Så balanserar diplomaterna sina ord

Diplomati handlar väsentligen om kommunikation över nations- och kulturgränser. Ordet kommunikation härrör från det latinska verbet communicare, som betyder att ’göra gemesamt’. Och att finna språkliga uttryck som medger en gemensam, gränsöverskridande förståelse har varit en central del av diplomatins utveckling.

Den diplomatiska kommunikationen, liksom all annan social kommunikation, har både verbala och icke-verbala komponenter. Man sänder budskap med hjälp av såväl ord som gester och handling. Det diplomatiska ”kroppsspråket” är en viktig del av det internationella umgänget. Diplomatisk signalering innefattar kort sagt både vad diplomater säger och vad de gör.

Men den diplomatiska kommunikationen stannar inte vid ord, gester och handlingar, utan inbegriper även tystnad och inaktivitet. Diplomater är väl medvetna om att vad de säger eller inte säger och vad de gör eller inte gör kommer att fingranskas och tolkas av motparter på den internationella arenan. Man kan jämföra med en psykoanalytiskt orienterad universitetsinstitution – där studenterna anses vara fientligt inställda om de kommer för sent till lektionerna, vara överdrivet ängsliga om de kommer för tidigt och ha tvångsmässiga föreställningar om de kommer punktligt. Det går helt enkelt inte att undgå att sända budskap.

På mottagarsidan finns det givetvis risk för övertolkning. Ett paradexempel är när den österrikiske statsmannen och diplomaten Klemens von Metternich, mitt under känsliga förhandlingar vid Wien-kongressen 1814, fick meddelande om att den ryske ambassadören hade avlidit, och då utbrast: ”Jag undrar vad han menade med det.”

Att tolka verbala och icke-verbala budskap ingår hur som helst i den diplomatiska verksamheten. Och diplomati associeras ofta med språklig skicklighet. Det kan härledas till antikens Grekland, där prominenta talare som Perikles och Demosthenes anlitades för diplomatiska uppdrag.

Eftersom diplomati förutsätter kommunikation över språkgränser, har det alltid funnits en strävan efter ett gemensamt språk. Grekiska, latin och franska har i tur och ordning tjänat som diplomatins huvudspråk. Även om engelska efterhand kommit att bli diplomatins lingua franca, förekommer också franska uttryck flitigt i vokabulären: démarche, ’skriftlig eller muntlig framställan’, note verbale, ’osignerad diplomatisk not, skriven i tredje person’, chargé d’affaires, ’vikarierande beskickningschef’, doyen, ’ambassadör med flest tjänsteår’, rapprochement, förnyat närmande’.

Samtidigt som ett gemensamt arbetsspråk är av uppenbart värde, kan språklig mångfald ibland visa sig vara en diplomatisk tillgång. När till exempel G20 höll sitt möte i Sankt Petersburg i september 2013, var läget spänt mellan USA och Ryssland på grund av Snowden-affären och läget i Syrien. Därför ville värdarna undvika att placera Barack Obama och Vladimir Putin intill varandra, vilket skulle bli resultatet om man på gängse vis placerade medlemsländerna i bokstavsordning efter värdnationens alfabet – i detta fall det kyrilliska alfabetet. I stället valde man att göra placeringen i bokstavsordning på engelska, varvid Obama och Putin hamnade på behörigt avstånd från varandra.

När man talar om det diplomatiska språket tänker man i första hand på språk i sociologisk mening. Institutionaliseringen och professionaliseringen av diplomatin har under de senaste seklen lagt grunden för en yrkeskultur med gemensamma uttryck och symboler och ett likartat sätt att tolka ord och handlingar.

Det diplomatiska språket präglas först och främst av artighet. En sann diplomat, har det sagts, kan be en dra åt helvete på ett sådant sätt att man ser fram emot färden. Diplomater har utmejslat en rad fraser och idiom som kan förefalla älskvärda och harmlösa, men som levererar budskap som motparten väl förstår. Om de säger att deras regering cannot remain indifferent to, ’inte kan förhålla sig likgiltig inför’, en viss internationell fråga, uppfattar motparten att detta förebådar någon form av ingripande, exempelvis militär intervention eller ekonomiska sanktioner. Och om en diplomat uttrycker grave concern, ’allvarlig oro’, över en annan stats inrikes- eller utrikespolitiska agerande, kan man förvänta sig en oförsonlig ståndpunkt eller till och med avbrutna diplomatiska förbindelser.

I FN och andra internationella organisationer sparar man inte på artighetsfraserna, som dock ofta innehåller giftpilar. Följande uttalande uttrycker till exempel djup oenighet med den utpekade delegaten:

While I have deep respect for the distinguished delegate of X, who has stated his view with intelligence and conviction, I must point out that …

’Trots att jag hyser djupaste respekt för X:s framstående delegat, som har formulerat sin ståndpunkt med intelligens och övertygelse, måste jag framhålla att …’

Och ett uttalande som detta: I may have misunderstood the distinguished representative of Y, ’Jag har nog missförstått den eminenta representanten för Y’, är ett förtäckt sätt att påpeka att densamme pratar nonsens.

Diplomater är också skolade att noga väga sina ord – att varken säga för mycket eller för lite. Vetskapen om att varje ord eller tystnad kan bli föremål för uttolkning ger upphov till eufemismer, förskönande omskrivningar, och mångtydigheter, snarare än pratglädje och frispråkighet. En ironisk definition av en diplomat är a person who thinks twice before saying nothing, det vill säga ’någon som tänker två gånger innan den håller tyst’.

För tystnad kan som sagt också sända budskap. Finlands diplomati gentemot Sovjetunionen under det kalla kriget hade till exempel inslag av ”vältalig tystnad”.

Icke-verbal kommunikation är mer flexibel och är lättare att bortförklara – ”det har jag aldrig sagt!” – än verbala utsagor. Ett diplomatiskt handslag har genom historien använts för att signalera vänskapliga förbindelser. När den amerikanske utrikesministern John Foster Dulles vägrade att skaka hand med sin kinesiske motpart Zhou Enlai vid Genève-konferensen om Indokina 1954, uppfattades detta som en fientlig markering som under lång tid försämrade de kinesisk–amerikanska relationerna. Minnet av händelsen satt i länge: när Henry Kissinger först träffade samme Zhou Enlai sjutton år senare, i syfte att åter öppna diplomatiska relationer med Kina, frågade Zhou om Kissinger var ännu en av dessa amerikaner som vägrade skaka hand med kinesiska ledare. President Obamas handslag med Raúl Castro vid Nelson Mandelas begravning i december 2013 tolkades allmänt – och som det visat sig helt korrekt – som en signal förebådande förbättrade relationer mellan USA och Kuba.

Var ett viktigt möte förläggs och vem som företräder landet – ja, till och med förhandlingsbordets form – kan sända viktiga budskap om prioriteringar och ståndpunkter. Protokollet, det diplomatiska umgängets koreografi, kan också utnyttjas för att sända signaler. Varje avsteg från ritualiserade former och uttryck kan förmedla subtila budskap.

När till exempel Putin kom till Bryssel för det årliga mötet mellan EU och Ryssland i januari 2014, övergav värdarna det vanliga formatet, med inledande välkomstmiddag och avslutande presskonferens, till förmån för ett slutet tvåtimmars sammanträde med ett fåtal deltagare. Detta var en markering av EU:s missnöje med Rysslands roll i den växande krisen i Ukraina.

Militära åtgärder och rörelser utgör en mera ”högljudd” form av icke-verbal signalering. Flottstyrkor är i det sammanhanget användbara instrument. Genom synlig närvaro eller tillbakadragande kan de förmedla lättförståeliga budskap. Under det så kallade sexdagarskriget mellan Israel och Syrien 1967 opererade för första gången amerikanska och sovjetiska flottenheter tätt inpå varandra i Medelhavet. Genom att stanna utanför krigszonen, undvika förstärkningar med offensiva styrkor och inte avbryta eller förkorta tidigare inlagda hamnbesök, kunde Washington och Moskva signalera sitt syfte att undvika militär inblandning i konflikten.

Genom att förflytta krigsfartyg mot den koreanska halvön har USA under våren 2017 markerat sin beslutsamhet att stå upp emot nordkoreanska provokationer.

Liksom tystnad kan inaktivitet ingå i den diplomatiska kommunikationen. Frånvaron av signaler från Moskva – ingen militär mobilisering och inga truppsammandragningar – var till exempel oerhört betydelsefullt för utvecklingen i Östeuropa under 1989.

Även om det diplomatiska språket är väl utvecklat, är mångtydighet ett ofrånkomligt inslag i den verbala och icke-verbala diplomatiska kommunikationen. Diplomater måste vara medvetna om att de alltid säger både mindre och mer än de avsett: mindre därför att mottagarna inte uppfattar alla delar och nyanser i det avsedda budskapet, mer därför att mottagarna läser in andra budskap än de avsedda.

Christer Jönsson är professor emeritus i statsvetenskap vid Lunds universitet.