Så surfar vi på orden

Vad betyder verbet hålla? Frågan verkar som en no brainer: hålla är ett av svenska språkets tusen vanligaste ord, och alla använder det minst en gång om dagen. Självklart vet alla svensktalande att det betyder ’ha grepp om’.

Men det kan lika gärna betyda ’inte gå sönder’, eller något helt annat som i hålla med om, hålla ord, hålla på med ...

Hålla är en semantisk kameleont som hela tiden skiftar betydelse – precis som nästan alla ord i språket. Och frågan är vad som är gemensamt för alla dessa hålla. Och en ännu viktigare fråga: varför trodde vi att det var en no brainer fast det är semantikens, betydelselärans, tiotusenkronorsfråga?

Vi prövar med ett enklare exempel: information. Det har alltid med kunskap, meddelande och så vidare att göra. Men det spretar åt alla håll: något jag hört, ett papper jag fått med mig, en avdelning inom företaget, en lucka i väggen där jag kan ställa frågor eller ett numeriskt värde uttryckt i bitar.

Kanske ännu mer. Ords betydelser är nyckfulla, och vi behöver alltid en stunds eftertanke för att förstå hur nyckfulla de är.

Ett tredje, helt annorlunda, exempel är ordet så som kan plockas in i flera olika ordklasskategorier. (Hur många kommer du på? Kolla i facit 1 nedan!) Här finns ingenting gemensamt mellan de många funktionerna och betydelserna. Ändå skrattar folk som en emoji om man frågar om de vet vad så betyder.

Lika fritt spelrum har betydelserna när orden hamnar i olika språk. Det engelska queen är uppenbarligen besläktat med det norska kone, som betyder ’fru’, även ’lågättad fru’, och det svenska kvinna – och hon kan ju vara både ofrälse och ogift.

Det italienska palazzo betyder förstås ’palats’, men oftast ’hyreshus’. En svensk port är till för människor och bilar, men en engelsk port är till för fartyg. Matiné är franska för ’förmiddag’, men på svenska är det en föreställning på eftermiddagen. Vi behöver inte läsa många rader på ett främmande språk för att hitta exempel på att ord som ser likadana ut i skrift har förvillande olika betydelser på olika språk.

Ett sentida exempel är hen, som i Sverige har lanserats som ett könsneutralt pronomen, men som av somliga avfärdas som obrukbart, eftersom det betyder ’höna’ på engelska.

Lexikografer har i alla tider slitit med problemet, och resultatet ser vi i ordboksartiklar. Svenska Akademiens ordlista tar upp fyra hålla-betydelser plus diverse så kallade partikelverb, typ hålla av, hålla efter och hålla igen (på). Och semantiker snickrar på teoribyggen som ska hålla ihop (!) det bångstyriga språket.

Vill man systematisera så kan man se tre grundriktningar för betydelseförändring (plus en massa varianter):

1. Betydelseomfånget blir mindre. Film betydde först ’tunn hinna’, ’membran’, men sedan avsågs oftast bara en sorts tunn hinna, filmremsan.
2. Betydelseomfånget blir större. Film betyder visserligen ’filmremsa’, men numera avses mer innehållet än själva remsan (som knappast finns längre). Det står också för innehållet i annat material än remsor – för en serie rörliga bilder som utgör en berättande helhet på till exempel tv, video och internet. Nostalgikerna tänker på dvd.
3. Något är gemensamt för två företeelser, och då betecknas de med samma ord. Men detta gemensamma kan vara så litet att det knappt syns. En surfplatta är inte riktigt samma sak som en surfingbräda. Men någon såg för länge sedan någon sorts likhet mellan surfing på vågor och datorsökning. Och på den vägen är det.

Utöver dessa historiska utblickar har vi böjning och ordbildning som kan ställa till problem. Svans kan till exempel vara något som Pelle Svanslös och små grodorna saknar, med det kan också vara svan böjt i genitiv: en svans hals är lång som en svans.

Skräckexemplet är led som förstås kan vara substantivet led (i flera betydelser), men också adjektivet led, en form av verbet lida, eller förkortningen led i led-lampa, som står för light emitting diod. Det finns till och med en hel ordbok för detta: Olika lika ord av Sture Berg från 1978.

Sensmoralen är att flertalet ord vi möter är riskprojekt. Det är möjligt att skapa en mening med bara dubbeltydiga ord, som denna:

Hon kom först vid sex men stack före de andra.

(Kolla facit 2 nedan för att få de olika betydelserna.)

Dessa språkgymnastiska övningar har handgripligt visat att det är svårt att se dubbeltydigheter. Vi fastnar i ”rätt” betydelse och har svårt att upptäcka alternativen. Orden är som fixeringsbilder: antingen ser vi ett vinglas eller två profiler, aldrig både glas och ansikten. Och det är tur det, för om vi skulle vara tvungna att stanna upp och aktivt välja betydelse så skulle språket knappast fungera.

Och svenska språket är inte speciellt hårt drabbat. I talad kinesiska finns egentligen bara tusen olika ord, och de får samsas om alla betydelser som kineser vill tala om. Det är alltså lätt att vitsa på kinesiska.

Men hur klarar vi oss? Och hur klarar sig kineserna? Jo, redundans + interaktionistisk perception gör susen. På vardagsspråk heter det sammanhang.

Det överstiger min pedagogiska förmåga att förklara exakt hur redundans, alltså ’överflödsinformation’, fungerar, men det är ganska lätt att visa att den fungerar. Tänk på en trafiksignal.

En betydelse, ’stopp’, markeras på två sätt: röd färg och placering överst. Alltså hundra procent redundans.

Likadant om vi bokstaverar, till exempel ett namn:

Martin, Erik, Ludvig, Ivar, Nicklas. Det blev 27 bokstäver i stället för fem: Melin. Alltså mer än femhundra procent redundans. Och hur är det med språket? Var så god och läs:

Vart fjärde ord borta:

Vi är ganska skickliga – att läsa. Så det gör – inget om vi – bort några ord.

Vart tredje ord borta:    

Det beror – att vi – tränat från – och framåt. – har tragglat – miljoner textsidor – och vi – svenska.

Vartannat ord borta:

Men – är – fråga – redundans, – enorma – på – som – att – kan – oss fram.

(Men det är också fråga om redundans, språkets enorma överflöd på information som gör att vi kan gissa oss fram.)

Och vi kan skada språket på fler sätt, till exempel ta bort undre delen av raden.

Redundansen gör språket tåligt mot störningar. Det spelar heller ingen roll om man tar bort övre delen av raden.

Men redundansen underlättar också ”vanlig” läsning. Den fixar oftast de många dubbeltydigheterna i språket.Den interaktionistiska perceptionen innebär att allt samverkar vid läsning: bokstäver, ord, satser, innehåll med mera. Vi plockar alltså inte ihop bokstäver till ord, som vi plockar ihop till fraser och så vidare. Tvärtom! Allt sker på en gång. Tänk dig att du står inför detta stycke svårt skadad text:

Efter flera dagar på kamelryggen kom vi äntligen fram till en ---.

Åter en no brainer! Oas, förstås. Jo, men faktiskt en full brainer. Omedvetna processer i våra hjärnor får verkligen jobba hårt för att få fram just det resultatet. När vi hunnit fram till sista ordet i meningen ser vi bara att det är tre bokstäver långt. Det kunde alltså vara arg, aga, tre eller vad som helst. Det finns flera tusen trebokstavsord att välja bland.

Nej, den interaktionistiska principen skärmar av urvalsmöjligheterna på flera sätt:

Syntax – satslära: frasen en --- står efter prepositionen till: det måste alltså vara en så kallad nominalfras, troligen ett substantiv, alltså inte arg eller tre.

Morfologi – ordböjning: en begränsar kategorin substantiv till bara substantiv med n-genus, alltså inte ett ord, ett frö eller liknande.

Innehåll: Kameler ställer krav på miljön, så det kan knappast vara vak eller äng utan något mer ökenaktigt.

Pragmatik: ordet äntligen påannonserar att det är något bra vi kommer fram till, alltså inte orm eller pöl. Frasen kommer fram till gör att vi kan förvänta oss att det kommande ordet är någon typ av plats.

Alla dessa restriktioner lämnar oss med i stort sett ett enda alternativ. Det går fort – och träffsäkerheten är hög.

Detta vet vi därför att experiment visar att läsforskare med stoppuret i handen håller björnkoll på läsares beteenden.

Allt tyder på att vi omedvetet uppfattar flera betydelser när vi ser ett flertydigt ord. Detta visar sig i så kallat primingtest.

Priming innebär att vi får förkortad lästid för ett ord vi väntar oss. Det går alltså fortare att läsa mening A än B:

A. När jag kom in i restaurangen visade det sig att alla bord var upptagna.

B. När jag kom in i restaurangen visade det sig att alla bord var nymålade.

Ordet restaurang öppnar för ordet upptagna. I ett snickeri hade det varit annorlunda.

Om en läsare först får se ordet mus, som har minst två betydelser, visar det sig att de får förkortad lästid på både dator, för pekdonsbetydelsen, och ostbit, för gnagarbetydelsen. Det dubbeltydiga mus har alltså öppnat för två betydelseområden, datorer och gnagare.

På samma sätt läser försökspersoner icke förväntade ord med rejält sänkt hastighet. Det gäller till exempel innehållsliga konstigheter som efter flera dagar på kamelryggen kom vi äntligen fram till en bio.

Men det går förstås att konstruera meningar som lurar läsaren på annat sätt. Här följer en så kallad garden path-mening som lurar ut läsaren på okänd mark för att försöka klara sig fram på egen hand. Nå, klarar du denna?

En lat man har visat hur man handlar på internet vill inte längre gå till affären.

Hur gick det? Du är inte ensam om dina problem. Försökspersoner brukar också få svårt att klura ut att det tredje ordet man alls inte är ett substantiv, utan ett pronomen: En lat (person som) man har visat ... Men det tar tid, ibland avsevärd tid. Den interaktionella principen ledde dem helt enkelt fel. All vår samlade läserfarenhet får oss att tro att en lat man är en sammanhållen fras, och vi får svårt att acceptera att man inte är subjekt till har visat.

Självfallet är det bara psykolingvister med sadistiska böjelser som kan hitta på sådana meningar. Men alla experiment är inte onda. Vitsar är till exempel både underhållande och påfrestande för den interaktionella principen. Vi tvingas att göra något vi egentligen inte skulle kunna klara, nämligen aktualisera två betydelser samtidigt. Det är därför vi skrattar så gott när vi löst de språkliga knutarna. Så här ser det ut:

Vännen: Har du ont i benet? Har du brutit det?

Den sjuke: Nej, men det värker oavbrutet.

På rad 1 är brutit lika med fraktur, men på rad 2 kommer det in en tidsaspekt (oavbrutet = ’kontinuerligt’) samtidigt som frakturbetydelsen ligger kvar.

Enkelt, men det kan bli värre.

Kunden: Kan jag få en glasruta, 30 x 30 cm.

Glasmästaren: Var så god! Vill du ha den inslagen?

Kunden: Nej tack, en sådan har jag redan.

Grattis, för denna vits är onormalt svår därför att det dubbeltydiga ordet inslagen får sin andra betydelse aktualiserad först i kundens sista replik där ordet inslagen inte ens förekommer. Normalvitsen aktualiserar först två betydelser, och sedan kommer ordet som täcker båda: inslagen ruta och inslaget paket.

Det där med betydelser var långtifrån en no brainer. Men se det positivt! Bara i Svenska Akademiens ordlista finns mer än 100 000 ord, varav vi kan högst hälften, och om vi skulle få olika ord för alla hålla-betydelser, alla så-betydelser, alla inslaget-betydelser … Nej, det vore inte hållbart (!) med mer än en miljon ord. Och hur skulle vi kunna vitsa om varje betydelse hade ett eget ord?

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig författare.