Så funkar ett språkgeni

När Daniel Tammet landade på flygplatsen i Keflavík och tittade ut över lavalandskapet hade han en unik utmaning i bagaget. På en vecka skulle han – på uppdrag av brittiska dokumentärfilmare – lära sig isländska. Sedan skulle han bevisa sina färdig­heter i en direktsänd tv-intervju.

– Jag tänkte på en gång att det var omöjligt, säger Sigríður Kristinsdóttir, universitets­lärare i isländska som andraspråk, som fick uppdraget att undervisa Daniel Tammet.

Varje år möter Sigríður Kristinsdóttir hundratals studenter som från alla världens hörn kommer till Reykjavík för att lära sig isländska. De är begåvade och motiverade. Men snart stod det klart att Daniel Tammet inte var som andra elever. Utrustad med ett litet ficklexikon gjorde han sitt yttersta för att ta sig igenom isländska barnböcker och dagstidningar. Han slukade också Helen Fieldings Bridget Jones dagbok på isländska med den engelska originaltexten intill.

– För varje timme som gick blev jag mer och mer förundrad och fascinerad. Daniel sög åt sig ord och meningar som om han vore en dammsugare. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Sigríður Kristinsdóttir.

När det blivit dags för examensprovet, undrade programledarna för tv-kanalen Stöð 2 hur de i tio minuter skulle lyckas hålla liv i en intervju med någon som började plugga isländska för en vecka sedan. Men farhågorna var obefogade. Daniel Tammet förstod alla frågor, svarade utförligt – och skämtade.

– När jag ser islänningar tala isländska tycks det så enkelt, som att andas. Och jag har isländsk astma, sa han i direktsändningen.

Personer med extrema begåvningar inom vissa områden kallas för savanter. Ofta har de en diagnos inom autismspektrumet. Daniel Tammet var 25 år när han fick veta att han hade Aspergers syndrom.

Den amerikanske psykiatern Darold Treffert, som i drygt 40 år har studerat savanter, uppskattar att det bara finns runt 50 personer med samma enastående förmågor som Daniel Tammet. Hans intel­lektuella kapacitet matchas bara av en handfull personer i världen.

Daniel Tammet talar elva språk och har själv uppfunnit ytterligare tre språk. Men hans begåvning gäller inte bara språk. Han har också ett stort intresse för matematik. Han kan till exempel utan större ansträngning multiplicera sexsiffriga tal med varandra och han har memorerat pi med 22 514 decimaler. Att räkna upp siffrorna är ett kraftprov som tar över fem timmar.

Men det finns en sak som skiljer Daniel Tammet från många andra savanter: han har en närmast unik förmåga att berätta hur han gör när han på bara några dagar lär sig ett nytt språk. Daniel Tammet är nämligen också synestetisk.

– Det innebär att han ser bokstäver och siffror i olika färger, former, texturer och storlekar. Ord och tal förknippas med känslor och upplevelser. De skapar interna bilder som hjälper minnet, säger Kenneth Hyltenstam, professor i tvåspråkighet vid Stockholms universitet.

Kenneth Hyltenstam har de senaste åren studerat poly­glotter. Den som slår upp ordet poly­glott i Svenska Akademiens ordlista får veta att det betyder ’flerspråkig person’. Den vetenskapliga definition som Kenneth Hyltenstam använder är betydligt snävare. För att klassas som polyglott krävs att personen efter puberteten har lärt sig minst sex språk på hög nivå. Och Daniel Tammet är en av ytterst få som stämmer in i den definitionen – också.

– I många samhällen, som i till exempel Afrika, Sydamerika och Papua Nya Guinea, är det inte ovanligt att man växer upp med både fyra och fem språk, säger Kenneth Hyltenstam.

Flerspråkighet i sig är inte unikt. I stora delar av världen finns det platser där mång­språkig­het är en del av var­dagen. I Afrika är det för många vanligt att tala ett språk i hemmet, ett annat i skolan, ett tredje på den lokala marknaden och ett fjärde med myndig­heterna.

Även om det är imponerande kunskaper, så är det inte den här gruppen som Kenneth Hyltenstam intresserar sig för.

– Genom att sätta gränsen vid sex språk och bara räkna språk som personen lärt sig efter puberteten, kan man isolera extrem­begåvningarna, för­klarar Kenneth Hyltenstam.

I sin forskning undersöker ­­han om det finns några egen­skaper som ”äkta” polyglotter – vissa forskare kallar dem hyperpolyglotter – har gemen­samt. Hans slutsats är att många har en fascination för systematik. Och det handlar i princip uteslutande om män.

Polyglotter är inte bara särskilt duktiga på att lära sig existerande språk. En del av dem konstruerar också egna språk på fritiden, liksom Daniel Tammet.

– Jag tror att det ofta handlar om att de gillar att skapa mönster. Att skapa språkliga mönster kan fungera som ett sätt att skapa ordning i en kaotisk tillvaro, säger Kenneth Hyltenstam.

Det har gått tio år sedan Daniel Tammet klarade ut­maningen att lära sig isländska på en vecka. Sedan flera år tillbaka är han bosatt i Frankrike, där han är verksam som för­fattare, föreläsare och översättare. Dessutom driver han ett utbildningsföretag där språkkurserna följer inlärningsmetoder som han har utarbetat själv.

Vi möts över lunch på en restaurang nära hans bostad i centrala Paris. När Daniel Tammet får veta att vi har en gemensam bekant i läraren Sigríður Kristinsdóttir skiner han upp.

– Talar þú íslensku? (’Talar du isländska?’) undrar han nyfiket.

Daniel Tammet föddes 1979 i London. Han växte upp i en fattig arbetarklassfamilj där han var äldst i en skara av nio syskon. Han drabbades tidigt av en serie epileptiska anfall. I skolan höll han sig för sig själv. Under lektionerna blundade han ofta och satte fingrarna i öronen för att ostört kunna tänka på siffror och mönster.

– Böcker var min enda tillflykt och min enda kontakt med omvärlden. De lärde mig många sociala färdigheter som jag saknade, och som jag inte lärde mig normalt. Jag lärde mig dem i stället medvetet, på samma sätt som vi lär oss ett andra språk. I dag kan jag ibland känna av symtom av min autism, men de är ingen anledning att inte anstränga sig och ta risker.

Fascinationen för språk visade sig tidigt. I en grann­familj talades det finska. Daniel Tammet började snart intressera sig för språkets vokalljud. En annan uppenbarelse kom i skolan när han började läsa tyska och franska.

Främmande språk blev för Daniel Tammet ett sätt att växla identitet. Med språkens hjälp kunde han distansera sig från negativa upplevelser.

– Engelska är mitt modersmål, men det var också det språk där jag kände av min olikhet. Det var där jag upplevde att inte vara omtyckt av andra barn, att jag inte talade som de, att jag inte förstod hur jag skulle säga vissa saker, att jag inte förstod deras kroppsspråk eller skämt.

När Daniel Tammet kunde använda ett annat språk kände han det som en befrielse. Han insåg att han kunde avvika från mängden på ett positivt sätt.

– Jag kunde fritt välja att vara annorlunda, som en identitet. Jag identifierar mig mer med kulturen här i Frankrike. Här har litteraturen en symbolisk betydelse som den har förlorat i den engelskspråkiga världen, säger han.

Språk blev tidigt också ett sätt för Daniel Tammet att få utlopp för sin kreativitet. Med förtjusning upptäckte han att han kunde skapa egna språk. I dessa kunde han kombinera spännande ljud med bokstäver som för honom förmedlade ordens känslomässiga laddning.

Längst kom Daniel Tammet med språket mänti. Det har en färdig grammatik och ett ordförråd på ett par tusen ord. Han lånade namnet till språket från finskans mänty, ’tall’. Tallen är ett träd som för honom symboliserar gemenskap, eftersom den växer i stora grupper tillsammans med andra tallar. Men det blev ett språk för bara en person.

– Jag har aldrig lärt ut mänti till någon annan. Som barn hade jag inget annat sätt att leka med ord än att skapa språk. Nu har jag möjlighet att leka med språket som författare och översättare i stället, säger han.

I dag arbetar Daniel Tammet inte längre med att utveckla mänti. Ljudkombinationerna, som var inspirerade av främst finska och estniska, betraktar han numera mest som poesi för honom själv.

– Visst kommer jag fort­farande ibland på ett ord som är vackert. Men då är det oftare på ett språk som någon faktiskt talar. När jag kan använda dem blir det mer meningsfullt. När jag var liten var jag inte så intresserad av betydelse. Jag förstod inte språkets sociala funktion.

Daniel Tammets resa är på många sätt anmärkningsvärd. Som barn irrade han runt på biblioteket på jakt efter en bok som skulle bära hans namn på ryggen. Bland alla tusentals böcker trodde Daniel Tammet att det fanns en bok för alla personer. Han skulle bara hitta den som var märkt med hans eget namn.

I dag finns Daniel Tammets namn på tre egna böcker. Det var först när självbiografin Born on a blue day (Född en blå dag) utkom 2006 som han började ana att han faktiskt skulle kunna livnära sig på sitt skrivande.

– På många sätt är jag tacksam. Hade jag fötts bara några årtionden tidigare hade jag inte fått de möjligheter som jag haft i mitt liv.

Samtidigt är Daniel Tammet kritisk mot hur barn med autismtillstånd behandlas i skolan. Även om attityderna har förbättrats, finns fortfarande mycket som kan utvecklas. Under­visningen borde enligt Daniel Tammet inrikta sig på vad som stimulerar barnen. Ofta är det språk och mate­matik.

– Föreställningen om att autistiska barn inte är kreativa har motbevisats gång på gång. Det finns en myt som säger att autistiska barn har gott minne, men att de inte kan skapa. Kulturellt behöver vi förstå att det finns barn inom autismspektrumet som älskar böcker, ord och språk. De kan tycka att kroppsspråk är svårt och att språkets sociala regler är svåra, men de kan lära sig.

Under barndomen var det genom böcker som Daniel Tammet lärde sig förstå hur omgivningen fungerade. En så till synes naturlig sak som att ta ögonkontakt med en samtalspartner började han lära sig vid tretton års ålder. Tillvaron var ångestladdad, och små förändringar kunde utlösa dramatiska reaktioner. Länge använde han sig av olika kontrollbeteenden för att skapa struktur. Ett sådant var att varje frukost måste bestå av exakt 45 gram havregrynsgröt – annars skulle hela dagen präglas av en känsla av oreda. I dag har han lärt sig att vara flexibel.

– Det har varit en av de stora utmaningarna. Jag har haft turen att ha personer i mitt liv som har uppmuntrat mig.

Daniel Tammet vill inte bli talesperson för människor med autismtillstånd. I stället hoppas han att andra ska inspireras av hans utveckling. Men han har många gånger ställt upp i olika forskningsprojekt – inte minst för att försöka kartlägga vad som ligger bakom hans unika begåvning.

För Daniel Tammet har varje siffra mellan 0 och 10 000 en unik färg, form och textur. Komplicerade tal får formen av landskap. En person som inte har synestesi får inte sådana associationer, eftersom den inte har samma kopplingar i hjärnan. Normalt hålls områden för räkning och språk isär, men de trådar som hos synestetiker förbinder dessa områden skapar samband som väcker asso­cia­tioner. Dessa associationer hjälper dem att minnas.

I de språkkurser som han har tagit fram tar Daniel Tammet fasta på samma principer. Nya glosor skrivs med olika stora bokstäver för att ge varje tecken en unik form. Olika ordklasser identifieras med hjälp av färger.

I Daniel Tammets värld har även dagar färger. Det är därför självbiografin heter Född en blå dag – alla onsdagar, den veckodag han föddes, har den färgen.

– Det här är en sak som gör honom unik. Daniel Tammet kan med stor precision förklara hur han lär sig och hur hans synestesi fungerar. Detta är mycket sällsynt bland savanter, säger Kenneth Hyltenstam.

Enligt Kenneth Hyltenstams forskning delar Daniel Tammet annars egenskaper med många andra polyglotter. De är inte bara intresserade av språk. I regel arbetar de också på något sätt med språk – inte sällan som författare eller översättare. Där återfinns irländaren James Joyce och britten Anthony Burgess, bägge författare som talade tretton språk. Många polyglotter – som författaren J.R.R. Tolkien och esperantos skapare Ludwik Lazar Zamenhof – utvecklade dessutom egna språk. Och kunskaper i språk kan komma till pass i många andra yrken. Påven Johannes Paulus II lärde sig elva språk och efterträdaren Benedictus XVI bemästrade nio.

Ett annat kännetecken är att vissa polyglotter i hög grad kommer ihåg vad de en gång har lärt sig, eftersom de besitter en extrem minneskapacitet. Men Kenneth Hyltenstam har också stött på motsatsen. En av deltagarna i hans undersökning har lärt sig 25 språk – men behärskar i dag bara hälften. Kanske är det något av ett rekord i bortglömda språk.

Daniel Tammet vill inte glömma sin isländska. I Frankrike får han inte många möjligheter att öva på språket. När vi avrundar intervjun har vi därför talat nästan lika mycket isländska som engelska. Han har återvänt till Island flera gånger och håller kontakten med Sigríður Kristinsdóttir. Nu har de kommit överens om att hjälpa varandra över Skype: hon ska trimma hans isländska och han ska lära henne franska.

Trots att hans insats i tv-dokumentären gav honom stämpeln som något av ett underbarn, är Daniel Tammet ödmjuk inför sin prestation.

– Ingen lär sig ett språk flytande på en vecka. Men jag lärde mig tillräckligt för att kunna ta mig igenom en tv-intervju, och det är jag fort­farande stolt över.

Anders Svensson är redaktör på Språktidningen.