Ordning i klassen!

Ordklasser brukar ses som grammatikens pappslöjd. Nej, det är ännu enklare. Till och med blöjbarn håller koll på ordklasserna, och ­förvirrade vuxna kan ta fel på det ­mesta, men sällan på ordklasser. Dessutom är det inte så kinkigt, utan vi kan blanda ordklasser friskt om vi vill – bara vi håller oss borta från språkteoretikerna.
Begreppet ordklass har vi ärvt från Aelius Donatus som på 300-talet skrev en latinsk grammatik, en riktig kioskvältare som påverkat språkligt tänkande i snart två millennier. Trots att det som är viktigt för latinska ordklasser inte alltid är relevant för svenska har ingen kunnat göra mer än småjusteringar av Donatus idéer. Så där har teoretikerna kört i väggen. Vilken tur att vi har praktiker! Till exempel barn.
Små barn sägs lära sig språket utan minsta bekymmer. Men alla föräldrar vet att detta är simpel lögn. Från första dagen jobbar de som galärslavar med att forma ljud (alltså att jollra och artiku­lera), associera ljud med sak (att skaffa sig ett ordförråd) och få orden på plats (gramma­tik). Och de övningsbabblar dygnet runt, för språk är ganska svårt. Men trägen vinner – för de är praktiker.

Vid tvåårsåldern brukar de vara mogna för tvåords­meningar, och då har de redan sin första uppsättning ordklasser. Alla känner igen mönstret: ett fåtal så kallade pivotord och allt fler betydelsetunga ord: mera juice, mera sylt, mera coeur de fillé provençal; pappa gå, nalle gå, helan gå …
Men i längden nöjer de sig inte med två ord och två ordklasser, så mera gramma­tik, mera ordklasser, mera uttryckskraft. Och allt plockas in i våra svenska ordföljdsmönster. Få svenska barn säger ­bananer schyssta, och få franska barn säger des justes bananes. Det är hemma­planens regler som gäller, och vi svenskar sätter adjektiv före substantiv. Så ordklasserna faller på plats för små oskyldiga barn som aldrig hört talas om vare sig substantiv eller adjektiv.

Men livet är inte slut vid två. Några år senare kommer det som på fackspråk kallas det syntagmatisk-paradigmatiska skiftet. Med större ordförråd övergår barn från att ­associera till ord som skulle passa ihop i en mening till att välja ord som kan ta samma plats i meningen, alltså först association från katt till springa och sedan från katt till hund. I båda fallen har barnen björnkoll på ord­klasserna. Det handlar först om att hantera verb som predikat och substantiv som subjekt och sedan att bygga en ­substantiv- eller verbkatalog. De små rara barnen är knappt torra bakom öronen, men ordklasser kan de.
I skolan får de lära sig att läsa. Det brukar bli både stora och små problem innan de är helt läskunniga. Få saker är så grundligt undersökta som barns felläsningar, och få saker har så tydliga resultat: om den lille knatten läser ett ord i stället för ett annat så tillhör båda orden, både det riktiga och det felaktiga, samma ordklass. I ett mate­rial som jag själv arbetade med på 1990-talet trillade det in mängder av fel som röd/ful, rinner/är, den/du, lite/inte … Bara någon enstaka gång missades ordklassen; det stod ”Ding dong”, men eleven läste ”dina” innan hon rättade sig. Ding tillhörde nog kategorin Ordklass okänd.

Vältränade vuxna språkbrukare kan också göra fel fast det sällan står någon språkvetare bakom ryggen och antecknar, även om det förekommer. Vi har i alla fall två välkända exempel. Under ­hösten 2023 gjorde två ­svenska toppolitiker varsin mycket uppmärksammad felsägning. Så brukar inte medie­tränade och debatterfarna proffs göra om inte situationen är mer laddad än vanligt. Men det var den. Dessa två stresstest visar att ordklasser är robustare än både parti­linjer och talepunkter.
Ulf Kristerston skulle vid ett möte säga att Israel har rätt till försvar (sedan de blivit angripna av Hamas), men det i debatten högaktuella ordet folkmord gjorde sig ­gällande i den stressade politiker­hjärnan. Ulf Kristersson hann bara säga folk… innan han blev medveten om felet och avbröt sig, men publiken buade.
Magdalena Anderson skulle i en riksdagsdebatt ta sin partikamrat Jamal El-Haj i försvar (mot beskyllningar för att vara associerad med terrororganisationen Hamas), men råkade kalla honom Jamal El-Hamas. Riksdagen buade inte, men pinsamt var det.
I båda fallen är det ett lika-mot-likabyte: substantiv mot substantiv respektive egennamn mot egennamn. Och så är det nästan alltid. Men självklart hade också ljudlikhet (f respektive h) betydelse.

Om ordklasser är lätta i praktiken är det helt annorlunda i teorin. Den som ska sortera en text i ordklasser stöter på massor av problem. Den svensklärare som ber sina elever att ta ut ordklasser ur en riktig, äkta text gör aldrig om det. Bara ett av många bekymmer är att ingen vet riktigt vad ett ord är. De flesta är överens om att ordklass är ett enda ord fastän det är samman­satt av ord och klass. Men hur är det med till exempel, med andra ord och andra fasta ordkombinationer? Det känns helt fel att analysera till som preposition och exempel som substantiv, men det känns inte bättre att klassa hela ordgruppen som adverb eller något annat (lite beroende på sammanhanget).
Nya sådana flerordskombi­nationer dyker upp hela tiden. Dagens politiker älskar att uttrycka sig så här: ”Visst är skattetrycket för högt. Och vi vet att höga skatter snedvrider marknaden. Med detta sagt står vi inför så stora underskott att vi måste höja skatterna.”
Med detta sagt har på bara några år nått modeordsstatus. Men vad är det för fras? Vad tillhör det för frasklass? Är det ett adverb som ersätter i alla fall (i så fall en annan fras)? ­Eller är det en konjunktion som ersätter men? Nja, då är vi fast i teorin igen.
Bekymmersamt? Nja, i praktiken är ordklasser en världslig sak. De kan byta identitet fortare än Bruce Wayne och Batman. Se bara på denna dialog:

– Vilken röra på ditt rum! (Pronomen vilken blir interjektion)
– Och! (Konjunktionen och blir interjektion (= äsch))
– Inga men nu. Röj upp bara! (Konjunktionen men blir substantiv)
– Jag är trött på alla måsten. (Verbet måste blir substantiv)
– Fy sjutton, vad du är jobbig! (Räkneordet sjutton blir interjektion)

Här har teoretikerna svårt att hänga med i svängarna. Det råder ju absolut inte något ett-till-ett-förhållande. Boll och ring är kanske alltid substantiv, och leka är nog ett verb. Men det är inte svaret på alla frågor. Någon kommer kanske ihåg att jag i Språktidningen 5/2017 visade att så kan tillhöra inte mindre än åtta ordklasser: verb (’plantera’), substantiv (en sorts hink), adverb (så bra), subjunktion (tänder lampan så jag kan se), interjektion (så!), pronomen (i så fall), verbpartikel (se så!) och konjunktion (frös så han skakade). Så är ordklassernas värsting, men till och med ett lite diskret ord som och kan ibland få för sig att det är preposition: gin och tonic och stå vid spisen och föda barn.

Ändå håller vi fast vid Aelius Donatus ordklasser, och i svensk tradition har sju ordklasser (substantiv, adjektiv, pronomen, verb, adverb, räkneord och konjunktioner) ansetts lagom, men ­antalet är, som vi sett, också ett världsligt problem. Små barn räknar med två, och teoretiker kan fingradera i det oändliga. I Svenska Akademiens grammatik finns till exempel en ordklass med ett enda ord, infinitivmärket att.
I sådana sammanhang är ordklasser långt värre än pappslöjden, bara för teore­tikernas A-lag.

Lars Melin är docent i nordiska språk och populär­vetenskaplig författare.

Läs mer av Lars Melin: Oordning!