Odödlighet genom ordet

Nästan alla svenskar vet vad en friggebod är. Men attefallshuset är ännu inte lika spritt. Båda orden hänvisar till små hus som man kan bygga på sin tomt utan bygglov, och båda är eponymer – ord bildade efter personnamn. Friggebodarna är uppkallade efter Birgit Friggebo, som var bostadsminister 1978–82. Nyordet etablerades 1979. Attefallshusen, å sin sida, har fått sitt namn efter Stefan Attefall, civil- och bostadsminister 2010–14. Och ordet attefallshus etablerades 2014.

Vi vet att den här typen av eponymer ofta dyker upp, men också att de lätt försvinner igen. Friggeboden har glidit in i språket så till den grad att många kanske inte längre vet att det är en eponym, men kommer attefallshuset att överleva? Ingen vet – men det finns ledtrådar som hjälper oss att ge ett svar på den frågan.

Vissa eponymer klarar inträdet i vardagsspråket storartat. Att just ordet friggebod har stått emot tidens tand, beror nog delvis på populariteten hos de små husen – som ju fortfarande ståtar på många stugtomter. De nya bygglovsreglerna togs också emot med öppna armar i slutet av 1970-talet. Vem kunde motstå en liten röd gäststuga med vita knutar?

Och att ordet friggebod inte bara är en eponym, utan också en ordvits, har säkerligen bidragit till att ordets framgång. Många säger sig ha myntat ordet, som till och med har fått en behändig kortform: frigga.

Men friggeboden är inte ensam om att stå på stadig grund i språket. Många andra eponymer har – på gott och ont – berett sig en varaktig plats i vår vokabulär. Som ordet nikotin, efter den franske diplomaten Jean Nicot (1530–1600). Han var en av de första att hävda att nikotinet hade ”medicinsk” kraft. Han odlade tobak i sin trädgård i Lissabon, och skickade den giftiga växtbasen i pulverform till den franska drottningen Katarina av Medici i Paris. Hon använde den som medel mot huvudvärk, och bruket spred sig vid hovet. Hur nikotinet – och eponymen – spred sig därefter vet vi.

Marcel Grauls, författare och journalist, och Jan-Öjvind Swahn, folklorist och etnolog, har gett ut en bok om eponymer: Kalasjnikov, Don Juan och Barbie: personerna bakom orden (2012). Där står att västeuropeiska språk har mellan 3 000 och 5 000 ord efter personer i sina ordförråd.

Den största enskilda gruppen av eponymer står att finna i akademiskt språk, där de skapar viss debatt. I den ansedda tidskriften British Medical Journal, BMJ, har forskare diskuterat termer som Von Willebrand disease, ’von Willebrandts sjukdom’, efter den finländske läkaren Erik Adolf von Willebrand (1870–1949), och Reiter syndrome, ’Reiters syndrom’, efter den tyske läkaren Hans Reiter (1881–1969). Många har velat ersätta sådana personbaserade sjukdomsnamn med mer neutrala, beskrivande namn. Kanske vill man inte heller ge vissa människor särskild status genom eponymer: Hans Reiter var exempelvis nazist och utförde fruktansvärda experiment på människor. Reiters syndrom kan också kallas reaktiv artrit, vilket skulle vara en mer neutral benämning.

Andra forskare protesterar och säger att många eponymer är för välförankrade i språket för att tas bort, och de fungerar även som användbara förkortningar. Visst går det att säga att en patient har våldsamma muskelspasmer i ansikte, skuldror och extremiteter med plötsliga utrop, ljudutstötningar eller koprolali – men det går fortare att säga att hon lider av Tourettes syndrom (efter den franska neurologen Georges Gilles de la Tourette). Men det kan ju också bli så att sjukdomseponymerna självdör i takt med att åkommorna utplånas.

Friggeboden och nikotinet liksom en del sjukdomsnamn verkar dock vara här för att stanna ett tag. Men vad är det sådana framgångsrika eponymer har gemensamt, förutom att de är uppkallade efter personer? Om man tittar i uppslagsverk om eponymer, hittar man till exempel väldigt få verb: den absoluta majoriteten är substantiv. Nya uppfinningar namnges ofta efter sin skapare, medan sjukdomar, abstrakta måttenheter och kometer (se även Språktidningen 1/15) namnges efter sin upptäckare. Men somliga av dessa ord används så sällan att man kan ifrågasätta om de verkligen är en del av vardagsspråket. Hur många använder till exempel den pyttelilla måttenheten en ångström (efter den svenska fysikern Anders Ångström) till vardags? De ”uppfinnings-eponymer” som sprids till den breda massan är ofta väldigt konkreta substantiv, som cardigan – efter den brittiska generallöjtnanten lord Cardigan – och pralin – efter den franske marskalken du Plessis-Praslin.

Men att eponymen är ett substantiv är i sig ingen garanti för språklig framgång. Kommer du till exempel ihåg vad substantivet juholtare betyder? Bildtare? Eller reinfeldtare? De är alla bildade efter namn på politiker, och har funnits med på Språkrådets nyordslistor 2011 och 2012. Men de flesta har nog glömt vad de står för. Tittar man på internet, så ser man också att orden förekommer alltmer sällan över tid, vilket gör att man kan tvivla på att de kommer att överleva.

Verb är mindre konkreta än många substantiv, och substantiv som beskriver personlighetsdrag eller handlingar är mindre konkreta än substantiv som beskriver fysiska ting. Det kanske spelar in när det gäller ordets överlevnadschanser: juholtare, bildtare och reinfeldtare är visserligen substantiv, men hänvisar till något mycket mer abstrakt än till exempel friggebod. Orden pekar på personlighetsdrag hos politikerna, men olika personer associerar säkert kändisarna med olika saker. Det blir därför inte lika intuitivt lätt att förstå och komma ihåg betydelsen av dessa ord, och det försvagar säkert deras livskraft.

Att använda någons namn för att benämna en företeelse är annars ett listigt sätt att föra fram sina åsikter om just den personen. Om man ogillar någon kan man försöka sprida en negativ eponym. Men för att en sådan ska slå rot – som till exempel quisling har gjort – krävs att den som eponymen syftar på, är känd för nästan bara en enda, uppseendeväckande sak. Och att denna sak är någorlunda unik i sitt slag. Annars blir eponymen oftast en dagslända.

Två negativa verb-eponymer som försökt, men inte riktigt lyckats, göra karriär i vardagssvenskan de senaste åren är terja och kjöllra. Terja bildades 2011, efter det att den prisbelönta fotografen Terje Hellesø erkänt att han hade manipulerat bilder digitalt för att få dem att se bättre ut. Folk tog upp ordet som en klatschig synonym till att photoshoppa (med avsikt att lura betraktaren).

Kjöllra, å sin sida, är bildat efter författaren och journalisten Hanne Kjöller, som i sin bok En halv sanning är också en lögn (2013) bland annat granskade ett antal händelser där hon menade att journalister utelämnat eller förvanskat uppgifter. Men besvärande nog framkom att Hanne Kjöllers bok också innehöll faktafel. Efter detta skrev twittraren Cardiaca: ”Jag har ett förslag på nyord: kjöllra. [v. -de] att kjöllra: angripa andras hittepåfakta med egna hittepåfakta.” En annan twittrare, Konventionen, skrev: ”Kjöllra = Använda halvsanningar, lögner och slarvigt kontrollerade fakta i seriösa texter.” Lite senare, den 6 maj 2014, skrev Åsa Linderborg en kritisk artikel om Hanne Kjöller i Aftonbladet, där hon också förespråkade nyordet: ”Man kan kalla den här sortens liberala pekpinneri mot den antirasistiska folkrörelsen för att kjöllra (= att peka mot stjärnorna men stirra sig blind på fingret).”

Det som gör terja och kjöllra extra intressanta är just att det har gjorts medvetna försök att sprida dessa eponymer, på Twitter, på Flashback och bland journalister. Skribenterna har uppmanat andra att använda verben. För terja bildades det till och med en blogg enbart för att dokumentera och stödja ordets utveckling. Men ingendera av insatserna var särskilt framgångsrik. Terja hamnade på Språkrådets nyordslista 2011, efter det att ordet hade haft en kort, explosionsartad användning, strax efter skandalen med de manipulerade bilderna. Men därefter har förekomsterna på internet dalat. I dag för båda orden en tynande tillvaro. (Kanske för att det som Terje Hellesø och Hanne Kjöller gjort inte var tillräckligt extraordinärt.)

Eponymer följer, som vi sett, olika ordbildningsmönster. I substantiven används personnamnen ibland bara rakt av, som i bojkott (efter godsförvaltaren Charles Boycott) och diesel (efter ingenjören Rudolf Diesel). Ett annat sätt att bilda eponym-substantiv är att lägga till -are, som i zeppelinare (efter luftskeppskonstruktören Ferdinand von Zeppelin).

Ett sätt att beteckna en uppseendeväckande handling, som förknippas med en viss person, är konstruktionen att göra en X, som i att göra en Bildt eller att göra en Juholt.

Eponym-verb bildas oftast genom att ett -a läggs till personnamnet. Det fungerar för vissa namn, som i terja, för andra låter bättre med ändelsen -era, som i zlatanera (efter fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimović).

Friggeboden har som sagt stått stadigt, både på tomten och i språket, sedan den dök upp 1979. Men nu kanske den är hotad av attefallshuset. Högsta tillåtna arean för en friggebod har, sedan 2008, blivit upp till 15 kvadratmeter – men attefallshuset kan svälla till hela 25 kvadratmeter. Därför väljer kanske fler att bygga ett attefallshus än en friggebod – och det kan också tala för att själva ordet blir vanligare. Men attefsllshus innehåller trots allt ingen ordvits, och det är svårt att tänka sig någon snajdig kortform à la frigga.

Sammanfattningsvis är det några saker som är bra att tänka på om du vill att ditt namn ska bli odödligförklarat som en eponym i vardagsspråket. Att uppfinna något konkret, varaktigt och användbart är ett framgångsrecept, liksom att utföra ett stordåd som gör att du blir världskänd (eller åtminstone rikskänd) för en enda sak – helst inte flera. Sedan gäller det att hålla intresset för din eponym vid liv i några decennier. Lingvisten Alexander M. Petersen vid Institute for advanced studies Lucca, IMT, i Italien har, tillsammans med sina kolleger, visat att det tar runt 40 år för ett nytt ord att etablera sig i språket, men om det lyckas överleva så länge är chanserna rätt goda för en fortsatt karriär.

Låt oss hoppas att din eponym blir förknippad med något positivt, så att du inte får en herostratisk ryktbarhet. Herostratisk är en eponym bildad efter Herostratos, som 356 f.Kr. brände ner ett av världens sju underverk – Artemistemplet i Efesos – för att eftervärlden aldrig skulle glömma hans namn.

Susanne Vejdemo är doktorand vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet, och forskar om språkförändring. Att vejdemoa sig borde betyda ’att tappa bort sin mobiltelefon i ljudlöst läge’.