Smultron på strån blev engelskt stråbär

Ordet strawberry är enbart engelskt på så sätt att det saknar motsvarighet i de andra germanska språken. Den äldsta nordiska benämningen är jordbär vilket är etymologiskt identiskt med tyska Erdbeeren. Båda betyder ’bär som växer nära marken’. Alla dessa ord – alltså även strawberry – ­syftade ursprungligen på vilda smultron. Jord­gubbar odlades fram först på 1700-­talet men orden är mycket äldre än så. För engelskans del är de äldsta beläggen på streawberige, som det hette då, från den fornengelska perioden.

Det finns faktiskt ett svenskt ord stråbär med betydelsen ’smultron’ känt från ­delar av Värmland, men det är en del som pekar mot att det kan ha sitt ursprung bland återvändande svensk-amerikaner, eftersom ordet är belagt i den miljön i USA som en direktöversättning av strawberry. Det finns även ett norskt dialektalt ord stråbær men med betydelsen ’tranbär’ och som sannolikt ska förklaras genom tranbärets växtsätt med långa smala strålika revor.

Det har inte funnits någon allmänt vedertagen etymologi för strawberry. Inget som återkommer i ordböckerna. Ofta betecknas etymologin bara som oklar. Man kan i litteraturen – såväl som i vad man kan utläsa om uppfattningar bland folk i allmänhet utifrån sökningar på nätet – urskilja inte mindre än sex olika förslag. För att förstå dom behöver man veta att engelskans straw kan betyda både ’halm’, ’halmstrå’, ’halmströ’ och ’grässtrå’:

1. De små fröna på smultronets yta har liknats vid korn av halmströ. Det är dock inget framträdande drag. Möjligen något mer på jordgubbar men som sagt är det inte relevant.

2. Smultronen växer med revor som kan liknas vid strån. Det är en fullt möjlig förklaring (jämför det norska stråbær ’tranbär’).

3. Att smultron skulle trivas bäst i ängsmark och andra gräsytor (där det finns mycket grässtrån), vilket inte stämmer. Snarare är det på öppna, soliga platser som röjd mark, gläntor och vid skogsstigar som man oftast hittar smultron.

4. Att smultronplantors växtsätt skulle påminna om utspridd halm, vilket inte känns särskilt träffande.

5. Att man brukar lägga halm vid jordgubbsplantor för att motverka röta. Detta är en ganska utbredd missuppfattning som inte tar hänsyn till att strawberry äldst måste avse smultron.

6. Att man brukade samla smultron genom att trä dom på grässtrån.

Den sista förklaringen har mycket som talar för sig efter­som det har varit en spridd och populär insamlingsmetod. Man behöver för det första inte bära med sig något att plocka i. Dessutom är det så att om man lägger smultron i en bunke eller annat kärl så blir resultatet lätt att bären geggar ihop sig till en våt massa. Det är faktiskt därför det heter smultron på svenska. Bären ”smälter” ihop (smälta – smalt – smultit). Besläktade ord med samma syftning är multer ’hjortron’ och mylta ’hjortronsylt’ eftersom mogna hjortron har samma tendens att gegga ihop sig på liknande sätt i en spann. Man slipper problemet om man i stället trär smultronen på strån.

Ordet smultron hör nu till svenska riksspråket men var från början ett dialektord som spritts från östra Svealand och delvis konkurrerat ut det äldre jordbär. I danska och norska heter det ju ännu jordbær. En student berättade för mig en gång att i Malmö kan smultron betyda ’jord­gubbar’. Jag har inte sett någon bekräftelse i andra källor på detta. Det vore intressant att få veta om någon läsare känner igen det.

Folkliga sedvänjor som att trä smultron på strå är svåra att dokumentera och datera. De är svagt belagda i skrift över huvud taget. Det äldsta skriftliga svenska belägget är från en dikt införd i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1849 vilket naturligtvis inte kan användas för att fastställa åldern på sedvänjan. Men man får typiskt nog ofta information i just litterära källor, inte minst barndomsskildringar och barnböcker, eftersom det framför allt är barn som har plockat smultron på detta sätt. Det kan till exempel ha varit ett sätt för pojkar som vaktat djur ute i markerna att variera den annars magra kosten. Metoden har säkert i stor utsträckning traderats från barn till barn på liknande sätt som barnlekar brukar överföras från en barngeneration till en annan.

Ser man till tillgängliga källor är det tydligt att seden att trä smultron på strån har existerat över stora delar av Europa. Den är bäst belagd och fortfarande högst levande i folks medvetande i Norden (Sverige, Danmark, Norge, Finland). Den är vidare känd från delar av Östeuropa (Baltikum, Polen, Slovenien) och har troligen varit utbredd över stora delar av det väst- och sydslaviska området. En pålitlig källa nämner också Baskien. Däremot är seden inte känd från romanskt språkområde (Frankrike, Spanien, Italien) och inte heller på Irland. På brittiskt område och i Tyskland visar källorna att sedvänjan var vanlig ännu på 1800-talet (och spred sig också, troligen från Storbritannien, till USA) men därefter verkar den mer eller mindre ha fallit i glömska.
I både Sverige och Norge har ”smultron på strå” som begrepp spridits genom barn- och populärkultur till en bred publik. I Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn som skrevs 1946 och utkom året därpå finns en välkänd skildring av smultronplockning: ”Vi plockade smultron och trädde upp dom på strån, och det blev tretton strån fulla. På kvällen åt vi upp dom med socker och grädde till.” Scenen återkom även i filmatiseringen av ­boken för tv på 1960-talet.

I Norge skrev barnboksförfattaren (bland annat av Teskeds­gumman) och vis­diktaren Alf Prøysen 1960 en fortfarande mycket känd och folkkär visa som han kallade Vise for gærne jinter ’Visa för galna jäntor’ där de åter­kommande textraderna är: ”Hele væla [’världen’] er bære jord­bær. Fin et strå og træ dom på”. Från senare tid kan man nämna att Uno Svenningsson 2013 släppte en låt med titel Smultron på ett strå med refrängen ”Och då står du där med smultron på ett strå”. Dansbandet Drifters gjorde till och med en cover på den.

Det enorma genomslaget och populariteten i Tyskland för Alla vi barn i Bullerbyn efter att boken översatts till tyska 1954 ledde till något av en revitalisering av kunskapen om seden att trä smultron på strå och dess förknippande med Sverige (vilket man lätt kan övertyga sig om genom att googla på Walderdbeeren ’smultron’ och Grashalm ’grässtrå’).

Det allra äldsta kända litte­­rära belägget över huvud taget är från en dikt skriven av den engelske poeten William Browne 1613 kallad Britannia’s pastorals:

The wood nymphs often­times would busied be,
And plucke for him the blushing strawberry.
Making of them a bracelet
on a bent.
Which for a fauour to this swain they sent.
plucke = plocka,
bent = grässtrå,
swain = ungersven

En intressant episod finns i den österrikiske Nobel­pristagaren Peter Handkes självbiografiska roman Upprepningen där han, vars mor var slovenska, skildrar hur han läser en gammal tysk-­slovensk ordbok från 1860-­talet och stöter på ett slovenskt ord som betyder ”halm, worauf man erdbeeren fasst” (’strå som man trär smultron på’):

Och på samma sätt verkade nu den gamla ordboken på mig som en samling av ett-ords-sagor, med styrkan av världs­bilder, även om läsaren inte hade upplevt dessa personligen, som halmstrået med de uppträdda smultronen. (Översättning Margaretha Holmqvist)

Detta säger dels att sed­vänjan funnits i Slovenien och dels att den inte varit känd i Öster­rike under hans barndom.

Ser man till den geografiska utbredningen framstår denna metod att samla smultron som spridd över ett stort europeiskt område och inte begränsad till vissa språkfamiljer. Det talar för ett mycket gammalt ursprung och det är fullt möjligt – med tanke på hur praktisk och enkel metoden är – att anta att ursprunget går tillbaka ända till jägar- och samlartiden, alltså före det att jordbruket introducerades i Europa. Det måste ha fallit sig naturligt att över hela detta område – också bland ­engelskspråkiga – omedel­bart associera smultron med seden att plocka bären på strån, på samma sätt som man fortfarande gör åtminstone i Sverige och Norge. Därför framstår det också som den rimligaste förklaringen till ordet strawberry.

Staffan Fridell är professor emeritus i nordiska språk vid Uppsala universitet.