Så fick Sverige vykortsfeber

Vilken var den första plattformen som tillät folk att skicka enorma mängder snabba meddelanden till varandra för att bekräfta sociala relationer, dejta eller utväxla skojiga bilder?

Om du svarar Facebook eller Tinder är du hundra år för sent ute. Rätt svar är: vykortet, som tidigare hade en betydligt bredare användning än dagens turistvykort. Under dess guldålder mellan 1900 och 1920 skickades uppskattningsvis 200–300 miljarder (!) vykort i Europa – bara i Sverige uppgick antalet till 43 miljoner under rekordåret 1903.

– Vissa forskare påstår att vår tids männi­skor är de första som skriver mer än de läser på grund av sociala medier. ”Nej”, säger jag då, ”man skrev vykort redan i början av 1900-talet”, säger Ann-Catrine Edlund, professor i svenska vid Mittuniversitetet.

Visserligen skrevs det brev långt tidigare, men inte alls i samma omfattning. Vykortet, som lanserades under sent 1800-tal, var billigare att skicka och krävde inte några kunskaper om brevskrivandets konventioner. Det gjorde enligt Ann-Catrine Edlund att alla samhällsklasser deltog i den så kallade vykorts­vurmen.

– Det fanns inte någon förväntan om att man skulle uttrycka sig på det vi i dag kallar för normerad svenska. Många hade nog inte förutsättningar att göra det heller, eftersom skolgången var begränsad. Men det hindrade dem inte från att skriva – det är det som gör vykorten så fascinerande!

I forskningsprojektet Vykortens berättelser om det moderna undersöker hon tillsammans med historikern Carola Nordbäck vilka sociala funktioner vykorten fyllde och hur det påverkade samhället. Och hon ser stora likheter med 2000-talets användning av sociala medier.

Liksom dagens Facebook och Whatsapp var vykorten nämligen ett sätt att hylla och vårda vänskapsrelationer: man skickade gratula­tioner, högtidshälsningar och så kallade vän­skapskort prydda med blommor, verser eller käcka uppmaningar av typen ”gläd dig åt livet”.

– På bildsidan kunde man visa upp sig själv och sitt hus – för dem som inte fotograferade själva fanns det fotografer att tillgå. Porträtten var inte lika närgångna som de selfies som vi skickar i dag, men det beror förmodligen på de fotografiska förutsättningarna.

Vykorten var också ett sätt att knyta nya kontakter – inte sällan med det motsatta könet. Ett exempel från Ann-Catrine Edlunds mate­rial är 20-åriga Frida från Härnösand, vars annons i Stockholmstidningen om ett ”vybyte” gav minst 40 svar – de allra flesta med manliga avsändare.

– Flera av de här korrespondenserna är väldigt flörtiga. Ett av korten föreställer ett kyssande par, där avsändaren anspelar på att kvinnan som blir kysst är Frida och den som kysser henne han själv. Dessutom ingick det i dejtningprocessen att man skulle byta fotografier med varandra.

Personer på samma ort kunde till och med vykortsdejta i realtid genom att lämna och hämta vykort på välgörenhetsbasarer – vanligen anonymt eller under någon form av signatur.

Vybytena var dock långt ifrån alltid en för­täckt form av dejtning. En av de viktigaste orsakerna till vykortsvurmen var enligt Ann-Catrine Edlund i stället människors otillfredsställda aptit på bilder i en värld där det inte fanns några illustrationer ens i dagstidningarna.

– De enda bilder man hade sett var kanske träsnitt i folkskolans läsebok, en illustrerad ­bibel eller ett kungaporträtt. På vykorten kunde man lära känna andra platser i Sverige och beundra fantastiska teckningar av tjusigt klädda par som kurtiserade i främmande miljöer.

Att bilderna verkligen kunde spela huvud­rollen framgår av alla vykortstexter som kommenterar ”vyerna”. En typisk text kunde lyda: ”Tack för vyn du skickade. Här kommer en vy, skicka en ny vy snart.” Att utbyta vykort på det här sättet kallades att vya.

Men parallellerna med 2000-talet in­skränker sig inte till nätverkande, dejtning och delning av bilder. En förutsättning för såväl vykort som sociala medier är också att det finns en infrastruktur som klarar av att distribuera stora volymer meddelanden på kort tid.

För hundra år sedan fylldes den rollen av Postverket. Det fanns brevlådor överallt och myriader av brevbärare som skulle göra Postnord gröna av avund. Det gick till och med att posta brev på ångbåtar eller på tåget, där det satt en posttjänsteman i en särskild kupé.

– Man kunde skicka ett vykort på förmiddagen för att bjuda hem någon på kaffe klockan två – och hinna få svar med posten innan dess. I vårt forskningsmaterial kan vi se att vykorten alltid var framme nästa dag, även över långa avstånd. Lycka till med det i dag!

Liksom dagens tech-bolag tjänade Post­verket och vykortstillverkarna enorma ­
pengar på vykorten och försökte främja dem på olika sätt. Nya serier med landskaps- och kärleksmotiv lanserades, och Postverket sänkte portot från 10 till 5 öre så att fler skulle ha råd att skicka dem.

Och då som nu bestämde dessa ”sponsorer” ramarna för den skriftliga praktiken: om meddelanden på sociala medier länge har styrts av begränsningar av antalet tecken, så var vykortens adressida fram till 1905 reserverad för Postverkets egna anteckningar.

– Innan dess fick man bara skriva på bildsidan, vilket var väldigt opraktiskt. Det var ytterst sällan man bara skrev på en ledd – de flesta vykort är skrivna på alla fyra ledder, så att man hela tiden måste räkna ut var med­delandetexten börjar och fortsätter.

Själva språket var – som i dagens chattar – i högsta grad informellt: avsändarna struntade glatt i skiljetecken, stora bokstäver och andra skrivregler som de förmodligen hade drillats i under sin skoltid.

– Förvånande nog förekom det nästan inte några förkortningar. Däremot var chiffer vanliga, eftersom vykorten kunde läsas av alla som såg dem. Men texterna är sällan särskilt komprometterande – ibland förstår man verkligen inte varför chiffren användes!

En betydande del av vykorten var namns­dagsgratulationer. I Sverige började namnsdagsfirandet vid hovet på 1600-talet och spreds under de följande århundradena till allt bredare folklager.

– De flesta visste inte när de var födda, men många hade tillgång till en almanacka. Eftersom man inte använde så många namn så fanns de flesta populära namnen med i almanackan, säger Katharina Leibring, namnforskare och förste forskningsarkivarie på Institutet för språk och folkminnen.

Firandet gick ofta vilt till med karnevalsliknande upptåg, blomstölder och skjutningar. Men i slutet av 1800-talet övergick det i betydligt stillsammare kafferep, namnsdagshälsningar och gratulationsverser.

Vykortstillverkarna hakade på denna trend genom att trycka kort med gratulationshälsningar och verser. Dessutom sammanföll vykortets intåg med 1901 års namnlängd, som upptog fler moderna förnamn än tidigare och därmed gav fler människor möjlighet att fira namnsdag.

– Vykorten passade väl in i det nya, mer civiliserade namnsdagsfirandet. De kan också ha varit ett sätt att hålla kontakt med släkten när man bodde allt längre från varandra, säger Katharina Leibring.

Hur påverkade vykorten då männi­skorna och den värld de levde i? Ann-Catrine Edlund menar att bilderna av regionala traditioner och det framväxande industri- och välfärdssamhället bidrog till att öka folks kunskaper om andra landsändar och därmed deras känsla av nationell tillhörighet. Att vykorten kunde stärka fosterlandskänslan lyftes fram redan i den samtida debatten om ”vykortsraseriet”.

Men vykorten påverkade också det sociala livet. Romantiska vykort – som utgavs i serier som beskrev de olika stegen i ett chevalereskt närmande – tycks ha fungerat som en manual för uppvaktning, och gratulations- och vänskapskorten ställde nya krav på vänskapsrelationer.

– Jag kanske måste skicka vykort till dig för att du fortfarande skulle tycka att jag var din kompis. Om jag inte gjorde det skulle det bli ­ungefär som om jag väljer att stå utanför sociala medier i dag.

Dessutom förekom det klagomål om att folk inte var närvarande i nuet längre utan bara satt och skrev vykort hela tiden – en kritik som känns förunderligt bekant för den som har hört dagens diskussion om skärmtid.

Samtidigt tycks vykortsskrivandet ha varit förknippat med en viss status, eftersom det fick skribenterna att identifiera sig som moderna medborgare som behärskade det svenska skriftspråket.

– Det här är ju första gången den breda allmän­heten kunde producera egna texter. På samma sätt som vi i dag behöver en digital kompetens, så förutsatte vykortsvurmen en skriftlig kompetens.

Själv betraktar Ann-Catrine Edlund vykorten som en förbisedd del av vårt kulturarv, som behöver bevaras och tillgängliggöras. Under projektet har hon därför digitaliserat omkring 5 000 vykort, som nu finns att läsa för allmänheten på Digitalt museum och Mittuniversitetets webbplats.

Att forskningen hittills inte har visat något större intresse för vykorten tror Ann-Catrine Edlund beror på att de endast har setts som moderna turistvykort. I den mån de har digitaliserats så har de oftast kategoriserats som fotografier, vilket har lett till att texterna på adressidan har utelämnats.

– Men nu verkar det som om museer och ­arkiv börjar få en större förståelse för materialet som artefakter. Vi har i alla fall försökt dra vårt strå till stacken.

Staffan Eng är frilans­journalist.