraordinärt och som skriver boken tillsammans med en skribent eller journalist har troligen ökat drastiskt på senare år.

En journalist och författare som tidigt var verksam som både medförfattare och spökskrivare är Lena Katarina Swanberg. Hon kontaktades av förläggaren Albert Bonnier för många år sedan och blev tillfrågad om hon kunde skriva Annika Östbergs biografi: kvinnan som satt i amerikanskt fängelse under många år efter att ha dömts för delaktighet i två mord.

– ”Abbe” var tidig med att identifiera den här nischen med att någon kommer in och skriver en bok i en annan persons namn, eller tillsammans med personen som har en historia att berätta, säger Lena Katarina Swanberg.

På omslaget till Sorgfågel: Annika Östberg berättar sitt liv från 1999 står Lena Katarina Swanbergs namn med, men hon har också skrivit böcker helt och hållet som spökförfattare där hennes namn inte nämns över huvud taget.

– Det är lite märkligt med benämningarna. Medförfattare känns också konstigt. Vad betyder det? Att den andra personen får bestämma i slutänden? Det blir någon form av underordning som jag till sist tröttnade på.

I dag har Lena Katarina Swanberg ”nästan slutat att skriva” och hon har definitivt slutat som spökskrivare.

– Det var just denna underordning som jag fick svårt för, och som fick mig att sätta stopp. Att se mina intervjupersoner sitta i en soffa och berätta att de hade ”skrivit en bok” – det gjorde mig alltid lika arg. Dessförinnan tänkte jag nog mer att jag gjorde reporterjobbet och att de intervjuade stod för marknadsföringen. Men i dag har jag lugnat ner mig. Det var bara ett jobb.

En som däremot trivs väldigt bra med att vara medförfattare är Marcus Birro. Han tycker att det snarare är skönt att få skriva i fred och sedan se någon annan sitta i tv-sofforna och prata om boken.

– Det är underbart. Så vill jag att det ska vara. Jag har skrivit många egna romaner och haft medierna efter mig kring annat, till förbannelse. Jag tycker det är jätteskönt att inte behöva vara så publik.

Han har inte heller svårt för titeln spökskrivare utan rycker på axlarna och säger att det ”fångar ganska väl vad jag gör”. Men andra har svårare för den. Caroline Bankler, som var medförfattare till Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk, anser att spökskrivare är missvisande.

– Det är ju inte vad jag varit. Det är ju klart och tydligt så att jag är medförfattare till boken.

I studien Det spökskrivna jaget: Zlatan, marknaden och läsarna skildrar litteraturvetaren Cristine Sarrimo boken Jag är Zlatan Ibrahimović, som skrevs av David Lagercrantz. Hon tror att stämpeln som spökskrivare kan ha en negativ klang och nämner att David Lagercrantz var väldigt missnöjd om någon kallade honom för Zlatans spökskrivare.

– Men för mig som forskare har det ingen negativ klang. David Lagercrantz var ju heller ingen spökskrivare, utan en författare i egen rätt.

Hon lägger till att det kanske blir mer känsligt om det är en författare som anlitar en spökskrivare, av olika skäl.

– Om någon utger sig för att ha skrivit någonting som man egentligen inte har skrivit och om läsaren skulle få reda på det blir det förstås laddat.

Cristine Sarrimo tycker att det är en självklarhet att politiker anlitar spökskrivare till tal. Ingen förväntar sig att en politiker har skrivit allt själv i ett anförande. Men inom litteraturen är det alltså fortfarande en känslig fråga.

– Det beror troligen på ett relativt modernt litteraturbegrepp kring vad en författare är. Vi ska veta vem avsändaren är, alltså vem som har skrivit och vi förväntar oss ett unikt uttryck.

Cristine Sarrimo hänvisar till litteraturhistorien och konstaterar att det under tidiga epoker, som medeltiden, inte alls var på det viset. Då var idealet snarare att efterlikna de stora mästarna och att kopiera deras stilgrepp. Men att romantiken och dess föreställning om författaren som det inspirerade, ensamma geniet bröt med detta – och att det då växte fram en förväntan om att det namn som står på omslaget ska vara upphovsperson till något nytt och kanske även nyskapande.

– Det gick hand i hand med den moderna bokindustrin som växte fram i samband med tryckpressen. Ett ekonomiskt skäl tillkom då. Upphovspersonen skulle tjäna pengar och kunna skydda sitt material.

Även Jenny Dahlberg har mött olika uppfattningar om titeln spökskrivare. Själv har hon inga problem med den, men säger att den kanske är känslig i förlagsbranschen.

– De allra flesta som anlitar oss för att skriva exempelvis en självbiografi har nog inga som helst problem med det. Men det finns en skara författare som skulle skämmas över att de lurat sina läsare genom att låta någon annan skriva deras bok. Det skulle uppfattas som omoraliskt, säger hon.

Vilka dessa författare är kan hon inte säga – som spökskrivare är hon förbunden att vara tyst om sina uppdrag i resten av livet – men hon tror att det blir extra känsligt när det inte handlar om biografier, utan om skönlitteratur.

– Vi har haft kunder som suttit i tv-sofforna och varit stolta över sina böcker, som någon annan alltså skrivit. Jag unnar dem det, men de skulle troligen skämmas och hoppa ner i ett avgrundsdjupt hål om det kom ut hur boken kom till.

Själv har hon och hennes kollegor skrivit både biografier, skönlitterärt, barnböcker och fackböcker.

– Vi har fått frågor från etablerade förlag om att skriva uppföljare till framgångsrika romaner eftersom författaren inte har tid själv. Frågar man förlagen går det absolut inte till så, och det kanske är kontraproduktivt av mig att prata om det, säger hon och skrattar.

– För förlagen och författarna handlar det förstås både om trovärdighet och stora pengar. Men jag vill inte hymla.

Marcus Birro har skrivit böcker om Lasse Berghagen och om fotbollsspelare som Per Karlsson och Mats Magnusson. För närvarande arbetar han parallellt på en bok om Djurgårdens sportchef Bosse Andersson och motsvarande person i Hammarby: Jesper Jansson. Marcus Birro producerar också en fotbollspodd och har länge skrivit om fotboll. Han tror att det kan vara en fördel att vara så insatt i ett ämne som han är.

– Men egentligen handlar allt om situationer, historier och berättelser ur livet. Det är det man är ute efter: saker som ger konkretion och som har läsvärde.

För att få fram de där historierna och scenerna ur livet krävs det naturligtvis att den som vill berätta sin historia har förtroende för den som skriver. Ibland, som i Lena Katarina Swanbergs fall, är det förlaget som för samman de båda.

– Då har jag ätit lunch med personen ifråga. Ibland har jag känt, nej, den här personen tycker jag inte så mycket om. Då blir det förstås ingen bok.

Det måste klicka alltså. Och även en spökskrivare som förblir dold i ett bokprojekt måste ändå kunna gå med på att det som står i boken är någorlunda vettigt.

– Jag har tackat nej till två projekt bara i år, av politiska skäl. Jag kan inte ge röst åt någon som jag tycker står för vansinnig politik, säger Johanna Wistrand som både är författare i eget namn och spökskrivare åt andra.

Eller så finns det ett önskemål om en specifik skribent som ska hjälpa till att färdigställa boken. Som i fallet med Lasse Berghagen och Marcus Birro.

– När jag skrev för Expressen mejlade Lasse mig då och då och skrev uppskattande om mina texter. När det sedan blev aktuellt för honom att skriva sin biografi ville han att jag skulle göra det. Jag minns att jag fick slänga mig in i en taxi och åka till restaurangen Tennstopet i Stockholm, för att vara med i samtalet mellan honom och hans förläggare.

I september kommer förra Centerledaren Annie Lööfs biografi Också Annie. Den har Caroline Bankler varit med och skrivit. Även hon talar om vikten av förtroende.

– Hon var väldigt modig. Redan efter ett kort möte sa hon ”vi kör”. Hon menade själv efter alla rekryteringar hon gjort genom åren att hon kan lita på sin magkänsla, men det var ändå imponerande.

Förtroendet som krävs gäller inte minst språket. Spökskrivare och medförfattare behöver ha ett gott språköra och fånga upp detaljer som just den person som de skriver en bok om använder – eftersom det ofta handlar om självbiografier i jag-form. Lena Katarina Swanberg minns hur det var när hon skrev Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak tillsammans med Pigge Werkelin som förlorade sin fru och sina två söner i flodvågskatastrofen i Thailand 2004.

– Han sa skogstokig hela tiden och andra uttryck som jag inte skulle ha använt. Det får man plocka upp och använda i texten. För att lyckas måste jag låta som en vit man i sorg som förlorat fru och barn, trots att jag inte är det, säger Lena Katarina Swanberg.

Att just lyckas med att fånga en annan persons språk är utmärkande för en bra spökskrivare eller medförfattare. Personen som berättar historien byggs upp genom språket.

– Det handlar både om ordval och hur personen talar i övrigt. Ska det vara korta eller långa meningar? Använder han eller hon sig av mycket bisatser? I början var det svårt, det blev för mycket av mitt eget språk och då måste man slipa bort det och skriva så att det känns som att det är den person som står som avsändare som berättar, säger Marcus Birro.

När det egna språket ändå letar sig in i texten gäller det att kunna stryka. Marcus Birro berättar att det ord han oftast får stryka är ju.

– Det är så talspråkligt och även om personen använder det genomgående i intervjuerna blir det störande i text. Sedan har jag ibland haft svårt att avgöra om man ska skriva dom eller de och dem, men där har jag numera börjat att bara använda dom.

Oftast har spökskrivaren rätt fria händer språkligt, berättar Jenny Dahlberg.

– I början av ett projekt kan man diskutera språket mer övergripande. Som exempelvis om det ska skrivas i presens eller imperfekt. Ett återkommande önskemål är att kapitlen inte ska bli för långa. Sedan är det så klart så att det petas i kommatecken och bisatser under arbetets gång. Men det är ju samma för alla böcker.

Det gäller att vara något av en språklig kameleont – som kan gå in i en roll och skriva med en annan persons språk.

– Det är utmaningen och även om man är en bra skribent är det inte säkert att man lyckas. Jag har haft många författare och skribenter som hört av sig genom åren och undrat om de kan få jobba för spokskriva. se. Jag skulle säga att 9,5 av 10 kandidater inte kunnat det, för de har en alldeles för utpräglad egen ton och har inte kunnat frigöra sig från den, säger Jenny Dahlberg.

Under åren som Jenny Dahlberg varit verksam har hon fått erbjudanden om att ha med sitt namn på omslaget, men det har hon konsekvent tackat nej till.

– Jag vill inte blanda ihop mina spökböcker med det jag skriver själv. Det är olika sätt att skriva på och jag vill inte förvirra läsarna. Som spökförfattare använder jag inte min egen stil och mitt eget språk.

Men till viss del handlar det förstås också om att spökskrivaren eller medförfattaren uppfinner ett språk åt den person som vill berätta. Så gjorde exempelvis David Lagercrantz när han skrev sin mycket uppmärksammade biografi över Zlatan Ibrahimović.

– Redan när han pitchade idén till förlaget hade han en tydlig bild av vad han ville berätta, han kallade det för ”den amerikanska drömmen fast på svenska”. En slags underdoghistoria som också påverkade språket, säger Cristine Sarrimo.

Hon menar att de stora framgångarna för Zlatanboken inte bara beror på att den handlar om en av världens mest framgångsrika fotbollsspelare, utan att David Lagercrantz gestaltning varit avgörande.

– Jag tror absolut att det har med kvalitet att göra. Det finns ju många idrottsbiografier som är spökskrivna som ingen bryr sig om därför att de inte är särskilt välskrivna. David Lagercrantz har ju verkligen fångat Zlatans röst och arbetat hårt för att göra det. Det är ett jag som träder fram.

Hur själva arbetet med texten går till varierar från fall till fall. När Lena Katarina Swanberg skrev boken om Annika Östberg fick hon varken ta med sig inspelningsutrustning eller anteckningsmaterial in i fängelset. Hon fick skriva ner alla samtal ur minnet. I andra projekt har hon fått ett långt framskridet manus i händerna.

– Det kan vara någon som velat skriva själv, men upptäcker hur svårt det är. Då har jag kommit in och gjort en total rewrite. I vissa fall kompletterat med intervjuer, för att exempelvis känsliga saker inte är med. Men om det ska vara intressant för en bredare läsekrets behövs även smärtpunkterna.

Marcus Birro spelar in sina intervjuer. Enda gången han glömt det var när han skulle skriva en bok om rockbandet Imperiet och gjorde en telefonintervju med sångaren Joakim Thåström.

– Jag var så starstruck att jag både glömde anteckna och spela in. Vi pratade i fyrtio minuter och jag var helt genomsvettig av upphetsning. Sedan kom jag på att jag inte dokumenterat det på något sätt, säger Marcus Birro och skrattar.

Han fick göra om intervjun i ett senare skeende. Och lärde sig att aldrig glömma att spela in. Han säger också att det gäller att hitta smärtpunkterna, men att det kravet också kan bli en kliché.

– Lasse Berghagen är en glad person. Jag vet inte om man måste gräva fram en halvtafflig vinfylla för femtio år sedan för att få mer djup i porträttet. Det stör mig att det finns något kultursidesanpassat mörker som ska fram i allt.

Caroline Bankler berättar att hon under arbetet med Också Annie har haft tillgång till mycket skriftligt material, närmare åttio anteckningsböcker från Annie Lööfs tid som politiker. Men hon har också fått ta del av andra texter med nedtecknade minnen.

– Det mesta är flödesskrivet, så min uppgift där blev att göra det enhetligt i en dramaturgi och få in en röd tråd. Jag har också fått fråga om vissa detaljer och bett henne utveckla när jag velat veta mer.

Johanna Wistrand säger att det har varit till stor hjälp att hon jobbat extra som läkarsekreterare: hon är van att skriva snabbt och transkribera stora textsjok. Hon har tackat nej till uppdrag som rör skönlitteratur eftersom det skulle kännas som att ”sälja sin själ”.

– Jag blev tillfrågad om att skriva en deckarserie åt en annan författare. Men det kändes inte bra. Det skulle ta för mycket av mitt kreativa konto. Om jag skulle spökskriva fiktion så måste jag gå in med hela min själ och den lägger jag hellre på mina egna böcker.

Marcus Birro tycker att det är befriande att arbeta på uppdrag av någon annan.

– Man får ju historien gratis. Det enda du behöver göra är att sätta dig och formulera det och det vet jag att jag kan. Jag har skrivit en massa romaner och i en del av dem händer ingenting. Det är 200 sidor där någon går och längtar efter en kvinna som glömt honom för länge sedan. Sedan är det slut. Då är det mycket roligare att berätta om en levande persons liv.

Marcus Birro anser alltså att det är skönt att slippa vara i fokus för mycket när boken lanseras. En spökskrivare får däremot inte med ett knyst yppa att den varit involverad i ett bokprojekt. Men nog kan det ibland kännas konstigt när en person säger sig ha skrivit en bok – och så vet spökskrivaren att det inte riktigt stämmer.

– Ja, om de framställer det så tycker jag att de är dumma. De vet mycket väl vem som har skrivit boken. Det är den där underordningen som jag inte tycker om, men som jag måste acceptera. Och trots det sticker egot upp sitt lilla huvud och säger ”det var ju jag som skrev”, säger Lena Katarina Swanberg.

Caroline Bankler har upplevt liknande situationer som medförfattare.

– Även om man ”bara” är medförfattare … säger hon och tecknar citationstecken med fingrarna.

– … så är det ju min bebis också. Jag har lagt ned min själ i det och sedan blir det distanserat. Om jag får överdriva lite går det kanske att jämföra med hur det är när ett barn flyttar hemifrån och försvinner ut i världen. Men jag tänker också att om man vill ha ära och berömmelse så får man väl försöka skriva sin egen bok.

Det har kliat i ”fingrarna och hela kroppen” på Jenny Dahlberg också under olika bokpresentationer:

– Jag kommer givetvis aldrig säga ett pip. Men visst kan jag känna att det är tråkigt att inte få någon uppskattning för jobbet, säger hon.

Sedan lägger hon till:

– Fast det får man i och för sig när man ser att den som utger sig för att ha skrivit boken är stolt och glad. Jag tänker att jag är en slags böckernas kakelsättare. Det är någon annan som valt material och färg, men det är jag som har satt kakel i hela badrummet.

Mats Almegård är redaktör på Språktidningen.