Ryssland ratar dialekter

”Vi hade förstås dialekter på 1800-talet och början av 1900-talet. Men i det moderna Ryssland finns det praktiskt taget inte några dialekter. De dialekter som finns kvar talas bara i avlägsna och nästan övergivna byar.”

Citatet kommer från en infödd lärare i ryska. Att det numera ”praktiskt taget inte finns några dialekter” i ryskan är en ganska vanlig föreställning både bland rysktalande och andra.

Och ryssarna kan faktiskt ha svårt att med hjälp av ryskan avgöra om någon är uppvuxen i Sankt Petersburg vid Östersjön eller i Vladivostok vid Stilla havet. Med bil är det nära tusen mil mellan orterna, men språket verkar vara detsamma.

I Sverige är risken att någon skulle förväxla en skåning med en norrbottning ganska liten Så påståendet att det bara finns en sorts ryska är uppseendeväckande för en svensk. Frågan är om det verkligen stämmer. Verkligheten är som så ofta lite mer komplicerad. Till att börja med får vi reda ut begreppen – vad är egentligen en dialekt och varför finns dialekter?

Att det finns dialekter är en följd av att språk hela tiden förändras och att förändringarna ofta stannar kvar inom ett begränsat område. Hur mycket en förändring sprids beror i stor utsträckning på två saker: hur intima kontakterna är mellan människor i olika delar av ett språkområde och vems språk som har högst prestige. När samhället utvecklas, ändrar den språkliga variationen karaktär och detta leder till att begreppet dialekt får ett annat innehåll.

I det gamla bondesamhället hade ofta varje socken eller by sitt eget sätt att tala. De här folkmålen eller landsmålen finns fortfarande kvar på många håll. Det kan finnas stora skillnader i grammatik, ordförråd och uttal även mellan orter som ligger nära varandra, till och med så stora att dialekterna inte är begripliga för utomstående. I dag använder de flesta svensktalande något som ligger mycket närmare en gemensam norm – det som kallas standardspråk eller riksspråk. Men det finns ändå skillnader, framför allt i uttalet, och det är dem vi oftast menar när vi talar om dialekter till vardags. Vill man vara mera precis kan man säga regionalt standardspråk. På engelska kallas de här ”lättdialekterna” ofta för accents.

Hur vet man då vad som är standardspråk och vad som är en ”riktig” dialekt? Svaret är att det inte finns någon klar gräns. En vanlig definition av standardspråk är att det är en språkform som är ”allmänt accepterad och stilistiskt neutral”. Men det betyder att en dialekttalare inte behöver förändra sitt språk för att börja tala standardspråk; det räcker att normerna för vad som är acceptabelt förändras. När det blev okej att det hördes att en nyhetsuppläsare i riks-tv kommer från Gotland, betydde det alltså att standardspråket definierades generösare sätt än tidigare.

I det här avseendet är skillnaderna mellan olika länder stora. Som exempel kan man ta Norge. I Sverige har vi en rätt positiv inställning till dialekter, men den är ändå klart mindre positiv än den är i vårt västra grannland. Ett resultat av den komplicerade språksituationen i Norge är att det finns stor valfrihet, både i tal och skrift. Den vanliga föreställningen är nog att det finns större skillnader mellan dialekterna i Norge än i Sverige – men sanningen är att det i första hand handlar om vad som är allmänt accepterat.

Både i Sverige och i Norge finns det några dialekter där man säger min bok och andra dialekter där man säger boka mi. Men skillnaden är att det bara är i norskan som båda varianterna accepteras som standardspråk. Det här är en variation som går utöver skillnaderna mellan de två skrivna språken som används i Norge: bokmål och nynorsk. I själva verket är variationen mellan dialekter större i Sverige än i Norge. Norska språkforskare erkänner med viss avund i stämman att det inte finns någon motsvarighet till älvdalska i Norge. Några dialekter som – liksom älvdalskan i Sverige – är svårbegripliga för utomstående, anser man inte finnas i Norge. Paradoxen är att om det funnes sådana, skulle man inte kunna ha den generösa inställning till dialekter som man har nu – eftersom man då skulle blir tvungen att använda standardnorska.

Om vi nu återvänder till ryskan, så brukar den, tillsammans med ukrainska och vitryska, räknas till de östslaviska språken. Det finns inga skarpa gränser mellan dessa tre språk – och före den ryska revolutionen sågs ukrainska (eller ”lillryska” som det kallades) och vitryska ofta som dialekter av ryskan (”storryskan”). Att det tidigare fanns traditionella dialekter – landsmål – i ryskan är det ingen som förnekar.

Ryska dialektforskare brukar skilja mellan vad vi kan kalla en inre och en yttre dialektzon. Den inre zonen motsvarar ungefär det område i västra delen av europeiska Ryssland som hade rysktalande befolkning någon gång på 1500-talet. Området sträcker sig från Rysslands väst- och sydgräns norrut till sjöarna Ladoga och Onega.

I den inre zonen kan man urskilja sydliga, centrala och nordliga dialekter. Standardspråkets uttal bygger på dialekterna i det smala centrala dialektområdet, där Moskva ligger. De sydliga dialekterna, som talas i områdena närmast Vitryssland och Ukraina, karakteriseras bland annat av att g uttalas frikativt, alltså som ett tonande ach- eller h-ljud, ungefär som i ett svenskt ord där h står mellan två vokaler, till exempel i aha. Kosmonauten Gagarins namn låter alltså som Haharin. I både de sydliga och de centrala dialekterna uttalas den vokal som skrivs med bokstaven o i många fall som ett a när det är obetonat, det vill säga huvudstadens namn uttalas Maskvá, till skillnad från i norr, där man säger Måskvá. Det nordliga uttalet är det ursprungliga, och det stämmer också med stavningen, men det är alltså a-uttalet som har segrat i standardspråket.

I den yttre zonen är dialektskillnaderna avsevärt mindre. Denna zon omfattar områden som fick rysk befolkning efter 1500-talet. I öster sträcker den sig tvärs över Sibirien sju tusen kilometer till Stilla havet. Men den omfattar också områden norr och väster om den inre zonen – vilket bland annat betyder att både Sankt Petersburg och Vladivostok ligger utanför denna. Sankt Petersburg grundades 1703 av Peter den store i ett område som fortfarande officiellt var svenskt territorium. Där talade den fåtaliga befolkningen ingriska, ett östersjöfinskt språk. Det fanns alltså ingen rysktalande lokalbefolkning, utan invånarna i den nya huvudstaden kom från många olika håll. Det här bidrog förmodligen till att det aldrig uppstod någon utpräglad stadsdialekt i Sankt Petersburg.

Skriftspråket i Ryssland var länge baserat på kyrkslaviskan, det religiösa språket i den rysk-ortodoxa kyrkan, men började alltmer avlägsna sig från detta språk under 1700-talet. Det moderna ryska standardspråket brukar anses ha fått en stabil form i början av 1800-talet, och det bygger alltså närmast på dialekterna i den centrala inre dialektzonen.

Den ryska beteckningen för ’standardspråk’ är literaturnyj jazyk, det vill säga ’litteraturspråket’. Det brukar betonas att detta språk inte är samma sak som skönlitteraturens språk, och att det inte är begränsat till skriften, utan också omfattar det talade standardspråket. Men valet av term är knappast en tillfällighet utan återspeglar den centrala roll som tillskrivs just det litterära – i synnerhet det skönlitterära – språket i den ryska kulturen.

Som litteraturspråkets skapare brukar man se nationalskalden Aleksandr Pusjkin (1799–1837). Pusjkin var ingen språkvetare och skrev varken någon grammatik eller någon ordbok, men språket i hans litterära verk sägs ha tjänat som modell för senare författare. Hur det än är med detta, så lär väl Pusjkins inflytande ha begränsat sig till grammatik och ordförråd – det är svårt att se att han kan ha påverkat uttalet av obetonade vokaler i modern ryska.

Det som skrivs om litteraturspråket i Ryssland präglas av värderingar som inte har varit politiskt korrekta i Sverige på rätt många decennier. Det sägs vara ”nationalspråkets högsta utvecklingsform”. Den som i sitt tal avviker från standardspråket – som Michail Gorbatjov, vars uttal fortfarande präglas av hans sydryska ursprung – anses avslöja sin brist på bildning och kultur.

På nätet kan man hitta artiklar som diskuterar hur man redan i förskolan ska bekämpa de ”dialektala felen” i barnens språk, som sägs bero på påverkan hemifrån. Att det här anses vara ett generellt problem motsäger förstås påståendet om att dialekterna bara finns i ”nästan övergivna” byar.

Vi såg förut att toleransen för språklig variation skiljer sig åt mellan olika länder, och i Ryssland är den ganska nära noll. Men förutsättningen för att den kan vara det är att de flesta människor faktiskt talar mer eller mindre i enlighet med normen.

Dagens dialektsituation i Ryssland går tillbaka på utvecklingen under decennierna efter revolutionen 1917. Då skulle landet industrialiseras i rekordfart. Detta förutsatte både en snabb urbanisering och en lika snabb ”likvidation av analfabetismen”. Spridningen av standardspråket i tal och skrift sågs som en viktig del av detta, och de traditionella dialekterna betraktades som ett hinder för utvecklingen som måste undanröjas. Den revolutionära ideologin gick i symbios med den traditionella ryska kulturen.

De här värderingarna verkar i stor utsträckning också ha överlevt Sovjetunionens fall. Standardspråkets utbredning på dialekternas bekostnad gynnades förutom av urbaniseringen också av de stora folkomflyttningarna i samband med krig, inbördeskrig och politisk förföljelse.

Ändå är påståendena om dialekternas död klart överdrivna. Den som bor i en rysk storstad hör säkert inte mycket av dem, men på landsbygden är de av allt att döma fortfarande levande, och inte bara i avfolkningstrakter. I vilken utsträckning de används är dock svårt att avgöra – det här verkar inte ha varit ett prioriterat område i den ryska språkforskningen.

Hur är det då med regionala variationer i standardspråket? De finns också, fast skillnaderna mellan exempelvis Sankt Petersburg och Moskva är små. De exempel som brukar anföras är nästan alltid desamma: i Sankt Petersburg uttalas ordet för ’tråkigt’ skutjno, i Moskva säger man skusjno. Det finns också en del finlir i uttalet, men folk verkar inte vara medvetna om det. Historiskt tycks det ha funnits större skillnader, som mer eller mindre har försvunnit.

Om man däremot reser österut, till Uralområdet, möter man en ganska tydlig regional dialekt i de större städerna, som bland annat karakteriseras av att man i princip ”sväljer” obetonade stavelser.

Det har uppstått en del mytbildning om denna regionala variation, som att den måste bero på det kalla klimatet. Min känsla är att dialektala skillnader för ryssar är något konstigt.

Enhetligheten i ryskan kan alltså delvis förklaras med den historiska utvecklingen efter oktoberrevolutionen. Men frågan är om den inte har rötter längre tillbaka. I Uggleupplagan av Nordisk Familjebok från 1916 kan man i artikeln ”Ryska språket” läsa att ”de storryska folkmålen […] skilja sig blott föga från hvarandra och komma de bildades tal- och skriftspråk tämligen nära”. Artikeln är skriven av Johan Lundell (1851–1940). Han var en av Sveriges främsta dialektforskare, och bland annat upphovsman till landsmålsalfabetet, en föregångare till det internationella fonetiska alfabetet, IPA. Förutom att vara docent i fonetik var Johan Lundell också professor i slaviska språk. Med andra ord borde han veta vad han talade om. Och han menade uppenbarligen att dialektskillnaderna var små även före revolutionen, om inte annat så i jämförelse med situationen i Skandinavien, som ju Johan Lundell väl kände.

Så vad kan denna dialektala enhetlighet mer bero på? Det sägs ibland att avsaknaden av dialektal variation i ryskan kan förklaras genom att språket spreds sent till olika delar av landet. Men det kan inte vara hela sanningen, eftersom till exempel engelskan i USA har ännu kortare historia, och variationen där är ändå mer påtaglig.

En del kan nog förklaras med landets geografi. Den inre dialektzonen omfattar ganska precis en miljon kvadratkilometer, en yta dubbelt så stor som Sveriges. Det är en överdrift att säga att det är ett slättland, men det saknas högre berg och bergskedjor som skulle bilda naturliga gränser inom zonen. Särskilt i äldre tider var det ont om större städer. År 1800 var Moskva med 250 000 invånare helt dominerande. Den näst största staden i den inre dialektzonen var Nizjnij Novgorod med 14 000 invånare. Däremot fanns åtskilliga större städer i den yttre zonen – framför allt då Sankt Petersburg, som hade 330 000 invånare. De här geografiska omständigheterna samverkade med politiska och ekonomiska faktorer. Administrationen i det ryska enväldet var centraliserad och kommunikationerna likaså – även i dag är Moskva navet i väg- och järnvägsnät.

Något som man kanske inte tänker på är att enhetligheten i dagens ryska delvis är socialt konstruerad, på så sätt att mycket av variationen försvann då ukrainskan och vitryskan definierades som egna språk. Om den politiska utvecklingen hade gått en annan väg, skulle dessa språk fortfarande ha kunnat ses som ryska dialekter. I det sammanhanget kan man också påminna om de många språkliga minoriteterna i Ryssland: det talas omkring ett hundra språk i Ryska federationen, varav de flesta är helt obesläktade med ryska.

Sammanfattningsvis kan man säga att påståendet om avsaknaden av dialekter i ryskan inte stämmer. Det finns både traditionella dialekter, folkmål, och moderna ”lättdialekter”. Men de är inte lika synliga som dialekterna i Sverige och Norge. Detta beror både på att skillnaderna är mindre och att allt som avviker från ”litteraturspråket” är nedvärderat och i stor utsträckning undanskuffat.

Östen Dahl är professor emeritus i lingvistik vid Stockholms universitet.