Platsen som signalerar förort
Nu den här ordföljden är allt vanligare i förortsklingande svenska. Men draget är typiskt för det spontana talspråket.
”Då vi talar ju på ett visst sätt”, säger Maryam. Hon är en av 19 förortsförankrade
Storstockholmsungdomar vars ordföljd vi har studerat. Maryam använder vad vi kallar för V3, alltså verbet på tredje plats.
Detta grammatiska fenomen kallas också rak ordföljd eller icke-inversion. V3 uppstår när ett yttrande inleds med något annat än ett subjekt och den standardenliga rockaden – eller inversionen – mellan subjekt och verb sedan inte sker. Den förväntade V2-ordföljden, med verbet på andra plats, frångås då och vi får yttranden som ”då vi talar” och exempelvis ”i går jag gick på bio” – med verbet på tredje plats i satsen – i stället för ”då talar vi” och ”i går gick jag på bio” – med verbet på andra plats i satsen.
I Maryams och hennes kompisars förortsklingande svenska är V3 ett ofta förekommande drag. Men V3 uppträder också i talad svenska som inte har sin förankring i den mångspråkiga förorten. Det är särskilt vanligt om den inledande delen (alltså då eller i går i våra tidigare exempel) följs av en kortare eller längre paus. Men i huvudsak förknippas V3 med inlärar- och andraspråkssvenska och med de nya sociodialekter som har uppstått i mångspråkiga förorter där unga med olika språkliga bakgrunder möts. En sociodialekt är ett sätt att prata som både kan knytas till en plats och till social tillhörighet.
Det förortsförankrade talet av i dag har utvecklats på ett sådant sätt att det är igenkännligt i och utanför förorten. Inom språkvetenskapen beskrivs detta som att talet är involverat i en enregistreringsprocess, där språkdrag uppfattas höra samman och talet blir igenkännligt och kopplas till en viss talare – i detta fall till en förortsförankrad ung person. Förortsförankrat tal ska inte förväxlas med inlärarsvenska – alltså svenska som talas av personer som håller på att lära sig språket – även om just V3 förekommer i båda formerna.
Associationen mellan V3 och förorten är inte konstig: V3 är i förortens svenska mycket vanligare och uppträder i fler typer av meningar än i andra varianter av talad svenska.
Att just V3 förknippas med förorten syns för övrigt i flera skönlitterära författares verk.
Alejandro Leiva Wenger använde exempelvis V3 i sin novell Elixir från 2001 om ett gäng förortsungdomar som kommer över en magisk brygd som raderar ut allt vad deras förortsförankring innebär. Där finns gott om exempel på rak ordföljd som i standardsvenska hade varit omvänd ordföljd: ”det var då allting burjade hända på riktigt för nesta dag jag vakna tidit och kom i pricis tid till skolan”. Jonas Hassen Khemiri gjorde detsamma i Ett öga rött två år senare. Där ersatte han närmast kategoriskt standardenlig V2 med V3 – ett typiskt exempel är ”Förra veckan jag sålde bilen” – något som i dag inte verkar ligga särskilt långt från verkligheten.
Det är dock viktigt att påpeka att det inte är V3 ensamt som skapar en förortsk känsla, utan det är när draget kombineras med andra för förorten utmärkande drag som det förortska uppstår. Sådana drag är exempelvis bakre sje-ljud och ett mer rullande – tremulerande – r-ljud. Hos de unga i vår studie hörs också ett y-ljud som drar mot u. Avståndet mellan talspråkets ny och nu är alltså mindre än i standardsvenska. Prosodiskt finns det välkända stackatouttalet där skillnaden mellan långa och korta vokalljud reduceras. Det finns också en utmärkande förortsmelodi, där slutstavelsen förlängs och tonen går upp eller planar ut där den i mellansvensk standard förväntas gå ner.
”Förorten tystnar med andra ord aldrig”
Dessa drag hörs i det vi kallar förortsförankrad svenska. Det är ett paraplybegrepp som rymmer olika former av förortsklingande svenska. Begreppet kan i sin tur delas upp i förortsslang – eller kort och gott slang – och förortssvenska – eller klang. Förortsslang är, som benämningen antyder, ett slangbetonat sätt att tala som framför allt reserveras för informella samtal. Den innehåller lånord från språk som talas i mångspråkiga förorter, som arabiska, turkiska och somaliska. Förortssvenska betecknar i stället en mer standard- eller normnära svenska utan slangord. Men genom uttalsmässiga och grammatiska drag, som också finns i slangen, signaleras att talarna har förortsbakgrund. Detta är den svenska som deltagarna i vår studie använder i formellare samtalssituationer. De frångår således aldrig förortsklangen – inte under skolpresentationer och inte under en anställningsintervju. Förorten tystnar med andra ord aldrig.
Men åter till det här med rak ordföljd. I vår undersökning fokuserar vi inte uttryckligen på skillnaden mellan förortsslang och förortssvenska. Vi har i stället delat in vårt material – det vill säga ljudinspelningar av våra deltagares talspråk – i fyra formalitetsgrader. Indelningen utgår från hur formell samtalssituationen är, exempelvis om samtalet förs kompisar emellan eller om det är en anställningsintervju. Självklart hänger närvaron eller frånvaron av slang ihop med samtalssituationens formalitetsgrad. För är det något deltagarna är känsliga för är det just slangens vara eller icke vara beroende på sammanhang.
Våra beräkningar visar att V3 är en mycket vanlig ordföljd i informella samtal. I samtal med varandra eller med en lärare eller forskare använder deltagarna V3 i 85 procent av meningarna där den första delen gör att rak ordföljd kan uppkomma. Den exakta procentuella andelen är som förväntat något högre när deltagarna samtalar bara med varandra, och inte med en lärare eller forskare. Men skillnaden är förvånansvärt liten: 88 respektive 83 procent.
V3 används alltså i allra högsta grad i samtal med bekanta vuxna som inte talar förortsförankrat (för det gör vare sig forskaren eller lärarna). Detta resultat är överraskande. En del tidigare forskning om liknande sociodialekter i andra europeiska V2-språk, som tyska och nederländska, har ganska bestämt påstått att V3 bara används ungdomar emellan.
I en examinerande diskussion och i en anställningsintervju syns däremot en betydande skillnad jämfört med de mer informella sammanhangen. Där används V3 i 49 procent av alla fall där det är möjligt. Det visar att V3 uppenbarligen förekommer – och därtill ganska ofta – i situationer där deltagarnas tal bedöms. I skolpresentationer där ungdomarna använder talmanus – alltså ett skriftligt underlag – hittar vi dock bara exempel på V2. V3 verkar alltså vara nära förknippat med spontant talspråk.
”De anpassar sig efter samtalets formalitetsgrad”
De 19 deltagarna i vår studie kan alltså växla mellan standardenlig V2 och V3 på ett till synes obehindrat sätt och de anpassar sig efter samtalets formalitetsgrad. Förmodligen gör de det helt omedvetet; det finns till exempel deltagare som uttryckligen säger att V3 inte ingår i deras språkliga repertoar för att sedan använda det i nästa mening. Det är för övrigt inget konstigt med det. Människor kan, poängterar språkvetare, påfallande ofta inte riktigt uppge hur de själva talar.
V3 står sig hursomhelst starkt i talspråksmaterialet från de 19 ungdomarna i vår studie. Ordföljden ska inte betraktas som en språklig brist. Snarare är det frågan om en språklig konvention, delvis jämförbar med dialektala grammatiska konstruktioner som dom är rädd i norr och denna bilen i söder.
Riktigt intressant blir det om man sätter våra siffror i relation till tidigare forskning på området. 2008 publicerade Natalia Ganuza en omfattande studie om förortsförankrade ungas användning av V3. Undersökningen tas också upp av Erik Magnusson Petzell i Språktidningen 3/2021. I de mest informella samtalssituationerna använde Natalia Ganuzas deltagare V3 i 25 procent av fallen. Detta är alltså inte ens i närheten av användningen av V3 bland våra deltagare – inte i formella situationer och verkligen inte i informella situationer.
Skillnaderna i de två studierna kan förstås bero på olika saker. De 19 deltagarna i vår studie har, måste sägas, en djup förortsförankring. De är i de flesta fall födda och i samtliga fall uppvuxna i förorten och beskriver den med värme. Natalia Ganuzas deltagare är fler och kanske är deras förortsförankring diffusare, vilket kan vara viktigt att ha i åtanke när studierna jämförs. Skillnaden är dock påfallande, och vi tror att den delvis måste bero på att V3 under de 15 senaste åren faktiskt har ökat i frekvens inom det förortsförankrade talet.
Vad kan då en sådan ökning bero på? Deltagarna i vår studie har vad sociolingvister kallar för starka nätverk, vilket hänger ihop med den djupa förortsförankring vi nyss beskrev. De går i en gymnasieklass där alla har mångspråkig förortsbakgrund och de umgås med varandra och andra förortsförankrade unga på fritiden. Starka nätverk har betydelse för talet. I dessa starka nätverk kan en (språklig) solidaritet växa fram, vilket kan föra talet mot en mer sammanhållen form av (socio)dialektal variation. På den punkten skiljer sig inte nätverk i förorten från andra lokala sammanslutningar.
En annan tanke är att användningen av V3 skulle kunna ha med identitetsskapande att göra. Identitet är delvis något självvalt som individen iscensätter genom bland annat språk, delvis något som tillskrivs individen utifrån. Att deltagarna, genom sin användning av förortsdrag som V3, tillskrivs en identitet som förortsungdom är uppenbart. Men vi är inte helt säkra på att de använder V3 aktivt för att själva skapa eller ge uttryck för en identitet som förortsungdomar. De är uppenbarligen, visar våra siffror, tillräckligt medvetna för att variera sitt bruk utifrån formalitetsgrad, och kanske har användningen mer med just formalitet än med självvald identitet att göra.
Egentligen tycks det oss som om andelen V3 och anpassningen av den lyder under ungefär samma premisser som när dialekttalare från olika delar av landet i vissa situationer anpassar sitt (mer dialektala) språkbruk i riktning mot ett överregionalt talspråk. Inte heller tystnar väl deras klang?
I jämförelse med svenska dialekter uppstår flera följdfrågor. Många människor, oavsett ålder, talar till exempel skånska eller värmländska eller någon annan dialekt, medan förortsförankrat tal – särskilt slang – främst har betraktats som ett ungdomsspråk. Betyder det att andelen V3 kommer att minska ju äldre talarna blir? Och har vi då att göra med ett så kallat åldersgraderat fenomen, alltså att en viss generation talar på ett visst sätt vid en viss tidpunkt och sedan överger det sättet att tala? Eller kommer ungdomarna att fortsätta att tala som de gör när de blir vuxna?
På dessa frågor har vi ännu inget svar. Men med tanke på att det förortsförankrade talet utgjort en del av Sveriges språkliga variation under minst fem decennier borde de snart kunna besvaras.
Adrian Sangfelt är biträdande lektor i svenska med didaktisk inriktning vid
Karlstads universitet.
Karin Senter är lektor i svenska som andraspråk vid Högskolan Dalarna.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
”Då vi talar ju på ett visst sätt”, säger Maryam. Hon är en av 19 förortsförankrade
Storstockholmsungdomar vars ordföljd vi har studerat. Maryam använder vad vi kallar för V3, alltså verbet på tredje plats.
Detta grammatiska fenomen kallas också rak ordföljd eller icke-inversion. V3 uppstår när ett yttrande inleds med något annat än ett subjekt och den standardenliga rockaden – eller inversionen – mellan subjekt och verb sedan inte sker. Den förväntade V2-ordföljden, med verbet på andra plats, frångås då och vi får yttranden som ”då vi talar” och exempelvis ”i går jag gick på bio” – med verbet på tredje plats i satsen – i stället för ”då talar vi” och ”i går gick jag på bio” – med verbet på andra plats i satsen.
I Maryams och hennes kompisars förortsklingande svenska är V3 ett ofta förekommande drag. Men V3 uppträder också i talad svenska som inte har sin förankring i den mångspråkiga förorten. Det är särskilt vanligt om den inledande delen (alltså då eller i går i våra tidigare exempel) följs av en kortare eller längre paus. Men i huvudsak förknippas V3 med inlärar- och andraspråkssvenska och med de nya sociodialekter som har uppstått i mångspråkiga förorter där unga med olika språkliga bakgrunder möts. En sociodialekt är ett sätt att prata som både kan knytas till en plats och till social tillhörighet.
Det förortsförankrade talet av i dag har utvecklats på ett sådant sätt att det är igenkännligt i och utanför förorten. Inom språkvetenskapen beskrivs detta som att talet är involverat i en enregistreringsprocess, där språkdrag uppfattas höra samman och talet blir igenkännligt och kopplas till en viss talare – i detta fall till en förortsförankrad ung person. Förortsförankrat tal ska inte förväxlas med inlärarsvenska – alltså svenska som talas av personer som håller på att lära sig språket – även om just V3 förekommer i båda formerna.
Associationen mellan V3 och förorten är inte konstig: V3 är i förortens svenska mycket vanligare och uppträder i fler typer av meningar än i andra varianter av talad svenska.
Att just V3 förknippas med förorten syns för övrigt i flera skönlitterära författares verk.
Alejandro Leiva Wenger använde exempelvis V3 i sin novell Elixir från 2001 om ett gäng förortsungdomar som kommer över en magisk brygd som raderar ut allt vad deras förortsförankring innebär. Där finns gott om exempel på rak ordföljd som i standardsvenska hade varit omvänd ordföljd: ”det var då allting burjade hända på riktigt för nesta dag jag vakna tidit och kom i pricis tid till skolan”. Jonas Hassen Khemiri gjorde detsamma i Ett öga rött två år senare. Där ersatte han närmast kategoriskt standardenlig V2 med V3 – ett typiskt exempel är ”Förra veckan jag sålde bilen” – något som i dag inte verkar ligga särskilt långt från verkligheten.
Det är dock viktigt att påpeka att det inte är V3 ensamt som skapar en förortsk känsla, utan det är när draget kombineras med andra för förorten utmärkande drag som det förortska uppstår. Sådana drag är exempelvis bakre sje-ljud och ett mer rullande – tremulerande – r-ljud. Hos de unga i vår studie hörs också ett y-ljud som drar mot u. Avståndet mellan talspråkets ny och nu är alltså mindre än i standardsvenska. Prosodiskt finns det välkända stackatouttalet där skillnaden mellan långa och korta vokalljud reduceras. Det finns också en utmärkande förortsmelodi, där slutstavelsen förlängs och tonen går upp eller planar ut där den i mellansvensk standard förväntas gå ner.
”Förorten tystnar med andra ord aldrig”
Dessa drag hörs i det vi kallar förortsförankrad svenska. Det är ett paraplybegrepp som rymmer olika former av förortsklingande svenska. Begreppet kan i sin tur delas upp i förortsslang – eller kort och gott slang – och förortssvenska – eller klang. Förortsslang är, som benämningen antyder, ett slangbetonat sätt att tala som framför allt reserveras för informella samtal. Den innehåller lånord från språk som talas i mångspråkiga förorter, som arabiska, turkiska och somaliska. Förortssvenska betecknar i stället en mer standard- eller normnära svenska utan slangord. Men genom uttalsmässiga och grammatiska drag, som också finns i slangen, signaleras att talarna har förortsbakgrund. Detta är den svenska som deltagarna i vår studie använder i formellare samtalssituationer. De frångår således aldrig förortsklangen – inte under skolpresentationer och inte under en anställningsintervju. Förorten tystnar med andra ord aldrig.
Men åter till det här med rak ordföljd. I vår undersökning fokuserar vi inte uttryckligen på skillnaden mellan förortsslang och förortssvenska. Vi har i stället delat in vårt material – det vill säga ljudinspelningar av våra deltagares talspråk – i fyra formalitetsgrader. Indelningen utgår från hur formell samtalssituationen är, exempelvis om samtalet förs kompisar emellan eller om det är en anställningsintervju. Självklart hänger närvaron eller frånvaron av slang ihop med samtalssituationens formalitetsgrad. För är det något deltagarna är känsliga för är det just slangens vara eller icke vara beroende på sammanhang.
Våra beräkningar visar att V3 är en mycket vanlig ordföljd i informella samtal. I samtal med varandra eller med en lärare eller forskare använder deltagarna V3 i 85 procent av meningarna där den första delen gör att rak ordföljd kan uppkomma. Den exakta procentuella andelen är som förväntat något högre när deltagarna samtalar bara med varandra, och inte med en lärare eller forskare. Men skillnaden är förvånansvärt liten: 88 respektive 83 procent.
V3 används alltså i allra högsta grad i samtal med bekanta vuxna som inte talar förortsförankrat (för det gör vare sig forskaren eller lärarna). Detta resultat är överraskande. En del tidigare forskning om liknande sociodialekter i andra europeiska V2-språk, som tyska och nederländska, har ganska bestämt påstått att V3 bara används ungdomar emellan.
I en examinerande diskussion och i en anställningsintervju syns däremot en betydande skillnad jämfört med de mer informella sammanhangen. Där används V3 i 49 procent av alla fall där det är möjligt. Det visar att V3 uppenbarligen förekommer – och därtill ganska ofta – i situationer där deltagarnas tal bedöms. I skolpresentationer där ungdomarna använder talmanus – alltså ett skriftligt underlag – hittar vi dock bara exempel på V2. V3 verkar alltså vara nära förknippat med spontant talspråk.
”De anpassar sig efter samtalets formalitetsgrad”
De 19 deltagarna i vår studie kan alltså växla mellan standardenlig V2 och V3 på ett till synes obehindrat sätt och de anpassar sig efter samtalets formalitetsgrad. Förmodligen gör de det helt omedvetet; det finns till exempel deltagare som uttryckligen säger att V3 inte ingår i deras språkliga repertoar för att sedan använda det i nästa mening. Det är för övrigt inget konstigt med det. Människor kan, poängterar språkvetare, påfallande ofta inte riktigt uppge hur de själva talar.
V3 står sig hursomhelst starkt i talspråksmaterialet från de 19 ungdomarna i vår studie. Ordföljden ska inte betraktas som en språklig brist. Snarare är det frågan om en språklig konvention, delvis jämförbar med dialektala grammatiska konstruktioner som dom är rädd i norr och denna bilen i söder.
Riktigt intressant blir det om man sätter våra siffror i relation till tidigare forskning på området. 2008 publicerade Natalia Ganuza en omfattande studie om förortsförankrade ungas användning av V3. Undersökningen tas också upp av Erik Magnusson Petzell i Språktidningen 3/2021. I de mest informella samtalssituationerna använde Natalia Ganuzas deltagare V3 i 25 procent av fallen. Detta är alltså inte ens i närheten av användningen av V3 bland våra deltagare – inte i formella situationer och verkligen inte i informella situationer.
Skillnaderna i de två studierna kan förstås bero på olika saker. De 19 deltagarna i vår studie har, måste sägas, en djup förortsförankring. De är i de flesta fall födda och i samtliga fall uppvuxna i förorten och beskriver den med värme. Natalia Ganuzas deltagare är fler och kanske är deras förortsförankring diffusare, vilket kan vara viktigt att ha i åtanke när studierna jämförs. Skillnaden är dock påfallande, och vi tror att den delvis måste bero på att V3 under de 15 senaste åren faktiskt har ökat i frekvens inom det förortsförankrade talet.
Vad kan då en sådan ökning bero på? Deltagarna i vår studie har vad sociolingvister kallar för starka nätverk, vilket hänger ihop med den djupa förortsförankring vi nyss beskrev. De går i en gymnasieklass där alla har mångspråkig förortsbakgrund och de umgås med varandra och andra förortsförankrade unga på fritiden. Starka nätverk har betydelse för talet. I dessa starka nätverk kan en (språklig) solidaritet växa fram, vilket kan föra talet mot en mer sammanhållen form av (socio)dialektal variation. På den punkten skiljer sig inte nätverk i förorten från andra lokala sammanslutningar.
En annan tanke är att användningen av V3 skulle kunna ha med identitetsskapande att göra. Identitet är delvis något självvalt som individen iscensätter genom bland annat språk, delvis något som tillskrivs individen utifrån. Att deltagarna, genom sin användning av förortsdrag som V3, tillskrivs en identitet som förortsungdom är uppenbart. Men vi är inte helt säkra på att de använder V3 aktivt för att själva skapa eller ge uttryck för en identitet som förortsungdomar. De är uppenbarligen, visar våra siffror, tillräckligt medvetna för att variera sitt bruk utifrån formalitetsgrad, och kanske har användningen mer med just formalitet än med självvald identitet att göra.
Egentligen tycks det oss som om andelen V3 och anpassningen av den lyder under ungefär samma premisser som när dialekttalare från olika delar av landet i vissa situationer anpassar sitt (mer dialektala) språkbruk i riktning mot ett överregionalt talspråk. Inte heller tystnar väl deras klang?
I jämförelse med svenska dialekter uppstår flera följdfrågor. Många människor, oavsett ålder, talar till exempel skånska eller värmländska eller någon annan dialekt, medan förortsförankrat tal – särskilt slang – främst har betraktats som ett ungdomsspråk. Betyder det att andelen V3 kommer att minska ju äldre talarna blir? Och har vi då att göra med ett så kallat åldersgraderat fenomen, alltså att en viss generation talar på ett visst sätt vid en viss tidpunkt och sedan överger det sättet att tala? Eller kommer ungdomarna att fortsätta att tala som de gör när de blir vuxna?
På dessa frågor har vi ännu inget svar. Men med tanke på att det förortsförankrade talet utgjort en del av Sveriges språkliga variation under minst fem decennier borde de snart kunna besvaras.
Adrian Sangfelt är biträdande lektor i svenska med didaktisk inriktning vid
Karlstads universitet.
Karin Senter är lektor i svenska som andraspråk vid Högskolan Dalarna.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
