Snabba snackare är inte smartare

Populärkulturen är full av exempel på mycket snabba talare. Där finns till exempel rollfiguren Judy Grimes som spelas av Kristen Wiig i tv-­programmet Saturday night live eller John Moschitta Jr. från 1980-talet som gjorde ­reklam för Micro Machines och Fed Ex. Det finns förstås även extremt långsamma ­talare, som sengångaren i filmen Zootopia och den tecknade bassethunden Droopy.

Verklighetens snabbpratare är stapelvaror i vissa yrken. Auktionsförrättare och sportkommentatorer är kända för att tala snabbt, även om det långsammare kommenterandet inom golfen visar att det finns olika register för olika idrotter.

Som forskare i engelska som studerar språklig varia­tion vet vi att en persons tal­­hastighet är en komplicerad före­teelse. Det beror på en rad fak­torer, som vilka ord som används, språket som talas, regionala skillnader, sociala faktorer och professionella behov.

Talhastighet syftar på den hastighet med ­vilken en talare verbaliserar en samman­hållen diskurs, alltså i praktiken allt över en mening. Den mäts genom att räkna ljudsegment och pauser inom en viss tidsram. Vanligt­vis räknas dessa segment som stavelser – eller kanske snarare sta-vel-ser.

Språkforskare har upptäckt att människor varierar sin talhastighet inom meningar på alla språk. Människor sänker till exempel i regel talhastig­heten innan substan­tiv ­uttalas. Forskare har också funnit att olika språk har olika talhastighet när talare läser högt. Franska, spanska och japanska visade sig ha hög genom­snittlig talhastighet med närmare åtta talade ­stavelser per sekund. Tyska, vietnamesiska och ­mandarin visade sig ha ­långsammare takt med ungefär fem ­stavelser per ­sekund. Engelskan place­rade sig i mitten med en genomsnittlig hastig­het på 6,19 stavelser per sekund. Svenska ingick inte i studien.

Det finns också global variation inom olika ­varieteter av ett och samma språk. En studie av engelska visade till exempel att nyzeeländare talade snabbast följt av talare av brittisk engelska, därefter amerikaner och slutligen australier.

Många människor har förväntningar och förutfattade meningar om olika talhastig­heter inom olika engelska varie­teter. Där finns till exempel det flitigt uppmärksammade fenomenet drawl, släpigt tal, hos människor som bor i den amerikanska södern. Begreppet drawl står för en långsammare, mer utdragen talhastighet där enstaviga ord ibland uttalas som diftonger – som när pet glider iväg mot pay-it.

Och jo, det finns en del forskning som stödjer dessa uppfattningar. En studie ­visade att deltagare i North Carolina i sydöstra USA talade långsammare än deltagare i Wisconsin nära gränsen mot Kanada i norr.

Annan forskning har ­visat att amerikaner från ­södern bara talar lång­sammare i vissa sammanhang – till exempel görs oftare pauser vid högläsning. Och vissa utdragna vokaler i amerikanska sydstatsdialekter kan också sakta ner talhastigheten. Det här hörs när nice uttalas ungefär som nahhce.

En del människor utgår från att alla amerikaner från södern som har dessa egenskaper är långsamma talare. Kanske beror det ­åtminstone delvis på förekomsten av stereo­typer och karikatyrer inom populärkulturen, som Cletus, den stereotypa bondlurken från The Simpsons.

Men det är viktigt att inse att språk också varierar inom regioner, även i den amerikanska södern. En studie av North Carolina-bor visade till exempel att talare i västra och centrala delarna talade långsammare än människor i delstatens östra och södra delar. Och vissa North Carolina-bor talade lika snabbt som Ohio-bor i nordöstra USA – vilket antyder att stereotypen om långsamt talande i södern inte alltid stämmer.

Kön kan också påverka talhastigheten även om resultaten också här har varit motstridiga. En del forskning visar att män talar snabbare än kvinnor, medan andra studier inte identifierar någon signifikant skillnad i talhastighet mellan könen.

Den demografiska faktor som verkar ha mest betydande och genomgående inverkan är ålder. Vi talar långsammare när vi är barn, accelererar i tonåren och talar som snabbast i 40-årsåldern. Därefter saktar vi in på nytt när vi når 50- och 60-års­åldern.

Geografi, kön och ålder kan i vissa fall påverka talhastig­heten men även sammanhanget har betydelse. Vissa yrken använder sig till exempel av muntliga, formelartade traditioner, vilket innebär att det finns ett ramverksmanus när dessa arbeten utförs. En genomsnittlig person kan tala ungefär lika snabbt som en auktionsförrättare – 5,3 stavelser per sekund – när den säger något den har sagt många gånger tidigare.

Men auktionsförrättare använder vissa mönster i sitt tal som får det att framstå som att talet går oerhört snabbt. Det görs få pauser i talet och samma ord repeteras ofta. Auktionsförrättare använder också ovanlig frasering och rytm, vilket gör att lyssnare behöver processa det som sagts långt efter att auktionsförrättaren har gått vidare till nästa ämne. Och auktionsförrättaren har en konstant artikulationshastighet – vilket innebär att den sällan slutar tala.

Att känna till ­skillnader i talhastighet kan hjälpa människor att bättre förstå språkliga, kulturella och professionella identiteter. Men det har också tekniska tillämpningar. Tänk på hur datavetare behöver programmera röststyrda AI-tjänster som Alexa och Siri för att både producera och känna igen tal i olika hastigheter. Att tala långsammare kan också förbättra hörförståelsen för nybörjare och andra som har kommit en bit på vägen med att lära sig ett språk.

Den kanske mest värdefulla insikten när det gäller talhastighetsvariation är faktumet att språkliga föreställningar inte alltid stämmer överens med verkligheten. Det här är ett perspektiv som vi ofta betonar i vårt eget arbete eftersom språkliga stereotyper kan leda till antaganden om en persons bakgrund.

Sentida studier om ­attityder till amerikanska dialekter visar – trots varierande talhastighet inom regioner – att människor fortsätter att klassa stora delar av södern som ”långsam” samt mellanvästern och norra USA som ”snabb”. Dessa bedömningar förknippas dessutom i regel med negativa stereotyper. Långsamma talare antas ofta vara mindre intelligenta eller kompetenta än snabba talare, medan mycket snabba talare kan uppfattas som mindre sanningsenliga eller god­hjärtade.

Det finns inget inneboende samband mellan talhastighet och nivåer av intelligens, sannings­enlighet eller vänlighet. Språkanvändning skiljer sig av alla möjliga skäl – och skillnader är inte brister.

Michelle Devereaux är docent i engelska vid Kennesaw state university, Georgia, USA.
Chris C. Palmer är professor i engelska vid Kennesaw state university, Georgia, USA.

Artikeln är tidigare publicerad i The Conversation.
Översättning: Anders Svensson