Så färgade uppenbarelserna svenska språket

Heliga Birgittas uppenbarelser är det viktigaste svenska bidraget till den medeltida världslitteraturen. Texterna ger också en hint om hur latinet påverkade den svenska grammatiken.

– Heliga Birgitta var en fascinerande person som hade stort inflytande i hela Europa på medeltiden, säger Phil Beier, doktorand vid Humboldtuniversitetet i Berlin.

Han arbetar med en avhandling om Heliga Birgittas betydelse för utvecklingen av det fornsvenska skriftspråket. Framför allt är han intresserad av latinets inflytande på svenskan.

– Hon levde i en tid med stora förändringar, då Sverige konsoliderades och olika grupperingar inom aristokratin kämpade om makten.
 
Samtidigt genomgick språket stora förändringar, från äldre till yngre fornsvenska. Roger Andersson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet. Han är i slutfasen av en ny bearbetning av Heliga Birgittas uppenbarelser, Heliga Birgittas texter på fornsvenska, där han försökt rekonstruera hela den fornsvenska texten genom att jämföra olika handskrifter, och ibland också tagit hjälp av original på latin.

– Man kan tala om Heliga Birgittas texter på två nivåer, dels stilistiskt, dels grammatiskt, säger han.

Stilistiskt är texterna litte­rära och fascinerar med sin religiösa kraft, sin politiska udd och sin osminkade ärlighet. Och dialogerna, ofta mellan Birgitta själv och Kristus eller jungfru Maria, ger språket spänst.

– Hon har ett drastiskt och vardagsnära bildspråk, ofta i form av liknelser, säger Roger Andersson. Till exempel låter Birgitta ofta ett bisamhälle spegla människan i andlig mening. Bina flyger ut och samlar nektar, precis som människorna tjänar Gud och samhället.

Grammatiskt tillkom texterna under tre decennier (cirka 1340–70) på en äldre fornsvenska, just i övergången till yngre fornsvenska. 

Den äldre, ”klassiska” fornsvenska perioden brukar räknas från Äldre Västgötalagens tillkomst omkring 1225, fram till omkring 1375. Då var språket relativt stabilt, med få lånord och en grammatik med ett välbevarat formsystem. Den yngre, ”moderna” fornsvenska perioden som tog över, varade fram till att Nya testamentet 1526 översattes till svenska.

Roger Andersson menar att det nästan är större skillnad mellan äldre och yngre fornsvenska än mellan den yngre fornsvenskan och dagens svenska.

– Det är kanske lite att ta i, ­rättar han sig och skrattar. Men det äldre grammatiska systemet utsattes för en avsevärd förenkling.
 
Den äldre fornsvenskan hade fyra kasus – nominativ, ackusativ, genitiv och dativ – som påverkade böjningen av både substantiv och pronomen, enligt mönstret ”Jag ger manne bokina”. Men i den yngre fornsvenskan försvann både dativ- och ackusativböjningar, och motsvarande mening utvecklades till ”Jag ger boken till en man”. Prepositionen till ersatte alltså dativformen manne.

– Det var en gradvis övergång som pågick under flera generationer, påpekar Roger Andersson. Internationaliseringen och digerdöden var viktiga orsaker.

Handelsförbundet Hansan förde med sig nya lånord, framför allt från latinet och tyskan. Samtidigt blev vissa grammatiska konstruktioner vanligare med latinet, till exempel presens particip, som bildas med ändelserna -ande eller -ende som i krypande eller gående, och verb i passiv form – med passivändelsen s som i öppnas i stället för den aktiva formen öppnar. I en minskad befolkning, efter pestens härjningar, fick nya språkliga finesser lättare fäste.

Mitt under denna språkförändring föddes alltså Birgitta Birgersdotter, omkring 1303, i en tid då få kunde läsa eller skriva – allra minst kvinnor. Men hon tillhörde den mäktiga Bjälboätten, fick god utbildning och rörde sig i medel­tidens maktelit i Sverige.

Birgitta blev tidigt religiös, och lär ha fått syner redan som barn. Efter maken Ulf Gudmarssons död 1344 blev uppenbarelserna allt mer intensiva och hon såg sig själv som språkrör för Gud. Vissa visioner nedtecknade hon själv, eller dikterade, på svenska. Andra visioner nedtecknades av hennes biktfäder och översattes till latin – medeltidens lingua franca.

Förutom teologiska spörsmål inne­håller texterna olika budskap till kyrk­liga och politiska ledare. Det gör Birgittas uppenbarelser så spännande, menar Phil Beier.

– De är underhållande och beskrivande med målande dialoger. Och hon vågar kritisera både kyrkan och inrikes- och utrikespolitiken, säger han.

Mest känd är kanske visionen om en ny klosterorden på Vadstena kloster, som fick Birgitta att resa till Rom i hopp om påvens godkännande. Där levde hon fram till sin död 1373.

1377 sammanställde Birgittas biktfader i Rom, exbiskopen Alfonso av Jaén, den första officiella versionen av hennes skrifter på latin, Revelaciones celestes (’Himmelska uppenbarelser’). Detta blev Sveriges första bidrag till världs­litteraturen. De uppemot 700 uppen­barelserna lästes av kristna i hela Europa.

På 1380-talet gjordes en återöversättning till svenska för att användas på Vadstena kloster, där Birgittinorden nu blivit verklighet. Texten skrevs på äldre fornsvenska, men präglas grammatiskt av latinet. Texterna översattes ofta ord för ord och då kunde olika latinismer följa med.

På 1420-talet, efter att Birgitta helgon­förklarats 1391, moderniserades språket för att sprida Heliga Birgittas uppenbarelser även utanför klostret. Dessa handskrifter på yngre forn­svenska är i dag huvudkällan till Heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser i åtta böcker.
 
De båda svenska bearbetningarna speglar hur det fornsvenska skrift­språket förändrats över tid. Det drar Phil Beier nytta av. Han har studerat den fjärde boken, som innehåller unge­fär 140 uppenbarelser med religiösa och politiska texter från både Sverige och Italien. Där har han jämfört olika språkliga markörer mellan återöversättningen för klosterbruk och den reviderade versionen för lekmän.

– Jag ville försöka förstå hur folk hanterade det latinska inflytandet i var­dagen. Har typiska latinismer i återöversättningen rensats bort i den reviderade texten? Är det du ser ett tecken på något nytt från latinet eller översättarens eget påhitt?

Framför allt har han undersökt förekomsten av presens particip-­konstruktioner (som en springande man) och relativa pronomen (som en man som springer), språkdrag som har påverkats av latinet.

Phil Beier studerade skandinavistik i Göttingen – och gillade det så mycket att han tog en masterexamen i svenska i Uppsala 2018. Därför gör vi intervjun på svenska, fast han skriver sin avhandling om fornsvenska på engelska.

– Man kan förvänta sig fler presens particip-former i den tidiga latiniserade versionen, och möjligen fler exempel på satser med relativa pronomen i den senare. Relativpronomen är en av flera strategier för att ersätta presens particip.

Den reviderade versionen innehöll fler satser med relativa prono­men, än den tidiga. Men presens particip-formerna visade sig vara unge­fär lika vanligt förekommande i båda versionerna. Dessutom användes båda satsbildningarna parallellt; ibland i en och samma mening.

Ett typiskt exempel är ur uppen­barelse nummer 37: ”… och som den löpande man som inte betänker vad som efter kommer …”.

– Här hade latinet två presens parti­cip, currens (’springande; löpande’) och curans (’betänkande; aktande’), i originalet. Det första översattes till løpande på äldre fornsvenska och behölls som particip i den reviderade texten. Men det andra, curans, som också först översattes som particip, actande, har i den reviderade texten i stället blivit en konstruktion med relativt pronomen, som ey aktar.

Han tolkar detta som att skillnaden mellan de båda fornsvenska versionerna inte är så stor som man trott, i alla fall inte när det kommer till bruket av latinismer.

– Ibland handlar det bara om att något enstaka ord har ändrats eller att en particip-form ersatts med en relativ sats, säger Phil Beier. I alla fall i den fjärde boken, lägger han till.

Just nu ser han inget i sina studier som tyder på att latinets inflytande på grammatiken var något främmande eller konstigt i svenskan under medeltiden.

– Språkliga koncept från latinet verkar ha varit välkända. I alla fall bland eliten – vid hovet och i klostren – där Birgittas texter var levande.

Från början ville Phil Beier undersöka dialogen i Heliga Birgittas uppenbarelser för att försöka förstå hur talare och åhörare i olika hierarkier interagerar med varandra, i olika situationer. Hur levererades instruktionerna från Jesus till Birgitta, till kungen, till adeln, till prästerna? Vilka pronomen använde man? Du, ni?

Men det visade sig vara svårt att jämföra. Helt enkelt för att den stora skillnaden han såg i tilltalet var mellan den världsliga världen – med kung, adel, kyrkofolk och allmänhet, och den himmelska – med Kristus, jungfru Maria, änglar, demoner och ”själen”.

– I den världsliga världen fanns en hierarki att förhålla sig till, som kom till uttryck genom tilltalsordet ni, säger Phil Beier.

Ni används till exempel när några adelsmän tilltalar kung Magnus: ”Det andra är att vi inte vet om ni har rätt tro eller ej” (Annat at vi ey vitom huat j hauen rætta tro ælla ey), ur Upprors­uppenbarelsen, nummer 121).

I den himmelska världen användes i stället du. Både de himmelska figurerna sinsemellan och när någon av dem riktar sig till en person i den profana världen – till och med till adeln. En ängel till adelsmannen Björn: ”O Björn, Björn du är mycket djärv mot gud och hans rättvisa”. Eller helgonet Sankt Agnes till Maria: ”O Maria moder och jungfru över alla jungfruar du må med rätt kallas för morgonrodnad”.

– Även i Birgittas egen kommunikation med den himmelska världen används ett informellt tilltal: ”Sötaste Jesus skapare av alla ting, du som …”

Man kan säga att Birgitta niade adeln men duade Gud.

– Birgitta har en mycket nära och personlig relation med Kristus. Jag är inte själv någon som går runt och ber hemma, men nog skulle det kännas konstigt att nia Gud, säger Phil Beier.
 
Genom åren har det diskuterats om Heliga Birgitta var en kanal för något högre väsen, en litterär författare eller en politisk agitator. Roger Andersson framhåller att hon i dag erkänns som författare.

– Där är forskarna eniga. Hon var en stark kvinna med höga ideal – och en expert på att utrycka sig. Att då också kunna hävda att ”Gud talar genom mig” gav henne legitimitet som författare, något som annars hade varit svårt för henne som kvinna, säger han.

Skulle du rekommendera läsning av hennes visioner i dag?

– Åh, ja! Hennes litteratur är helt unik, inte bara i en svensk kontext, utan i hela världen! Uppenbarelserna präglas av hennes eget liv, med teman som speglar hennes utveckling från bondmora på Östgötaslätten till sitt profetliv i Rom med visioner om kungar och påvedöme. Det är spännande.

Eva Barkeman är vetenskaps­journalist.