”Rytmen är det viktigaste”

Det är tre år sedan barn­boks­författaren Ulf Nilsson gick bort. Förra året skildrade Lotta Olsson sorgen efter sin partner i boken Jag som är kvar. Än i dag saknar hon honom, inte bara som livs­kamrat – utan också som sin första läsare. Författar­paret brukade nämligen läsa var­andras böcker och komma med åsikter, tankar och kritik kring partnerns texter.
– Men Ulf sa aldrig så mycket kritiskt. Det var mest …
Lotta Olsson gör tummen upp, där hon sitter i soffan i sitt bokfyllda hem vid Karla­plan i Stockholm. Men även om han inte kritiserade hennes texter så mycket kom han med viktiga inspel.
– Ofta dök det upp små frön som kunde växa och bli till större idéer när vi småpratade i köket, säger hon.
Lotta Olsson ler och säger att hon nog var hårdare i sin läsning av Ulf Nilssons texter än vad han var mot hennes.
– Jag var mer språkpolis. Kunde anmärka på större än mig och säga att det borde stå större än jag, för så heter det ju.

Att hon har ett drag av språkpolis förklarar hon med att hennes mamma var svensklärare. När Lotta Olsson redan som liten flicka började skriva poesi och andra texter var mamman både stöttande och kritisk.
– Hon var väldigt noga och det är jag väldigt glad för. Men jag är ju ingen språkpolis gene­rellt och håller på och rättar folk. Jo, kanske min son förresten.
Men, medger hon, ibland går språkpolispulsen upp när hon läser tidningen. Då handlar det oftast om att skribenten använt de och dem felaktigt.
– Det är ju fullständigt sjö­vilt hur folk använder de och dem numera. Nästan så att det sker en daglig försämring även i seriösa tidningar. Då är det kanske bättre att man går över till att skriva dom hela tiden. Dem säger att vi ska – sådana meningar är fruktansvärt plågsamma att läsa.

Den aktuella boken Kroppen är en berättelse om hela livet från födseln till döden som fokuserar på vår mänskliga fysik. På sätt och vis är det en uppföljare till Jag som är kvar eftersom Lotta Olsson skildrar kroppar som åldras och så småningom dör.
– Jag tänker på den som en syskonbok för jag arbetade med båda samtidigt och tematiken är ju delvis densamma även om publiken den riktar sig till är helt annorlunda.
Hon har länge skrivit både för vuxna och barn. Rent språkligt är det inte så stor skillnad, tycker hon.
– Hur jag skriver om ett ämne är naturligtvis helt väsensskilt och på vissa sätt påverkas ju språket också. Jag skriver kortare meningar i prosa för barn, använder inte bisatser så ofta och undviker nog alltför många adjektiv. Klarare, rakare och kortare. Men mitt språk är nog ändå igenkännligt.
Arbetstitlarna på de två senaste böckerna var Kropparna i rummen för sorge­boken och Kropparna vi bor i för barnboken, men i slutfasen ändrades de. Lotta Olsson konstaterar med ett skratt att det nog var lika bra:
– Det hade ju blivit besvär­ligt om man hade frågat i bokhandeln och fått fel bok.
Olof Landström röstade för Kroppen som namn på barn­boken och kanske är enords­titlar i ropet, funderar hon.
– Jag har skrivit böcker som heter Glad, Ledsen, Arg och Rädd. Nu skriver jag ytterligare en som jag tänkt kalla Molnet och en med arbetstiteln Världen, men det går väl i perioder det där.

Lotta Olsson är alltså en van barnboksförfattare. Hon har hunnit skriva sig igenom många faser. Men ­rimmen består.
– Jag har en medfödd känsla för rim, tror jag. Jag började rimma redan som barn och upptäckte att jag hade lätt för det. Men egentligen är det ju främst en fråga om rytm. Många som skriver rimmad dikt tror att det räcker att sista ordet i meningen rimmar med den föregående, men då ­missar man rytmen och det är det viktigaste.
Ibland är det själva rytmen och slutrimmen som föder en hel berättelse, berättar Lotta Olsson. Hon ger ett exempel:
– Jag fick en rad i huvudet: ”Det händer ibland att hundarna dör.” Den var så stark och bra och då var det bara att fortsätta i den rytmen, med ett visst antal stavelser och rimma vidare, men helst inte direkt på nästa rad.
Hon reciterar fortsättningen ur minnet: ”Det händer. Det får man förlåta. Det är bara sådant som hundarna gör. Och lämnar oss andra att gråta.”
Fördelen med att använda rim i barnböcker är att hon kan smyga in svårare ord.
– Det är ju inget ­själv­ända­mål, men rim och allitterationer ger större frihet i ordvalen, även om det kanske låter märkligt.
Hon nämner Mitt bland stjärnor som exempel. Det var den första boken hon skrev tillsammans med illustratören Olof Landström.
– Där skrev jag så här: ”Myria­­der myror myll­rar”. Natur­ligt­vis finns det ingen femåring som för­står vad myriader är. Men det spelar ingen roll. Den rimmade formen, eller i det här fallet allitte­rationen, kan bära det.
Egentligen är ju myriad inte ett svårare ord än glasstrut.
– Det handlar ju mer om hur ofta man kommer i kontakt med ett ord.

När Lotta Olsson debu­terade med sonett­samlingen Skuggor och speglingar 1994 blev hon kallad en ”poetisk sensation” och boken sålde bra mycket bättre än vad som då var normalt för en debuterande poet. Att hon valde en bunden, klassisk form som sonetten – som ju innehåller rimflätning – var ovanligt vid den här tiden. Då hade Lotta Olsson redan hunnit skriva mycket rim – först som barn som skrev dikter till sin fröken, sedan som ung dagsvers­poet i Hel­singborgs Dagblad.
– Jag minns när jag som tonåring insåg att moderna poeter skrev orimmad lyrik. Jag fick en själslig kris och trodde att jag inte skulle kunna fortsätta skriva. Det var då en vän tipsade mig om sonetten som form. Det blev nog min räddning.

Just nu skriver hon dock prosa igen och är mitt uppe i arbetet. Men hon saknar alltså sin första läsare Ulf Nilsson och det stöd och den uppmuntran han gav henne.
– Skrivande handlar alltid om ungefär lika delar självförhävelse och självförakt. Just nu känns det som ett prosaelände som ingen vill läsa.
Men med sin rutin vet hon att det snart kommer andra dagar och att det bara är att skriva på.
– Jag kommer aldrig att bli en romanförfattare som skriver tjugo sidor om dagen. Jag är nog för mycket poet. Det går långsammare för mig. Men ja, jag vet ju att nästa fas kommer.
I den fasen kanske hon skriver fem sidor på en dag och så sätter hon sig på kvällen och går igenom vad hon skrivit. För skrivandet känns kul igen.
– När lusten till texten är tillbaka ser jag inte på tv ­exempelvis, för då vill jag bara vara i texten och fortsätta arbeta. Då är skrivandet roligare än allting annat.

Mats Almegård är ­frilansjournalist.