Så ger elever texten personlighet

Skriftspråkets interpunktionstecken är en liten men mycket betydelse­bärande resurs för oss när vi skriver. Vi tänker kanske inte så ofta på det, men punkter, blanksteg, kursiv stil och en stor uppsättning andra tecken hjälper oss att på ett logiskt och överskådligt sätt förmedla olika budskap i skrift. Dessa tecken kan alltså i skrift bistå med det som vi i talet kan signalera med till exempel olika röstlägen, intonation och betoningar.

Att de flesta interpunktionstecken har inneboende betydelser som utgör grunden för hur de ska förstås och användas borde innebära att det är ganska lätt för oss att välja interpunktionstecken i relation till textens budskap och syften – som ett utropstecken för det som är häpnadsväckande, ett kolon för en uppräkning och tre punkter för en paus. Men är det verkligen så lätt?

Faktum är att ­interpunktion har pekats ut som en av de text­aspekter där variationen i dag är särskilt stor. Skillnader finns i hur mycket interpunktion som används, vilka interpunktionstecken som används och faktiskt också vilka betydelser skribenter tillskriver tecknen.

Decennier av sociolingvistisk forskning har visat att all slags språkförändring – exempelvis förändring av uttal, stavning och ords betydelser eller hur en viss slags text struktureras – börjar med att det förekommer variation, alltså att språkanvändare gör på olika sätt. Att vi i dag ser variation i hur interpunktion används behöver inte, men kan komma att innebära att vi så småningom får nya normer och regler.

När forskare vill studera ett språkligt fenomen där det finns variation är det vanligt att de riktar blicken mot hur ungdomar hanterar fenomenet. Unga tar nämligen ofta rollen som så kallade early adopters genom att vara först med språkliga nymodigheter. Ibland fortsätter de att använda språket på det nya sättet när de blir äldre och ibland händer det att äldre generationer inspireras av yngre. Genom att studera hur unga använder interpunktion kan vi få syn på om nya tecken är på väg att etableras och om nya betydelser uppkommer hos de tecken som redan finns.

Ungdomar i trettonårsåldern är mitt uppe i en process där de aktivt försöker förstå regler och principer för att utveckla en fungerande skrivförmåga. De deltar i undervisning i skolan samtidigt som de på fritiden skapar egen förståelse för texters utformning genom att leva sina liv i ett textsamhälle där de ständigt omges av text.

Ett tillfälle då de flesta tretton­åringar är måna om att uttrycka sig så tydligt och effektivt som möjligt är när de skriver nationella prov i svenska. Vi ska titta närmare på interpunktion i provtexter där 400 sjätteklassare skriver berättelser om att hitta en magisk silverring och argumente­rande texter som handlar om huruvida det är bra eller dåligt att ljuga.

Även om vi i dag hör rapporter om att ungdomar undviker interpunktion och versaler i chattmeddelanden är uppsatser i nationella prov i årskurs 6 oftast rikligt interpunkterade. Vilka tecken som används skiljer sig lite beroende på texternas genre.

Överlag innehåller berättelserna om den magiska silverringen både en större repertoar av tecken och ett större antal tecken än de argumenterande texterna om att ljuga. Om skribenterna har skrivit med penna eller på dator spelar också viss roll. Inte så förvånande används kursiv stil och variation i textstorlek och typsnitt främst i datorskrivna texter.

Man kan säga att interpunktionen fyller två huvudroller, en ­funktionell roll som syftar till att tydliggöra struktur och en kosmetisk roll som handlar om att framhäva och förstärka stil.
Ungdomarna tydliggör textstrukturer när de tar interpunktionstecken till hjälp för att lyfta fram rubriker och slutord samt organisera innehåll i brödtexten. När en rubrik placeras på en egen rad visar ju radbrytningen att rubriken skiljer ut sig från den brödtext som finns under, men de flesta sjätteklassare använder fler inter­punktionstecken än enbart ny rad för att riktigt markera att ­rubriken är just en rubrik.

De centrerar, stryker under, skriver i större stil, fetar, kursiverar, använder versaler eller ett avvikande typsnitt. De flesta kombinerar två eller tre interpunktionstecken, exempelvis egen rad + understruken eller egen rad + centrerad + fet stil. Om texten har skrivits på dator har skribenten nästan alltid valt en större stil för rubriken. Och om texten har skrivits för hand har rubriken i ­stället strukits under.

Ett par exempel på ­okonventionella sätt att hantera rubriken är att sätta den inom citationstecken: ”Den ­magiska silverringen” eller parenteser: ”(Det är dåligt att ljuga)”. De valda tecknen drar visserligen till sig uppmärksamhet och får rubrikerna att tydligt skilja ut sig från bröd­texten. Risken är dock stor att läsaren gör andra tolkningar än de skribenterna har tänkt sig – som att ringen kanske inte är magisk ändå eller att det där med att informera om att det är dåligt att ljuga inte är så viktigt.

Många texter avslutas med att ordet slut placeras ut på en egen rad. Precis som rubriken är det vanligt att denna slutmarkering centreras, stryks under, skrivs i större stil, ­fetas, kursiveras eller skrivs i versaler. Väldigt ofta följs ordet slut också av ett eller flera utropstecken. Vissa texter har ett lite längre slutord där interpunktion används. Slutordet kan exempelvis avslutas med ett gäng utropstecken: ”Slutet gott allting gott!!!” eller med en emoji: ”Dem ända som vet blir då jag och min polly ♥”.

Vad som tydliggörs med interpunktion i brödtexten hänger ihop med textens genre. I berättande texter är det vanligt att ta till interpunktion för att organisera händelser tidsenligt. Vanligast är att använda versaler: ”2 TIMMAR SENARE”, men även andra tecken och tecken­kombinationer förekommer: ”5 ­minuter senare…”, en vecka senare.

I argumenterande texter vill ungdomarna ofta markera sin tes: ”Det är dåligt att ljuga”, sina argument: ”du kan få många fördelar av att inte ljuga” och sin slutsats: ”SÅ LJUG INTE DET ÄR INTE BRA!!!” med interpunktion.

En skribent placerar ett kolon framför sina argument: ”:Man ska inte ljuga för man kan hamna i ­jobbiga situationer när det kommer fram”, ”:Man ska vara ärlig för då litar folk lättare på dig”. Att använda kolon på det här sättet är ju inte alls förenligt med svenskans skrivregler, men eftersom det görs konsekvent i texten vid uppräknande av argument får det påhittade interpunktionstecknet en tydlig funktion i den specifika texten. Läsaren förstår att kolonet annonserar argument.

Att använda smilisar och emojier i anslutning till en tes, ett ­argument ­eller en slutsats är inte heller förenligt med regler och konventioner, men förekommer ändå i flera av texterna. Känsloikonerna markerar att det som sägs är viktigt genom att det sticker ut och drar till sig läsarens uppmärksamhet: ”Du får inte ljuga oki 😄”, ”Snälla ljug inte. Sluta ✊”. Samtidigt förmedlar de visuella tecknen något stilistiskt; med ett leende förbjuds läsaren att ljuga och med en knuten näve uppmanas läsaren vänligt men bestämt att sluta ljuga.

Att använda interpunktion för stilistiska syften är annars vanligare i berättande texter där skribenten vill ge liv åt karaktärer genom att med interpunktionens hjälp låta läsarna höra karaktärernas röster och sätta sig in i händelser de är med om och känslor som de har. Med utropstecken och frågetecken illustreras undran, förvåning och ängslan: ”vad hittade du?! en ring! men den är inte här!! vart har den tatt vägen?!”.

Tre punkter visar tvekan: ”– Vem…vem är du?”, avbrott: ”Men varför är jag i fa… ”, och effektfulla pauser: ”så hörde jag en röst kom… kom… kom!… hämta mig… hämta mig…”. Med tre punkter skapas också spänningseffekter: ”Humm … symbolen för evigheten, jag undrar om … Jag sätter på mig ringen och… det hände ju inget.”

Vi har lärt oss att tecknet tre punkter innehåller just tre punkter – varken fler eller färre. Många av trettonåringarna placerar dock ut ganska många punkter och genom att variera antalet skapar de effekten av att olika avbrott är olika långa: ”– Du måste rädda .. Du måste rädda vår värld. Det finns ett….. Det finns ett monster här. Hjälp ………. Snälla”. Det här måste betraktas som innovativt eftersom svenskan ju inte har något konventionellt interpunktionstecken för att markera olika långa pauser.

För plötsliga och starka ljud använder sjätteklassarna versaler: ”’NEEEEEEEEEEEEJ ! Vad ska jag göra?’”, ”Jag tappar fotfästet från ­stenen och ramlar ner på marken med en DUNS!”. Som läsare är vi vana att uppfatta ord i versaler som skrik och höga ljud. Men har vi egentligen något motsvarande tecken för viskningar och tysta ljud? En av de unga skribenterna hittar på att använda kursiv stil för att visa att en karaktär viskar: ”–Nu kan vi leva i frid, viskade han”.

Smilisar och emojier brukar tillsammans definieras som figurer som anger ett känsloläge. De har uppkommit i digital kommunikation genom att skribenter har kombinerat olika tecken så att dessa tillsammans bildar ansikten. Våra skrivhandböcker vidhåller rådet att begränsa smilisar och emojier till vardaglig digital kommunikation.

Trettonåringarna tycks dock inte lyssna på det utan infogar dem i både berättande och argumenterande texter i nationella prov. Att de handskrivna texterna innehåller något fler känsloikoner än de datorskrivna visar att de lika gärna kan formas med en penna som med tangenter.

Situationen behöver inte heller handla om direktkommunikation. Sjätteklassarnas smilisar och emojier används oftare i redogörande textsekvenser än i dialoger. Den betydelse som skrivhandböckerna anger, att förmedla en känsla, stämmer dock väl med den betydelse som vi hittar i provtexterna: ”Sen krympte jag och blev liten. :o Nu jag kan inte se nånting!”, ”Fast jag fick inte spelet. :(”.

Det förekommer alltså stor variation i hur mycket interpunktion unga använder när de skriver. Vilka interpunktionstecken de använder varierar också liksom i viss mån även vilka betydelser de tillskriver olika interpunktionstecken.

Det är tydligt att det finns en strävan hos trettonåringarna att presentera berättande och argumenterande textinnehåll med en funktionell struktur där läsaren på ett effektivt sätt kan uppfatta stilistiska uttryck. Om man ser till alla texter sammantaget så är repertoaren av interpunktionstecken bred, men det är tydligt att några skribenter visar särskild entusiasm för vissa tecken. Versaler, tre punkter och utropstecken framstår som särskilt populära.

Oftast stämmer ungdomarnas användning av interpunktionstecken med handböckers rekommendationer. Överanvändning sker dock på vissa håll. I några berättelser skriks det mycket i versaler och i några argumenterande texter används fet stil och understrykningar så frekvent att det blir svårt att sålla bland allt som framhålls som viktigt.

I de fall där användningen av interpunktionstecken avviker från normer och regler är det ändå möjligt att avläsa intentionen. Ungdomarna väljer tecken för att skapa betydelse på ett sätt som de uppfattar som ändamålsenligt. I vissa fall kan påhittade tecken försvaras med att språket saknar tecken för det skribenterna vill uttrycka, exempelvis att avbrott är olika långa eller att något sägs med en viskande röst.

Kommer ­trettonåringarna, även i vuxen ålder, använda interpunktion så som de gör i uppsatserna i nationella proven och kommer vuxna skribenter att ta efter? Nja, sannolikheten är nog inte så stor. Att våga leka med språkets resurser och testa nya vägar är en sund del av språkutvecklingen, men de flesta skribenter rättar så småningom in sig i en norm­enlig stil. Att mogna som skribent handlar också om att utveckla för­mågan att avgöra vad som gör en text effektiv. Exempelvis kan ju frustration och ­ilska uttryckas på andra sätt än ­genom dialogiska utrop.

Samtidigt är det så att alla levande språk speglar de behov som språk­användarna har. Om det saknas sätt att uttrycka något som språk­användare har behov av att uttrycka så kommer de att skapa sätt. En annan sanning är att språkliga betydelser ofta är godtyckliga. Att det finns ett tecken som betyder utrop är viktigare än att tecknet ser ut just så här: !. På så sätt är betydelserna hos alla interpunktionstecken ständigt öppna för förhandling.

Theres Bellander är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.