”Skala av allt som är modernt”

När deckarrecensenten Florrie blir överarbetad skickar hennes viskydrickande redaktör iväg henne på en charterresa. Visky, med enkelt v och utan h, är en försvenskad stavning som var modern på femtio­talet, och en av de tidstypiska detaljer som ­Carina Burman har med i sin nya deckare, Döden tar semester.

Boken handlar om en grupp svenska turister på bussresa till Italien våren 1956 och är vad som brukar kallas en pusseldeckare, med blinkningar både till Agatha Christies Mordet på Orientexpressen och svenska deckare av Maria Lang och Elisabeth Kågerman.

Huvudpersonen Florrie är ”ett distinkt medelålders, bastant fruntimmer”. När Carina Burman talar om boken faller hon nästan automatiskt in i femtiotalstonen. En bit in på semesterresan snubblar Florrie över ett mord, och bestämmer sig för att utreda saken.

– Florrie kom ganska färdig i huvudet på mig. Hon ska vara lite besk av sig, och kanske lite jobbig, även om hon själv inte vet om det, säger Carina Burman.

Kanske är Carina Burman mest känd som litteratur­vetare, med flera genomarbetade biografier bakom sig, som praktverket om Carl Michael Bellman från 2019. Hon doktorerade 1988 på Johan Henric Kellgren, en publicist och diktare i Gustav III:s Sverige och har hunnit få en gedigen erfarenhet av att förhålla sig till hur språket varierar mellan årtionden och århundraden.

Det är inte bara platser som har en dialekt, tiden har det också, och hon vinnlägger sig om att fånga den med en metod som hon utmejslade när hon skrev en roman baserad på forskningen om Kellgren, Min salig bror Jean Hendrich.

– Om man skriver en ganska normal mening, skalar av den allt som känns modernt och stoppar dit några ord och uttryck som känns 1700-tal så blir det rätt, säger Carina Burman.

Sedan barnen flyttade ut sitter hon hemma och skriver i ett arbetsrum i lägenheten. Bara ibland ledsnar hon och går då till ett kafé, eller till Carolina, som hon hemtamt kallar det anrika universitetsbiblioteket Carolina ­Rediviva i Uppsala. Som docent i litteraturvetenskap kan hon lägga år av forskning på en författares liv, varav bara en bråkdel ryms i det publicerade verket. Ofta pockar resten på att komma ut i annan form. Bellmanbiografin följdes till exempel av romanen God natt madame, som handlar om Bellmans väninna Anna Charlotta von Stapelmohr.

– Skillnaden är att romanen har en subjektivism, säger Carina Burman och ­beskriver språket i romanen som pastischerande, efterliknande, 1700-talsspråket.

– Men det ska inte vara ansträngt. Det är också så att man ska ha en modern person som läsare och de ska tycka det är roligt. Jag försöker inte skriva 1700-talssvenska, utan jag skriver något som man ska tro är 1700-talssvenska, säger hon och hävdar att pastisch kan bli väldigt pinsam när det blir för mycket:

– Det är lite grann som Verner von Heidenstam sa om restaureringen av Gripsholms slott: att göra ett gambalt slott ändnu gamblare, där man gör språket ändnu gamblare, säger hon, med noggrant uttalad gammalstavning.

Det var det emellanåt tunga arbetet med Bellmanbiografin som fick Carina Burman att börja läsa gladlynta deckare från femtiotalet.

– För mig var det skönt att det inte var jobbläsning. Jag läser så mycket som på ett eller annat sätt är arbete. Här kunde jag koppla loss.

Läsningen inspirerade henne att i fjol ge ut essäboken Drottningar och pretendenter – om guldålderns deckarförfattarinnor. Guldåldern daterar hon till mellankrigstid för brittiska författare och till efterkrigstid för de svenska. Deckarna målar typiskt upp minisamhällen, befolkade av vanliga yrkesgrupper – lärare, jurister, läkare, ingenjörer, sekreterare – och själva vanligheten är en del av tjusningen, tror Carina Burman.

– Om man läser äldre deckare är det på något sätt så lätt. Ja, folk dör, men vi vet att det kommer att ordna sig. Det handlar inte om orättvisor i samhället. Det kommer inte vara så att de misslyckas, eller att galningar jagar dem i bok efter bok, utan det är väldigt moraliskt och det finns någon slags katharsis i detta.

Kanske är det ett litet brott mot genren att Carina ­Burman ändå låter sina karaktärer diskutera en lite tyngre samhällsfråga som hänger ihop med bokens intrig.

– Att försöka göra en deckare som bara är feelgood är lite para­doxalt, för trots allt dör folk i dem. Det ska finnas lite aktualiteter i min bok, sådant som man kan fundera över. Allt var inte bättre förr, säger hon.

Döden tar semester är trots det en roman skriven med ett gott humör och med den torra, salta humor, lätt ironisk, som väl får ses som ett känne­tecken för Carina Burman. Det udda med den är att den är skriven som just en pastisch, som om den vore skriven på 1950-talet. I och med det räcker det inte med bara språkliga blinkningar, Carina Burman har behövt hitta till femtiotalets själva ton.

– En del ord och uttryck har jag faktiskt plockat från sådant jag hörde från mina föräldrar, för de var ju unga på femtiotalet.

En del inspiration har hon förstås hämtat från de gamla deckarna, men också i tidens tidningsartiklar, brev, dagböcker och dikter. Hon beskriver femtiotalets språk som präglat av modernitet.

– De känner att de är moderna. Det finns i hela tidsandan en sorts optimism. Man har lagt krig bakom sig, man bygger upp Europa, världen kommer att bli mycket bättre, säger Carina Burman, som också lagt krut på att få till rätt nivå på artigheterna.

– Det är någonting jag tycker att folk ofta gör fel på i historiska romaner, att man glatt låter människor dua varandra hur som helst, det gjorde man ju inte. Man titulerade varandra och man la bort titlarna. Florrie börjar vid ett tillfälle undra vilka hon har lagt bort titlarna med. Det var visst ett par som hon fortfarande inte duade.

Carina Burman säger att hon efter så många år av historiskt skrivande har väldigt lätt för att switcha mellan olika tiders språk. Hon vet att 1700-talssvenskan ska kryddas med franska ord, i en tid då det var självklart att den uppspelta borde kalmera ­(lugna) sig och att underbara saker var ravissante. Franskan var på modet. Men på 1950-­talet är det främst tyska som de vuxna svenskarna har lärt sig i skolan och därför ropar Florrie Wer da?, ’Vem där?’, trots att hon befinner sig i Italien, när en okänd person knackar på hotelldörren mitt i natten. Med sitt val av ordet switcha i meningen innan visar Carina Burman på det språkskifte som följt sedan dess. Numera är det ju engelska som gäller. Men bara i tal.

– Jag kodväxlar ganska friskt när jag pratar, men inte i skrift. Onödiga engelska lånord och anglicismer kan göra mig vansinnigt irriterad.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.