Rösten i radio
För 100 år sedan blev Sven Jerring radions första hallåman. Han bidrog också till att forma både språket och röstidealet som ansågs passa i radio.
Klockan 10.55 på nyårsdagen 1925 kunde svenska folket för första gången lyssna på statlig radio. Då började Radiotjänsts sändningar från en studio i Telegrafverkets lokaler på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Det första programmet var en högmässa från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm. Hallåman var Sven Jerring.
Sven Jerring blev snart i det närmaste synonym med radions frammarsch. Dom allra första sändningarna kunde höras av omkring 40 000 svenskar. Inledningsvis rymde tablån bara några få program och sändningarna pågick i ett par timmar främst på kvällstid. Under 1927 invigdes en långvågsstation i Motala som innebar att betydligt fler kunde lyssna på sändningarna. Då föddes det klassiska anropet Stockholm– Motala.
Som hallåman hälsade Sven Jerring lyssnarna välkomna och presenterade programmen. Radiotjänsts genomslag gick hand i hand med Sven Jerrings växande popularitet. Hans röst blev så välbekant att många refererade till honom som farbror Sven. En avgörande faktor för hans folklighet var Barnens brevlåda som gjorde debut i tablån 1925. När programmet lades ned 1972 hade Sven Jerring sänt 1 785 avsnitt.
”En lika oegentlig som besvärlig benämning”
Sven Jerring blev alltså för 100 år sedan den första hallåmannen i svensk radio i statlig regi. Ordet hallåman är dock belagt i svenskan sedan 1924. Då gällde det sändningar som kommit igång innan Sven Jerring satte sig vid Radiotjänsts mikrofon den 1 januari 1925.
Eftersom han snabbt blev farbror Sven med lyssnarna omtalades Sven Jerring ibland även som hallåfarbror. Den första kvinnan med samma jobb hos Radiotjänst var Margareta de Geer. För det mesta kallades hon hallåkvinna. Men i Svenska Dagbladet ansågs titelfrågan 1929 vara ett så stort bekymmer att en tävling utlystes där det bästa ordet belönades med tio kronor. Syftet var att undvika att Margareta de Geer titulerades kvinnlig hallåman som enligt tidningen var ”en lika oegentlig som besvärlig benämning”.
Några av förslagen som läsarna skickade in var halotta, radiodam, hallådarling, hallåjär, radiotris, hallåluja, radiös, hallåinna, radioentractrice, hallåböna, radiotant, hallös, nytta, hallåmiss och hallådam. Somliga föreslog programledare för både män och kvinnor medan andra förordade titelparet hallåsven och hallåsvenska. Populärast var hallåtant – medan några män förklarade att dom inte tyckte att kvinnor hade tillräckligt starka röster för uppdraget och därför skulle hålla sig borta från radion helt och hållet. Andra ansåg att det gick bra att tala om farbror Sven och tant Greta.
Ordet hallå ingick i en majoritet av förslagen. Varken Sven Jerring eller Margareta de Geer hälsade nödvändigtvis lyssnarna med hallå även om det var vanligt. Men hallå användes också som anrop under radions allra första tid när programmen i det närmaste var direktsända experiment. Dom ständiga anropen för att etablera kontakt gjorde att hallåman och hallåkvinna satte sig.
Sven Jerring föddes 1895 i Malung. Flyttlasset gick snart till Vadstena. Efter en vistelse i Sankt Petersburg hamnade han i Uppsala där han studerade på universitetet. Därefter bosatte han sig i Stockholm.
När Sven Jerring började som hallåman hördes inte många spår av uppväxten i Dalarna och Östergötland. Han hade framgångsrikt tvättat bort språkliga drag som var typiska för regionens ofta utpräglade dialekter. I stället hade han anammat Mälardalens statusspråk som i regel betraktades som neutralt. Sven Jerring blev därmed inte bara sinnebilden för radions frammarsch. Han blev också en förmedlare av en radioanpassad talspråksnorm.
Länge betraktades det som olämpligt att presentatörer, nyhetsuppläsare, programledare och andra som talade i radio hade en utpräglad dialekt. I yrket förutsattes dessa grupper använda en vårdad och neutral rikssvenska. Som mall för vad som betraktades som vårdat och neutralt användes i första hand det språk som talades i Mälardalen. Och det var inte böndernas eller industriarbetarnas språk – utan det var dom utbildades och välbeställdas svenska som tjänade som modell för talspråket.
”Ett för skriftspråksnära uttal kunde också dömas ut som obildat”
Det rikssvenska idealet fick draghjälp av Radiotjänsts organisation. En majoritet av programmen sändes från Stockholm. Därför var det också främst personer från mellersta Sverige som arbetade på Radiotjänst.
Den här normen gällde inte bara radion. Samma ideal gällde även länge i tv och på många stora teaterscener.
Skådespelare anlitades dessutom för uppläsningar i radion. Även om kritiken inte haglade så fanns det lyssnare som reagerade negativt på teatraliska framföranden. I brev vände sig lyssnare mot ett språkbruk och ett tonläge som ibland uppfattades som stelt och styltigt samt ibland som överdramatiserat och översnobbigt. Alla tycktes vara överens om att språket i radion skulle vara ganska högtidligt – men ett för skriftspråksnära uttal kunde också dömas ut som obildat.
Föredrag var redan från början ett flitigt och populärt inslag i tablån. När Telegrafstyrelsen 1928 gjorde den första mer omfattande lyssnarundersökningen rankades föredrag på tredje plats. Mer uppskattade var bara folkvisor och allmogemusik.
Men det var också här som gapet mellan formellt skriftspråk och naturligt talspråk blev som störst. Långt ifrån alla föredragshållare lyckades anpassa ton och språk till det nya mediet. I Radiotjänst – en bok om programmet och lyssnarna från 1929 listades en rad tips för den som skulle tala i radio. Det var viktigt att ha ett manus. Men det var minst lika viktigt att manuset var anpassat efter lyssnarna: ”Låt föredraget ej bli ett monotont uppläsande av manuskriptet utan eftersträva levande tonfall – sådana som Ni använder i samtal med vänner och bekanta.” Andra råd var att undvika retoriska krumbukter, att ransonera fackspråkliga termer och att hushålla med lånord.
En särskild föredragsavdelning inrättades 1931 med uppgiften att få ordning på både manus och språk. Här utmejslades så småningom riktlinjer som publicerades i skriften Att tala i radio. Synen på dialekter var tidstypisk: ”Det rena landsmålet lämpar sig inte för radio, av samma skäl som dialektorden måste användas med urskillning: det blir ofta obegripligt för ett stort antal lyssnare.”
”Det skulle alltså heta vi skall och inte vi skola”
En viss regional klang var tillåten. Den fick dock inte vara mer påtaglig än att språket var begripligt för alla.
Här fanns dessutom rekommendationer på ordnivå som syftade till att överbrygga gapet mellan tal och skrift. Verbens pluralformer ansågs inte längre höra hemma i radio. Det skulle alltså heta vi skall och inte vi skola. Ett annat råd var att använda kortformer av verb som bli, ge och ha i stället för bliva, giva och hava. Andra rekommendationer skulle förhindra att kanslisvenskan smög sig in i föredraget. Inte var därför att föredra framför icke och ej. Bara var lämpligare än blott och endast. Som passade bättre än vilken. Och därför att var bättre än ty och emedan. Vidare fick föredragshållare veta att skriftspråkets de helst skulle uttalas di eller dom och att skriftens dem gärna skulle uttalas dom. Ett annat uttalsråd var att säga de eller dä i stället för det. I samma anda förordades uttalet mej, dej och sej och inte mig, dig och sig. Bannlysta var även skriftspråkliga uttryck som ovan, ovanstående, nedan, nedanstående och undertecknad.
En ny skrift med titeln Att tala i radio utkom 1949. Där fanns ytterligare råd för språkbruket i radio. Ett tips var en särskild presenteringskonstruktion som skulle hjälpa lyssnaren att hålla reda på namn. Som avskräckande exempel användes en formulering från ett tidigare föredrag i radio: ”McDougall framhåller att …”. Namnet hade inte nämnts tidigare. För åtskilliga lyssnare rörde det sig förmodligen om en obekant person. Med hjälp av presenteringskonstruktionen förbereddes lyssnarna på att det snart skulle följa ett namn: ”Den amerikanske psykologen McDougall framhåller att …” gjorde det lättare att både snappa upp namnet och sammanhanget.
Radions genomslag var enormt. Bara under 1925 ökade antalet radiolicenser från 39 000 till 125 000. Svenskarna hade på kort tid blivit ett radiolyssnande folk. Riksprogramchefen Julius Rabe beskrev 1929 under en konferens både hur hallåmän skulle tala och vilken svenska som var lämplig: ”Aspiranterna ska ha hum om hur kultiverat språk skall klinga och kunna göra sig reda för vad i rösten och språkets behandling det är, som gör att talet blir kultiverat. Att det inte duger med talfel förstår envar, men man bör också akta på att vederbörandes organ äger naturlig sonoritet och klangfullhet.”
När Sven Jerring satte sig vid mikrofonen på nyårsdagen 1925 hade han redan erfarenhet från radiosändningar i privat regi. Hur han talade var känt och han behövde inte genomgå något hallåprov. Men när Bo Willners anställdes som hallåman 1928 fick han först genomföra en rad tester och provjobba i en vecka innan uppdraget var hans. Julius Rabe kallade honom till ett prov där han både fick göra ett läsprov på främmande språk och läsa ett utdrag ur en teaterpjäs.
Tydligen var han kultiverad nog för att passera nålsögat. Bo Willners blev senare ansvarig för Radiotjänsts hallåprov. På kravlistan stod en förmåga att läsa olika typer av texter som framstod som naturligt, en känsla för tonläget för att kunna presentera vitt skilda program, en svenska som inte uppfattades som dialektal och en röst som var behaglig.
”Ett idealiskt instrument för riksspråkspropaganda”
Ansvarig för skolradion mellan 1929 och 1933 var Gösta Bergman som senare skulle bli chef för Institutet för svensk språkvård. Han bidrog till att formulera normen för radiorösten. I tidskriften Radiolyssnaren hävdade han 1930 att ”den kanske viktigaste rollen” för en hallåman var ”att ge prov på kultiverat svenskt tal”. Radion var för Gösta Bergman ”ett idealiskt instrument för riksspråkspropaganda”. Och där var både Sven Jerring och Bo Willners goda förebilder: ”Man får lov att vara en durkdriven fonetiker för att i herr Jerrings språk kunna finna spåren av hans ungdoms östgötska och för att lokalisera herr Willners till Gävle. De tala bägge en utjämnad, bildad högsvenska av uppsvensk prägel.”
Gösta Bergman var dock medveten om att rikssvenskan var något av en fantasi eftersom det var en språkform som ingen hade som modersmål. Han konstaterade att det fanns ett slags regionala riksspråk med ett sydsvenskt centrum i Malmö och Lund, ett västsvenskt med Göteborg som nav, ett uppsvenskt med Stockholm som hjärta och ett nordsvenskt som han inte förknippade med någon särskild stad.
Trots radions strävan mot ett strömlinjeformat språk gick dialektskrubbandet aldrig så långt att regionala drag behövde tvättas bort helt och hållet. En radiomedarbetare från Lund kunde till exempel behålla den regionala färgen utan att få påstötningar om att måla över den med uppsvensk kulör. Så länge som språket var vårdat och utslätat samt fritt från typiskt dialektala ord och uttryck var det också accepterat. Svenskan fick vara regional – men inte dialektal.
Den här attityden gällde inte bara dialekter som talades utanför Mälardalen. En stockholmare kom inte undan med reka och rev utan i radion skulle det heta räka och räv.
Med tiden blev synen på dialekter mer tillåtande. Men det var inte utan debatt. I 1949 års Att tala i radio fastslogs att alla dialekter var välkomna: ”Det enda krav som kan ställas här är detsamma som gäller för varje röst i radio: att lyssnaren inte ska behöva anstränga sig för att förstå den.”
”Dialekterna passa inte i vår tid”
Vägvalet var inte givet. I januari 1935 bjöd Radiotjänst in till en bred diskussion där riksspråk och dialekter ställdes mot varandra. Debatten – som skildras av Åke Jonsson i boken Radion och språket – fångade en tidsanda som drog åt olika håll. Författaren Mollie Faustman förklarade att det fanns många dialekter som hon inte var särskilt förtjust i men att hon ändå inte ville att radion skulle strömlinjeforma talspråket: ”Förskräckliga tanke, när alla talegendomligheter bli avhyvlade, när varje anförande, varje uppläsning, varje hallåande, varje väderleksrapport och varje föreläsning är präglad med kvalitetsstämpeln ’gillad av Högsta radioskönhetsrådet’!”
I andra ringhörnan fanns bland annat fonetikdocenten Olof Gjerdman som hävdade att ett enhetligt rikstalspråk skulle främja svenskarnas upplevelse av att vara just svenskar. Radion skulle tillsammans med hjälp av en stabil skriftspråksnorm och riksspråkande lärare, präster och skådespelare bidra till framväxten av en gemensam standard. Dessutom var dialekterna ändå på tillbakagång: ”Skola vi försöka hålla dem vid liv? På den frågan kan man nog med gott samvete svara nej. Dialekterna passa inte i vår tid, som bringar svenskar från olika delar av landet i så mycket livligare beröring med varandra än som har varit fallet förr.”
I någon mån skulle båda få rätt. Samtidigt som dialektutjämningen fortsatte ökade acceptansen för dialektala och regionala drag i radion.
”Sven Jerring försökte till och med undvika att svära i privata sammanhang”
När lokalradion lanserades 1977 anställdes allt fler programledare och journalister som inte hade skolats enligt den gamla traditionen. Den nya trenden blev ännu starkare när tv började med regionala sändningar. Att dialekterna hördes mer bidrog till att höja deras status.
Brottet mot den rikssvenska talspråksnormen i etern gick hand i hand med förändrade attityder i samhället. Efterkrigstidens urbanisering gjorde att storstäderna utvecklades till något av kulturella och sociala smältdeglar. För den som ville stiga i graderna fanns tveklöst ett tryck att tvätta bort utpräglade dialekter och att anpassa sig till talspråksnormen. Men dialekter sågs allt oftare som något genuint och ursprungligt. När allt fler dialekttalare bosatte sig i städerna minskade associationen till landsbygd – och i förlängningen kopplingarna till lägre status och avsaknad av högre utbildning. Ett renskrubbat språk var inte längre samma bildningsmarkör.
Sven Jerring växte på sin tid fram till den idealiske hallåmannen. Hans röst var tydlig och behaglig. Och hans språk var vårdat och korrekt. Ändå var det en kamp eftersom han inte hade några förebilder. För Åke Jonsson beskrev han sig som ”besatt av ansvar”. Sven Jerring försökte till och med undvika att svära i privata sammanhang eftersom han befarade att det i ett okontrollerat ögonblick kunde leda till att han skulle svära i radio.
Numera har titeln hallåman gått i pension. I dag motsvaras den snarast av programpresentatör och mer sällan hallåa. Det görs inte heller några hallåprov längre. Den som får uppdraget att exempelvis presentera program förutsätts redan ha radiovana och därför också ha skaffat sig både den röst och den språkliga repertoar som uppgiften kräver. Däremot görs fortfarande röstprov ibland. I provet ingår i regel kontroll av röstkvaliteten och uppläsning av några texter med ett antal svåruttalade ord och namn.
Attityderna i radio har alltså blivit öppnare sedan Sven Jerrings dagar. Men det finns fortfarande lyssnare som ogillar programledare och reportrar som inte har anammat den rikssvenska normen. Ett av dom vanligaste klagomålen till Sveriges Radios språkvårdare i dag gäller just dialekter – och då är det främst skånska, som vissa tycker är svårt att förstå, och stockholmska, som somliga anser låter dryg och gnällig, som lyssnarna stör sig på.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Artikeln är baserad på ett kapitel i Nusvenska – en modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020).
7 råd för föredraget i radio
1. Tala så att alla förstår
Tala ”enkelt”. Tänk på att Ni har tiotusentals lyssnare som är intresserade av vad Ni har att säga men som inte är alltför vana att följa med i till exempel abstrakta resonemang. Och glöm inte att nästan varje främmande ord kan ersättas med ett svenskt.
2. Fånga lyssnaren
Tänk på att redan i första meningen fånga lyssnaren. Börja med något roligt, spännande eller intressant, till exempel en konkret episod ur det följande, en eggande frågeställning eller en slående presentation av själva ämnet — aldrig med en abstrakt inledning.
3. Begränsa dig
Ge Er framställning en klar och lätt överskådlig disposition. Sök inte att tränga in för mycket material i Ert föredrag utan begränsa Er till det väsentligaste.
4. Skriv ”för örat”
Tänk på att skriva ”för örat”. Undvik alltså långa meningar, parenteser, etc. Det som gör sig utmärkt i till exempel en tidningsartikel kan låta stelt och bundet för örat. Ni berättar för lyssnaren.
5. Utnyttja tiden
Ta inte upp tiden med att säga ”tiden tillåter inte” o d. Ni riskerar att göra lyssnaren besviken.
6. Tala personligt
Låt inte föredraget bli ett torrt uppläsande av ett skrivet manuskript. Eftersträva levande tonfall, sådana som Ni använder i vanligt samtal. Tänk på att Ni inte talar till ett stort kollektivt auditorium utan till varje enskild lyssnare. Personlighet och naturlighet bör höra samman med det talade ordet i radio.
7. Tala tydligt
Tala inte för fort, och använd alltid Ert naturliga röstläge.
Källa: Att tala i radio från 1949. Författare till skriften var Nils-Olof Franzén, en av medarbetarna på föredragsavdelningen. I skriften framgick dock inte att han var författaren.