Så blev hemmet hemskt

När ordboksredaktören Gustaf Cederschiöld 1893 presenterade projektet Svenska Akademiens ordbok, SAOB, för de tilltänkta användarna önskade han att ordboken skulle användas ”ej blott till uppslagsbok, utan äfven till läsebok”. När hela verket nu är färdigställt har jag samma önskan som min 1800-tals­kollega.

För mig har det historiska perspektivet i SAOB:s beskrivningar inneburit många aha-upplevelser. Att beskrivningarna går tillbaka till 1521 och att nutida betydelser placeras i sitt historiska sammanhang innebär att man ofta kan få en förklaring till hur benämning och betydelse hänger ihop. I artikeln ledig framgår exempelvis sambandet med substantivet led (mellan skelettdelar) genom att den numera obrukliga betydelsen ’böjlig i leden’ inleder ­beskrivningen. Följande citat ges som exempel:

När han brukat Electriciteten 3:ne gångor, var knäet ledigt. (1752)

Den nutida betydelsen av ordet ledig, det vill säga ’fri från arbete’ eller ’som för tillfället inte har något att göra’, har utvecklats ur denna ursprungliga betydelse via mellanled som ’rörlig’, ’lätt och fri i rörelserna’ och sedan ’fri från tvång eller börda’.

Ett annat exempel är nedrig, som i dag används i betydelsen ’tarvlig’, ’gemen’, ’elak’ ­eller ’neslig’. Som språkbrukare reflekterar man nog inte över att ordet har sitt ursprung i adverbet ned, men i SAOB kan man följa ordets långa väg från att ange liten ­rumslig utsträckning i höjden till dagens bildliga ­betydelse. De fyra första betydelser som anges har alla med fysisk höjd eller fysiskt läge att göra:

(†) låg (om utsträckning).
En låg och nedrig planta. (1713)

(†) djup.
Solen sänder ock Lius så till de nedrige dalar, / Som till resige bärg. (1715)

(†) låg (om läge).
Man kan .. hwar Dagh observera (förändringar i luften), effter som Solen är högre eller nidrigare. (1642)

(†) nedre.
Den öfre halfdören för förstugun medh järn och krokar bort fördh, men den nidrige var qvarr. (1682)

Det inledande korset signalerar att betydelserna numera är ”döda”, alltså helt obrukliga. Citaten visar att nedrig har kunnat användas i någon av dessa fyra betydelser mellan 1536 och 1793.

I SAOB:s övriga betydelsemoment avser ordet nedrig inte längre rumslig utsträckning. Flera bildliga, numera obrukliga, betydelser beskrivs och av dessa har flera neutral eller positiv värdeladdning i stället för den negativa laddning som vidlåder ordet i dag. Några exempel är:

(†) låg (om pris).
Kopparens nedriga pris och wärde. (1689)

(†) anspråkslös, ödmjuk.
(Det anstår) osz, som prester ärom, at wara ödmiuke och nedrige i wåra sinnen. (1688)

Det är dock associationerna mellan ”ringa utsträckning” och ”ringa kvalitet” som har tagit överhanden och trängt ut andra användningar av nedrig. Följande exempel ser därför mer välbekanta ut för dagens språkbrukare:

Den nedrigaste af krämpor, sjösjukan. (1817)

Skolans vaktmästare .. anmälde oss för klassföreståndaren och var med ett ord nedrig. (1908)

Den nutida betydelsen som är aktuell här, ’tarvlig, gemen, elak eller neslig’, är belagd sedan 1745.

I SAOB får man också veta att hemsk är en avledning av hem, vilket kan vara överraskande för många. I den etymologiska avdelningen under hemsk förklaras att flera betydelser utgår från tanken att den som alltid ­befinner sig ­hemma inte utvecklas mentalt, utan blir ­inskränkt och trög. Den betydelse som vi ­känner i dag, ’skräckinjagande’, ’ryslig’, är ­belagd sedan 1805 (i betydelsemoment 9), men i SAOB får man också veta att ordet tidigare har kunnat betyda 1) dum, 2) slö, likgiltig, 3) försagd, 4) ängslig, rädd, 5) dyster, svår­modig, 6) ­in­bunden, 7) arg, förbittrad och 8) matt, illamående. Hemmet förknippas alltså här med ett dystert betydelsespann.

Även fjärran länder har givit upphov till nega­tiva associationer. I artikeln elände framgår att ordet kan föras tillbaka på forn­saxiskans elilendi, med betydelsen ’främmande land’, och ordets ursprungligaste betydelse (belagd 1541–1769) uppges ha varit ’vistelse i främmande land’, ’landsflykt’, ’exil’, ’förvisning’ eller ’främlingskap’. SAOB:s äldsta belägg är hämtat från Första Petrusbrevet:

Vthi thetta idhart elende. (1541)

I bibelöversättningarna från 1883 och 1917 har ordalydelsen ändrats till ”under edert främlingsskaps tid”. Landsflykt, förvisning och främlingskap är förvisso negativa sidor av vad en vistelse i främmande land kan erbjuda, och dessa associationer tycks ha lett vidare till den nutida betydelsen av elände: ’olycklig belägenhet’, ’olycka’, ’sorg’, ’lidande’ eller ’misär’ och dylikt.

När man läser gamla texter kan man stöta på ord vars innebörd står i direkt motsättning till vad orden betyder i dag. Ordet hemsk, som numera vanligen har betydelsen ’skräckinjagande’ eller ’ryslig’, kunde alltså förr även ha en nästan motsatt betydelse: ’ängslig’ eller ’rädd’. Under en period på 1800-talet användes ordet i båda dessa inbördes motsägelsefulla betydelser, men så småningom kom den numera bekanta betydelsen att bli helt dominerande. Betydelsen ’ängslig’, ’rädd’ har enligt SAOB inte anträffats sedan 1862:

Han sjöng, så att vipan, hemsk och rädd, / flög upp med ett skrik från tufvans bädd. (1862)

När ett ord kan ha motsägelsefullt betydelse­innehåll är det också naturligt att den ena ­betydelsen ganska snart konkurrerar ut den ­andra. Annars blir språket ett trubbigt instru­ment som inte fyller sin kommunikativa funktion. Det blir för svårt för oss att förstå varandra om ett och samma ord kan tolkas på motsatta sätt i en och samma kontext. Missförstånd kan lätt uppstå, till exempel vid tolk­ningen av en ­mening som ”Vår lärare är hemsk”.

Man kan också hitta exempel på att helt motstridiga betydelser kan leva vidare sida vid sida, men då med begränsningar till vissa dialekter eller sammanhang. Ordet grina betyder ’gråta’ i vissa trakter och ’skratta’ i andra. De olika betydelserna möjliggörs och binds samman av den gemensamma grundbetydelsen ’gapa’ och/eller ’förvrida ansiktsdragen’.

Efter dessa logiska ologiskheter tycker jag att det kan vara dags för en bit mat. Jag kommer ihåg att jag på en språkresa för länge sedan lite stolt talade om för min ­engelska värdfamilj att smorgasbord kommer från svenskan och att jag sedan fick problem med att förklara hur ordets olika delar hänger ihop med företeelsen. Den avslutande delen, bord, är lätt att översätta, men hur förklarar man smörgås? Vad är det egentligen för en gås vi talar om här, och ett smörgåsbord är ju inte ett bord fyllt med smörgåsar?

I SAOB kan man se att ordet gås har kunnat betyda ”halvkärnad grädde” eller ”smörklump (att breda på bröd), smör” sedan åtminstone 1733. Följande citat är de två äldsta som exemplifierar denna betydelse:

Smör kallas här ibland ock Gås, som är beredt af flöter. (1733)

Vid undfägnader: .. knäckebröd och kakbröd .., item stora smörstycken, som man kallar gåsar. (1799)

Förklaringen till detta är enligt SAOB att de smörklumpar som flyter upp när mjölk kärnas liknades vid gäss som simmar på vattenytan. I det längre ordet, smörgås, utgör förledet smör- sannolikt ett förtydligande tillägg, som klargör vad för ”gäss” det är fråga om. Det samman­satta smörgås kunde alltså, precis som det kortare gås, avse en smörklick, som till exempel i följande citat från 1898:

Man rifver gammal ost och tager hälften af dess vikt, smör, som samröres, däraf ­stryker man ut smörgås på hvetebröd.

Ordet kom sedan att beteckna hela anrätt­ningen, alltså bröd med påbrett smör och ibland även pålägg. Med tiden kunde även bröd med annat än smör kallas för smörgås. Det framgår av att det finns sammansättningar som flott- och sirapssmörgås i SAOB. Här kan flott eller sirap helt ersätta smöret, det vill säga gåsen. Ordet smörgås har följaktligen kunnat avse antingen en smörklick, en brödskiva försedd med smör eller något annat bredbart eller annat pålägg, eller en kombination av allt detta.

I sammansättningen smörgåsbord är det den mest inkluderande tolkningen som ­gäller; smör, bröd, kallskuret och även varma ­rätter kan stå på bordet. Enligt SAOB användes smörgåsbord ursprungligen om ”före den egentliga måltiden intagen förtäring som består av smör, bröd, sill och smörgåsmat (förr äv. bredda smörgåsar) samt i regel kallskuret el. smårätter” (eller om det bord som dukats med sådan förtäring), medan det i senare tid vanligen har ­kommit att beteckna en huvudmåltid, oftast intagen på restaurang. Brännvinet, eller supen, verkar ha varit ett viktigt inslag från början. ”Prosten klarade strupen och sade: välkomna till smörgåsbordet och supen!” – ett citat från Gustaf Frödings Guitarr och dragharmonika från 1891 – är ett av de autentiska exempel som anförs i SAOB. Smörgåsbordet hade också en föregångare i brännvinsbordet. På ett sådant ställdes det natur­ligtvis fram brännvin, men även små­rätter och bröd med tillbehör som intogs före den egentliga middagen.

En spaning i nutida tidningsmaterial visar att smörgåsbord är ett frekvent ord men att det numera framför allt används bildligt, i uttryck som ”ett smörgåsbord av möjligheter” eller ”ett musikaliskt smörgåsbord”. I fråga om ett stort utbud av maträtter använder vi nu för tiden oftast det franska lånet buffé. Det verkar bara vara i samband med födelsedagsfirande, dop, begravningar och liknande traditions­tyngda tillställningar som det bjuds på smörgåsbord. Restauranger erbjuder vanligen buffé, eller – i november och december – julbord. Enligt SAOB har buffé och smörgåsbord båda funnits i svenskan sedan tidigt 1800-tal. Buffé i betydelsen ’skåp’ eller ’skänk’ är belagt sedan 1740. Båda orden betecknade alltså först en möbel där matvaror kunde ställas fram, för att sedan även kunna användas enbart om det som dukats fram. Vad gäller buffé skulle jag tro att den starkt ökade användningen under de senaste decennierna beror på internationella influenser som gjort att ordet fått positiva konno­tationer och en benägenhet att ­associeras med modern och spännande mat. Ordet har inte samma ökande ­användningsfrekvens i ­betydelsen ’möbel.’ Det finns förresten också en tendens till att knyta olika stavnings­varianter till en specifik betydelse, så att maten ofta ­stavas ”buffé” (med u) och möbeln ”byffé” (med y).

Vidare kombineras buffé många gånger med ett sammansättningsled eller en bestämning som specificerar vad det är för ätbarheter som erbjuds. Vad som ingår är inte självklart på samma sätt som när det bjuds på smörgåsbord. I Kungliga bibliotekets tidningsdatabas får jag flera tusen träffar när jag söker på ”sallads­buffé” eller ”kakbuffé”, men inga på ”salladssmörgåsbord” eller ”kaksmörgåsbord”.

Att betydelsen hos smörgåsbord och buffé har gått från ’möbel’ till ’förtäring (som dukats fram på möbel)’ är en mycket vanlig typ av betydelseförändring som brukar benämnas meto­nymi. Det kan beskrivas som ”förhållandet att en företeelse får samma benämning som något närliggande eller samhörigt”.

Kaka är ett arvord i svenskan, liksom i andra nordiska språk, vilket betyder att ordet har utvecklats från en ursprunglig förlaga utan att ha lånats från något annat språk. Det har kunnat användas om ett stycke bröd under mycket lång tid (i danska numera i formen kage, i norska kake och i isländska kaka). Släktingar i andra germanska språk är koek i nederländska och Kuchen i tyska. Det motsvarande engelska ordet, cake, är också gammalt (enligt Oxford English dictionary belagt redan på 1200-­talet) men i engelskan verkar det inte vara ett arvord utan ett lån från nordiska språk. Enligt SAOB är kaka besläktat med koka i betydelsen ’klump’. Benämningen tycks alltså ha upp­kommit på grund av bakverkets form. Sex huvudsakliga betydelser anges i SAOB:

1) bröd, vanligen av rund och flat form och ibland med hål i mitten.
Kakorna, som bakas, naggas med en brödnagg, eller pickas med en pick allenast och holas mitt på med ett horn. (1743)

2) finare bakverk.
Aff kakorne ähre desze slagen: .. Kringlor, afflater, (råå) .. andra kakur, Struffwor, .. Klenat. (1639)

3) i utvidgad användning: mat, föda, kost.
Jag tål ej att den, som min kaka / äter, går sysslolös. (1908)

4) övergående i betydelsen: syssla, tjänst eller ämbete som skänker levebröd.
Nu drifver jag ikring och söker mig / En maka eller kaka, om det lyckas. (1849)

5) ngt som till form eller utseende påminner om en brödkaka.
Antimonium .. giutes och smeltes i Kakor, och kallas Spetzglasz. (1687)

6) i bildlig användning, i bestämd form singular, i synnerhet i uttrycket hela kakan, alltihop, hela rasket.
Jag skickar in min ansökan (om uppskov med exercisen) som vanligt .. bifogar intyg från tre framskjutna personer .. och skickar i väg kakan, lätt om hjärtat. (1917)

Ordet kex, en närsynonym till kaka i betydelsen ’småkaka’ eller ’småbröd,’ har inte samma utbud av betydelser och förekommer inte i några bildliga uttryck enligt SAOB. Den övergripande definitionen lyder ”benämning på vissa utan jäst bakade kakor”. Enligt etymologin är kex ett lån från engelskans cakes:

[liksom d. kiks (keks) av eng. cakes, pl. av cake (se KAKA, sbst.)]

Det ”utlånade” kaka har alltså kommit tillbaka till de nordiska språken från engelskan, i ny skepnad men delvis med samma betydelse. Men varför lånar vi in ett ord som vi först har lånat ut? En trolig förklaring är att ordet följde med då en ny typ av kaka eller kex introducerades från England.

I Kungliga bibliotekets tidningsarkiv hittar jag exempel som kan tyda på detta, till exempel ”fin engelsk kakes” (i en annons i Göthen den 17 juni 1843) och ”engelsk ost och kakes” (i en meny från en kungamiddag som återges i Nya Wexjöbladet den 2 augusti 1861). De ”engelska kex” som bjöds ut motsvarade förmodligen inte något av de bakverk som då benämndes kaka i Sverige och det låg därför nära till hands att behålla den engelska ordformen.

Dessa exempel visar också att den engelska pluralformen cakes behandlas som ett ord i singular med ordslut på ”s”. Andra svenska ord som på liknande sätt utgår från engelska pluralformer är räls, keps och koks.

Tidningsannonserna representerar dock inte de första förekomsterna av ordet – eller företeelsen – kex. SAOB:s tidigaste belägg är från Kajsa Wargs kokbok Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber från 1755. Men här rör det sig inte om de torra och spröda kakor som ­brukar benämnas kex i dag, utan ett pastejliknande bakverk. Definitionen, som alltså utgör en numera obruklig specialbetydelse av kex, lyder ”ett slags i pastejformar el. på papper gräddade kakor med deg av smör, mjöl, ägg, socker, tillsatt med vissa kryddor (kanel, kardemumma, suckat, muskotblomma m.m.)”.

Enligt SAOB har kex kunnat stavas ”cakes”, ”kakes”, ”kex”, ”kiks”, ”kiäks”, ”kjex”, ”käcks”, ”käks” eller ”käx”. Och som vi vet har ordet två olika uttal i svenska, ett med det k-ljud som finns i engelskans cake och ett med det tj-ljud som svenska ord vanligen har framför mjuka vokaler (som i kemi och kök). Jag vill gärna understryka att båda dessa uttal är helt korrekta.

Att tj-ljudet tillämpas i kex i vissa delar av Sverige, men inte till exempel i keps, som också lånats in från engelska, beror förmodligen på att kex har kommit till svenskan tidigt och huvudsakligen genom skriftlig förmedling, medan keps inlånats senare och framför allt förmedlats genom ­talspråket. Enligt SAOB har benämningen keps tidigast använts av sjömän, vilket ­antyder muntlig språkkontakt. För någon som ­snappar upp ett nytt ord i ett samtal ligger det nära till hands att ­kopiera uttalet och föra det vidare till ­andra på samma sätt i stället för att anpassa ­ordet till svenska uttalsregler.

Det som kallas kex på svenska i dag brukar inte översättas till cakes på engelska utan till biscuit. Detta är ett franskt lånord som kan delas upp i bestånds­delarna bis, ’två gånger’, och cuit, perfekt particip av cuire, ’koka’. En sökning på ”biscuit” i SAOB leder fram till artikeln biskvi publicerad 1911. Här nämns att ordet också förekommer i ”den franska formen” ”biscuits” – och även i den italienskklingande formen ”biskott”. SAOB beskriver alltså biskvi, biscuit och biscotti som ett och samma ord. Detta är i linje med den etymologiska princip som brukar ­tillämpas i ordboken. Enligt denna princip kan olika ordformer som har gemensamt ursprung ­betraktas som varianter av ett och samma ord.

Även stavningsvarianter som ”beschijtt”, ”bisquette” och ”bisgött” redovisas i artikeln ”biscuit”. Hur ett ord ska stavas är verkligen inte självklart. Etablering och standardisering tar tid. Bland betydelserna nämns bland ­annat ’skorpa som bakats två gånger’ och ’finare bakverk.’ Några av de citerade språkproven återges här:

Biscuit eller panis biscoctus, som bakas 2 gånger, det har i alla tider varit det hälsosammaste, såsom skorpor. (cirka 1750)

”Lätt biscuit” är namnet på de lätta och fina tårtor, kakor och bakelser, hvari hufvudbeståndsdelarne utgöras af socker, ägg och mjöl. (1879)

Den betydelse som i dag vanligen ­förknippas med ordet biskvi, nämligen ’(cirkelformat) bakverk av mandel, äggvita och socker, ofta med fyllning av smörkräm’ tas inte upp. Den tycks således ha varit okänd i Sverige i början av 1900-talet.

Att etablering och standardisering av in­lånade ”vardagsord” tar tid framgår även i beskrivningen av ett så välbekant livsmedel som potatis. I SAOB anges hela sju olika sidoformer till huvuduppslagsformen potatis, nämligen: potat, potata, potates, potatoes, potatos, potät och potäta (för att inte nämna att dialektala benämningar som jordpära, jord­päron, jordäpple, pantoffel och plugg är huvuduppslagsformer i andra artiklar).

Det är inte alltid den etymologiska prin­cipen som får råda vid ordindelningen. När två olika former tydligt uppfattas som två olika ord beskrivs de gärna så även i SAOB. Ett exempel är mossa ’kryptogam växt’ och mosse ’moss­bevuxet markområde’, som återfinns i två olika artiklar trots att det rör sig om ett och samma ord: fornsvenskans mosi som i ackusativ, dativ och genitiv hade formen mosa. Former och betydelser har kommit att utvecklas så att mossa har blivit grundform när betydelsen är ’kryptogam växt’ medan mosse med tiden har begränsats till att avse ’mossbevuxet område’. I dessa fall har orden indelats efter ­betydelse i SAOB, så att växten har ”mossa, förr äv. mosse” som uppslagsformer och området ”mosse, äv. (i vissa trakter, i synnerhet i Finland) mossa”.

I analogi med detta hade biskvi och biscotti, om de varit lika väletablerade i språket 1911 som de är i dag, förmodligen delats upp efter betydelse och långivande språk och därmed utgjort två separata uppslagsord i stället för att bara, som nu är fallet, redovisas som stavningsvarianter av ett och samma uppslagsord.

Ett annat exempel som illustrerar problematiken ”ett eller två ord” är sky/juice. Här har ett och samma ord lånats in två gånger, en gång från franska och en gång från engelska. Sky är hämtat från franskans jus och formen/stavningen ”sky” är en svensk representation av ordets uttal i franska. I artikeln sky, publicerad 1974, anges uppslagsformerna ”sky, äv. jus”, uttalet ”ʃy el. med mer el. mindre genuint franskt uttal”, och betydelsen ”vid stekning erhållen saft av kött el. fisk, som användes såsom sås el. dyl.”. Det äldsta belägg som citeras i SAOB är från Kajsa Wargs kokbok:

(Vid serveringen) hälles öfwer .. (ärterna) en god del sådant fett som blifwer uti grytan derest en gryt-stek blifwit stekt, tillika med något af den sky som der med följer. (1755)

Det franska ordet jus betyder även ’fruktsaft’. Men denna betydelse har inte följt med vid importen av jus/sky på 1700-talet. Den har i stället hämtats från engelskan vid en senare tidpunkt, och då i den form som franskans jus har fått där, nämligen juice. Ordet har inte ­hunnit komma med i SAOB. Men när det läggs till vid den kommande revideringen vågar jag lova att det inte blir i samma artikel som sky/jus. Huvuduppslagsformen kommer inte heller att bli jos. Denna förenklade stavning, som fördes­ in i Svenska Akademiens ordlista 1973, slog ju aldrig riktigt igenom – och togs bort igen ur upplagan från 1998. Stavningen ”jos” ­kommer dock att tas upp i SAOB, som en variant till ”juice”. Den förekommer trots allt ibland och SAOB:s roll är att dokumentera och beskriva, inte att normera.

Ytterligare ett exempel på återlån är butik/boutique. Ordet boutique har lånats från franskan två gånger. Den ena gången har formen försvenskats och den andra gången har den bibehållits. En skillnad ligger i att en boutique förknippas mer med lyx och flärd än en butik, förmodligen också med högre priser. Franskans boutique kommer från latinets apotheca, som i sin tur lånats av grekiskans apothḗkē (ἀποθήκη), som bildats till ett grekiskt verb med betydelsen ’lägga undan’, ’förvara’. Ytterst har alltså även apotek precis samma ursprung som butik/boutique. I spanskan har samma ord fått formen bodega och detta ord är bekant för svenskar åtmin­stone sedan 1878 enligt SAOB. Själv har jag ett särskilt tydligt minne av den undflyende Pepes bodega som några törstiga svenskar hade svårt att hitta i filmen Sällskapsresan.

Språkligt sett är vi människor alltså, om än mer eller mindre omedvetet, mycket bra på återbruk.

Bodil Rosqvist är huvudredaktör för Svenska Akademiens ordbok.

Fotnot: Artikeln är ett bearbetat utdrag av ett kapitel ur SAOB – en jubileumsbok (Svenska ­Akademien/Norstedts 2024).

Läs mer: Äntligen ordbok! Om slutförandet av Svenska Akademiens ordbok