Så kodade han sitt dubbelliv

En midsommarafton kom min skolkamrat Jan Frisell och erbjöd mig tolv dagböcker. De hade skrivits av Anders Frisell, Jans farfarsfar. Han föddes som Fjärsmans Anders Larsson 1870 i Mockfjärd i Dalarna. Han var den första spelmannen som turnerade i landet med sig själv som huvudnummer.

Med sig på resorna hade han döttrarna Elsa, som spelade cello, och Viola, som spelade altfiol. En skivinspelning blev det också 1909 under namnet Dalatrion.

Efter att han utbildat sig till folkskollärare i Falun 1887 återvände han till hembygden. I de slitna dagböckerna träder privatpersonen fram. När vi kommer in i den första dagboken 1897 har Anders Frisell redan tröttnat på läraryrket. Han känner sig jagad av skolinspektörerna som kommer på oannonserade besök. Ryktet om deras närvaro i trakten antecknas.

Efter bara några år ger han upp och lämnar skolvärlden. Han gör lite av varje: han är spelman, skräddare, fjärdingsman och lantbrevbärare.

Dagböckerna fylls med noteringar av mått på skrädderikunderna, uppbörd av skatteskulder i hans roll som fjärdingsman och vikt på abborrar och gäddor. Anders Frisell missbrukade alkohol. Men under de nyktra perioderna blev han pedant. Till och med avstånden mellan brevlådorna i hans postdistrikt noterades, liksom fiskfångsterna.

Rena dagboksanteckningar blandas med uppgifter om hans privatekonomi. De böcker jag får tillgång till täcker inte hela hans vuxna liv. Den första anteckningen är från den 4 mars 1897. Den sista noteringen är från den 2 april 1944.

Men det är något som förbryllar. I den löpande texten är det ibland insprängt små stycken med tecken jag inte förstår. Det är inte bokstäver utan något annat. Kan det vara stenografi?

I vilket fall ville han uppenbarligen inte att någon annan skulle kunna läsa, för det fanns knappast någon annan i hans närhet som kunde tyda dessa märkliga tecken.

Vad var det Anders Frisell inte ville att någon skulle kunna läsa? Jag kommer att tänka på något som Astrid Lindgren skrev i novellen Assar Bubbla från 1986: ”Folk som skriver såna där krumelunser gör det bara för att retas och för att ingen ska kunna läsa deras hemligheter”.

Men för att förstå bakgrunden till Anders Frisells gåta behöver vi färdas långt tillbaka i tiden. I skriftens barndom användes bland annat trä, sten, lera eller pergament som underlag. Att skriva långa ord på exempelvis runstenar eller kalvskinnspergament var mödosamt och tidsödande – och det inbjöd till skapandet av genvägar. En sådan genväg blev stenografi.

Det vi kallar stenografi är olika skriftsystem som syftar till att snabba på skrivandet. Ordet är bildat till grekiskans stenos, ’trång’, och graphein, ’skriva’. Stenografi är alltså en kompakt skrift som sparar både tid och skrivmaterial.

Under lång tid har stenografi skrivits i system baserade på ortografi, alltså normal stavning enligt traditionella alfabeten, och på fonetik, det vill säga skrift som försöker återge tal. Den har också baserats på symboler, till exempel en mindre cirkel i en större cirkel för att representera frasen ’runt om i världen’.

Den tidigaste formen av stenografi anses ha brukats av den grekiska historikern Xenophon (430–355 f.Kr.), som använde ett grekiskt system för att nedteckna filosofen Sokrates minnen.

Romarriket var först med att göra stenografin mer allmänt använd. Marcus Tullius Tiro (cirka 103–4 f.Kr.) föddes troligen som slav och var medlem av kejsar Ciceros hushåll. Han skapade notae Tironianae, ’tironska noter’, det första latinska stenografisystemet som daterats till 63 f.Kr. Systemet var flitigt i bruk av munkar fram till medeltiden.

Marcus Tullius Tiros system bestod inledningsvis av 4 000 symboler. Men det fortsatte att utvecklas efter uppfinnarens död. Det var så populärt att det hade växt till 14 000 symboler omkring år 800.

Vid samma tid anlände Ansgar för att missionera i Sverige. Han använde troligen de tironska noterna, men lyckades inte sprida kunskapen i stenografi. I hela Norden var det alltjämt runskrift som dominerade.

Under medeltiden kom stenografin att förknippas med magi. Människor som inte kunde tyda tecknen befarade att de användes för häxkonster. Stenografin fick dåligt rykte och intresset minskade.

Men under det tidiga 1600-talet kom den tillbaka när nya system lanserades. Under sina år på Globe theatre i London var William Shakespeare inte sällan på dåligt humör. Han upptäckte ständigt att det satt personer i publiken och stenograferade det som hände på scenen och rusade till ett tryckeri som publicerade pjäserna.

Piratupplagorna baserades på Timothie Brights modell, det första moderna stenografisystemet, som han presenterade 1588 i boken Characterie. Samma år fick han av drottning Elizabeth patent på att undervisa och skriva böcker om sin uppfinning.

Sverige låg efter i utvecklingen. Under 1600-talet var kunskapen om stenografi koncentrerad till hovet, där den användes i vissa protokoll.

Redan då var läskunnigheten i Sverige förhållandevis hög. Reformationen verkade för att folket skulle kunna läsa Bibeln och kyrkan tog hand om undervisningen.

Den första pappersmaskinen installerades 1832 i Klippan. Tekniken att sönderdela ved på fibernivå maskinellt gjorde att framställningen av papper underlättades. Den mängd cellulosa som tidigare tog tre veckor att producera kunde nu framställas på tre minuter. Att tidningar kunde distribueras med järnväg var även det en revolution. Idéer spreds över hela landet och intresset för stenografi ökade. Tekniska landvinningar gav snabbskriften nya möjligheter.

I min jakt på ledtrådar till Anders Frisells skrift undersökte jag flera stenografiska system. Jag vände mig till en rad stenografikunniga personer och forskare. Alla var lika förbryllade över spelmannens förunderliga krumelurer.

Det var inte förrän jag fick tips om André Nordström, en pensionerad riksdagsstenograf, som mysteriet kunde lösas.

Ett av hans specialintressen är Arends system, en stenografi som introducerades 1880. Det slog igenom direkt – men nästan lika snabbt föll det i glömska. När Melins system, som skapades av militären Olof Werling Melin, presenterades 1892 tog det snart över. Den som var riktigt snabb kunde skriva 200 stavelser i minuten med Melins system. Det blev snart ett obligatoriskt ämne på flera utbildningar och användes inom den offentliga förvaltningen. Olof Werling Melins lärobok utkom i en rad upplagor – och såldes i totalt över 150 000 exemplar.

Arends symboler var böljande, medan Melins symboler var radikala förenklingar. En av fördelarna var att Melins system byggde på förkortade svenska ord som omvandlades till skrivna symboler. Man stavade ljudenligt och lät därför till exempel q representeras av symbolen för k.

Vokalerna skrevs nerifrån och upp vilket medförde att skrivrytmen liknade skrivstil. Det borgade för mjukare handrörelser och systemet blev därmed mindre ansträngande för användaren.

Det visade sig att Anders Frisell tidigt lärde sig Arends system. Och till skillnad från majoriteten gick han aldrig över till Melins system. Med André Nordströms hjälp fick Anders Frisells dagboksanteckningar slutligen sin förklaring. Jag kunde nu följa hans sista dagar i livet.

Efter ett besök på Älvgården i Gagnef, där han fick medicinsk behandling, skrev han den 2 april 1944 hoppfullt att ”kanhända gör medicinen god verkan”. Detta blev, trodde vi, hans sista notering.

Men medicinen hjälpte inte. Åtta dagar senare hittade sonen Paul en lapp på köksbordet: ”Sök i vedboden”. När han lyder uppmaningen finner han Anders Frisell framstupa på knä med en snara runt halsen, fäst i takbjälken.

Vilka var då de hemligheter som Anders Frisell tog med sig i graven?

Hans anteckningar visade att han som kringresande spelman uppvaktade kvinnor i andra byar och var rädd att det skulle resultera i oönskade graviditeter. Och det var med hjälp av ett ovanligt stenografiskt system som hemligheten kunde bevaras i mer än 70 år efter hans död.