Sex mer känsligt på svenska

Texten behöver inte nödvändigtvis uttrycka artistens kvinnosyn, utan kan vara en konstnärlig beskrivning av en fantasi, samtid, kultur eller (till)stånd. Men hur kommer det sig att vi är mer frikostigt inställda till sexuella referenser och svordomar som når oss via den engelskspråkiga popkulturen än via den svenska?

När Eric Amarillos låt Om sanningen ska fram släpptes i våras väckte den uppmärksamhet direkt. Framförandet i Allsång på Skansen intensifierade reaktionerna. Allsångsveteranerna Bosse Larsson och Kjell Lönnå, liksom Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet, ansåg att låten med textraden ”vill du ligga med mig då” hade varit omöjlig att framföra i tv bara något årtionde tidigare. I kvällstidningarna talades det om ”sexfesten på Skansen”.

I en intervju med TT Spektra uttryckte Amarillo tidigt sin förvåning över att det reageras på låten: ”2011 i Sverige, landet som ska vara så upplyst och frigjort [...] sedan kan Enrique Iglesias stå och sjunga ’Tonight I'm fucking you’ utan att någon bryr sig.”

I ett Sverige som gärna klappar sig på axeln för sin engelska kan man ibland få intrycket av att kunskaperna överskattas. Självklart förstår vi vad Iglesias menar, men av samma skäl som musikkritiker kan rosa svensksjungande artister med argumentet att modersmålet bidrar till något intimt och äkta, så finns idén om engelskan som ett mindre allvarsamt låtsasspråk att avnjutas på distans – en attityd som i sin tur underskattar vår förmåga att relatera och ta ställning till ett kulturellt innehåll på ett främmande språk.

I en debattartikel i Journalisten undrade Nicklas Malmberg varför Sveriges Radio i P4, till skillnad från i P3, berövade lyssnarna Cee-Lo Greens låt Fuck you och i stället spelade den censurerade versionen Forget you. Malmbergs befogade fråga och SR:s beslut att ändra på sig och spela originalversionen, belyser hur den engelskspråkiga popkulturen åtnjuter en särskild dispens för grovkorniga uttryck. Eftersom vi saknar den amerikanska bleep-kulturen, där obekväma ord ersätts av ett pipande ljud, kan vi dessutom kräva att få höra f-ordet – fuck.

Frågan är om en motsvarande låt på svenska hade fått samma speltid i etern? Det är tveksamt. I TT Spektra-artikeln uttalar sig Linda Nordeman, musikredaktör på P3, apropå reaktionerna över Rihannas lovsång till sadomasochistiskt sex, S&M: ”Hade hon sjungit samma sak på svenska skulle vi verkligen få en storm av mejl, det är jag övertygad om.”

Å ena sidan kan vi smickras av att uppfattas som frigjorda kosmopoliter i vår kulturkonsumtion, å andra sidan känna plikt att upprätthålla de ”svenska” idealen om fördomsfrihet, jämställdhet och genusperspektiv. Svenskspråkig popkultur ter sig vara gödd på hemmaplan efter gällande kulturella villkor medan den importerade engelska diton exotiseras – som bakgrundsmusik kring vilken vi gör en tyst överenskommelse om att varje enskild person, efter viss mått av ansträngning, gör ett aktivt val att verkligen lyssna på, ta in och ta åt sig.

Numera finns ett generöst avstånd till censur i Sverige. Ansvariga utgivare och kollektiva ställningstaganden kring god smak och tolerans flyter i stället i en gråzon mellan debattartiklar och antal anmälningar till lämplig ombudsman. Okejstämpeln är konsensus- och konsumtionsreglerad, symbiotisk med begreppen massa i masskultur och populär i populärkultur.

I takt med att populärkulturen globaliseras och våra språkkunskaper ökar kan man därför nyfiket undra om engelskans privilegier kommer att stöta på patrull – eller om vår lättsamma inställning till detta världsspråk kommer att bidra till att sänka känsligheten för motsvarande innehåll på svenska.

Medan många användare förlitar sig på Språkrådet och Svenska Akademiens ordlista som remissinstanser, där utländska ord köar för sina officiella uppehållstillstånd, exporteras uttryck utan hänsyn till gränsvakter. Språk lever på bruk och förståelse; med ett mer lättillgängligt, växande globalt kulturbibliotek är det oundvikligt att engelska uttryck, mjuka som laddade, snappas upp allt snabbare i den svenska populärkulturen.

Ett färskt exempel är det homofobiska no homo, som inom hiphopen kan förekomma intill tvetydiga textrader för att understryka författarens heterosexualitet. Att svenske Alexis Weak använt frasen i låten Mina boys har diskuterats i såväl Sveriges televisions Kobra som i Nöjesguiden. I texten förklarar Alexis Weak att kärleken till de manliga kompisarna går före kärleken till flickvännen – men för att inte riskera att uppfattas som homosexuell slänger han in ett no homo, ’(jag är) inte homosexuell’. Vad händer när detta uttryck rotat i amerikansk subkultur tar motorvägen till svenskspråkig popkultur? Rödljus slås på, dispensen bromsas i gråzonen av vår inhemska icke-censur och det uppstår en krock. Varför? För att det hos Alexis Weak är på svengelska – nästan på riktigt?

Sexuellt explicita eller eventuellt stötande engelskspråkiga låtar spelas självklart även i de länder där engelska är vardagslingo. Där är spektrumet av reaktioner följaktligen även mer påtagligt och låter sig inte sällan polariseras i högljudda åsiktsläger. Innehållet älskas som avskys, diskuteras, parodieras och inte minst censureras på ett mer märkbart sätt. Julen 2007 censurerade BBC The Pogues Fairytale of New York till dess att en lyssnarstorm fick beslutet på knä. Så sent som i år gick Dire Straits 25 år gamla Money for nothing samma öde till mötes i Kanada. Båda låttexterna innehåller ordet faggot, ’bög’.

Ibland bildar i stället reaktionerna på ordbruken den verkliga faran. I ett inlägg i The Guardians musikblogg skriver Alex McPherson om hur rapparen Lil B, öppet heterosexuell, hotades till livet av sina egna fans för att ha berättat att hans nya album skulle heta I'm gay. Det för tankarna till en absurd händelse i vilda västern då en skådespelare var så övertygande i sin gestaltning av boven Jago i en uppsättning av Shakespeares Othello att en berörd medlem av publiken mitt under pågående pjäs sköt skådespelaren till döds. När Lil B:s album väl släpptes i somras hade titeln bokstavligen reviderats till I'm gay (I’m happy).

Tabubelagda ämnen och uttryck har länge existerat inom konsterna. I antikens Grekland konfronterades människans värsta sidor på den maskerade teaterscenen i syfte att uppnå katarsis och än i dag förklarar många artister vågade låtrader med ett rollspelsargument. När årets kanske mest omtalade låtskrivare Tyler, the Creator intervjuades av Sveriges Television framhävde han sitt alter ego Wolf Haleys närvaro i sitt textförfattande.

För många litteraturnördar är Shakespeare snuskherren på täppan just i egenskap av ordekvilibrist. En känd rad i sammanhanget finner man i Trettondagsafton då Malvolio talar om en kvinnas ... handstil:

By my life, this is my lady's hand these be her very C's, her U's and [N'] her T's [C-U-N-T] 

(Så sant jag lever, det är min frökens stil! Det är hennes C:n, hennes U:n och hennes T:n)

Denna ordlek på begynnelsebokstäver citeras flitigt på ämnet sex i text. Bland annat i en artikel i webbtidningen Slate, där Jesse Sheidlower, redaktör för Oxford English dictionary, spårar snuskföregångare till Britney Spears If you seek Amy [f-u-c-k me ('ka mig')]. Ursprunget till den senare akronymen härleder Sheidlower till en sångrad ur modernismens praktverk, James Joyces Ulysses, och påpekar att Joyce även lyckades skriva in cunt, ‘fitta’:

If you see kay  [”f-u-c-k”]

Tell him he may

See you in tea [”c-u-n-t”]

I TT Spektra-artikeln säger Nordeman att det stora flödet av musik gör ”att man måste ropa lite extra högt för att slå igenom”. Det säger något om oss konsumenter, om vår hörsel och om popmarknaden där lagom vågat innehåll alltjämt säljer, ibland ensidigt på ordens inneboende chockvärde.

Likaväl som det finns konst för konstens skull bör det kanske få finnas kuk för kukens skull.

På grund av ett missförstånd är en version av denna artikel som inte godkänts av artikelförfattaren publicerad i den tryckta tidningen. Redaktionen ber om ursäkt för misstaget.