Numera älskar vi för mycket

Kärlek är aldrig lätt. Men ordet kärlek är än mer besvärligt. Vi saknar verbet kärleka (motsvarande hata) och får hanka oss fram med älska som i sin tur saknar substantivet älsk (motsvarande hat). Dessutom har vi det nerkortade adjektivet kär trots att vi oftast gör adjektiven längre med en ändelse (motsvarande hatisk). Men dessa småsaker är ingenting mot de semantiska, betydelsemässiga, problemen: vad betyder ordet kärlek egentligen?

Semantikens grundlag säger att ingen ”äger” betydelsen. Allmänord, det vill säga ord som inte är facktermer, är starkt beroende av sammanhanget och därmed utsatta för små och stora betydelse- och värderingsglidningar. Framför allt är det så att ett ord alltid betyder vad det är avsett att betyda, just för tillfället. Det är med andra ord meningslöst att hävda att ordet ”egentligen” betyder något annat.

Språkvetare brukar anta att en mycket stor del av våra vardagliga samtal är förhandlingar om ord och deras värde.

Nedan framgår att älska både kan stiga i värde som i svar 1, och minska som i svar 2.

Fråga: Du Romeo, säg, älskar du Julia?
Svar 1: Ja, jag skulle kunna gå i döden för henne.
Svar 2: Visst, helgrym tjej, i alla fall för att vara en Capulet.

Många sådana samtal får effekt. Att det sker glidningar i ords betydelse och värdering är alltså regel och inte undantag, men det är oftast en utdragen process.

Min magkänsla säger att kärlek/älska har blivit betydligt vanligare under några decennier. Både älska och kärlek är i och för sig redan ganska vanliga ord. Det är bara cirka tusen svenska ord som är vanligare. Att orden är etablerade brukar verka bromsande – men absolut inte hindrande – mot stora kast i betydelse- och frekvensutvecklingen. Men just i detta fall har det gått fort.

Under de senaste sextio åren har vi haft tillgång till stora sökbara datamängder, bland annat i Språkbanken vid Göteborgs universitet. Framför allt handlar det om hela årgångar av dagstidningstext på minst en miljon löpord (ord i löpande text) – ofta upp till tjugo miljoner. Vi kan därför följa frekvensen för enskilda ord, och se att ordet älska, inklusive böjningsformer, har blivit dubbelt så vanligt från 1987 till 2013. (Hur ofta vi har uttalat ordet är svårare att veta.) Ordet kärlek, å sin sida, har faktiskt minskat något.

En så drastisk frekvensförskjutning för älska tyder på en stark rörelse i språket. Se Tabell 1 här nedan:

Ett ord kan öka i frekvens av flera orsaker, främst:
1. därför att det som ordet betecknar har blivit vanligare eller viktigare, typ pandemi,
2. därför att ordet har fått flera distinkt olika betydelser, som ikon,
3. därför att ordet används bredare, lyfta gäller till exempel inte längre bara tunga saker utan också abstrakta ord som exempel och frågor eller
4. därför att det handlar om ordmode. Exempelvis har ta höjd för blivit vanligare samtidigt som synonyma fraser, som att ha framförhållning, vara förberedd och vara proaktiv har blivit ovanligare.

Att älska blir vanligare i skrift gäller inte bara i jämförbara texttyper, i det här fallet i dagstidningar. Skillnaderna är stora mellan övervägande informella bloggar och mer formell dagstidningstext. Älska är nästan sex gånger vanligare i bloggar än i tidningstext, medan kärlek har ökat med ”måttliga” 25 procent.

Min tolkning är att älska hör till grupp 3, det vill säga blir bredare, allmännare och svårare att beskriva.

Men oavsett grupp och allt annat gäller det faktum att ju vanligare ett ord blir, desto svagare laddning får det.

Åtminstone älska är alltså inne i en inflationsprocess, och en sådan minskar både betydelseprecision och värdeladdning. Man kan jämföra med våra vanligaste svordomar, till exempel fan och jävla, som under samma period har ökat mer än 1 200 procent i skrift (hur det är i tal kan man bara fantisera om), och därför är väsentligt mindre anstötliga i dag. Eller med ett modeord som kränka, som nu används allt flitigare – en ökning med över 200 procent sedan 2001 – i allt diffusare betydelser, och som därför tappar i både känslomässig styrka och betydelseprecision.

Under en generation har älska alltså blivit ett allt vardagligare ord med våldsamt ökad användning, minskad styrka och diffusare betydelse.

Vad har då hänt med betydelsen? I Svensk ordbok hittar vi två betydelser av älska:

1 känna kärlek för viss person, spec. utan inslag av erotik
2 ha könsumgänge med någon; mest i form av samlag; äv. ömsesidigt

En språkvetare kan naturligtvis inte låta bli att sätta upp dessa betydelser i en så kallad särdragsmatris, som åskådliggör ordets särdrag (till vänster).

Matrisen ger en minst sagt förvirrad bild av älska. Ett annat sätt att ta reda på betydelsen är att titta på vilka objekt verbet älska kan få, eftersom transitiva verb (sådana som tar objekt) brukar vara kräsna i sina umgängesvanor.

Här finns strikta så kallade selektionsregler för objekten. Verbet dricka kräver till exempel en vätska som objekt, övertala kräver ett mänskligt objekt och döda kräver ett levande objekt. Eftersom ett språk är långtifrån statiskt kan selektionsregler förskjutas – eller till och med ändras; i dag kan till exempel hedra ta icke mänskliga objekt, typ hedra ett avtal. Hur är det då med älska?

För att undersöka främst objekten, det vill säga vad man älskar, har jag gjort omfattande stickprov på både informella bloggtexter och något formellare tidningstext i Språkbankens material. Det är den senaste av de tillgängliga databaserna (så kallade korpusar) med dagstidningstext. Hela materialet är nio år gammalt och omfattar cirka sexton miljoner löpord. I tabell 2 här nedan redovisas resultatet i procent.

Svensk ordbok anger ’ha samlag’ som en betydelse av älska. I den betydelsen är verbet intransitivt – det tar inget (direkt) objekt. Ifall den som älskas med anges, är det just efter prepostionen med: jag älskar med dig. Betydelsen är också så sällsynt att jag inte har hittat något exempel i korpusarna. Men även älska om en kärleksrelation – som tar ett objekt: Romeo älskar Julia – är en försumbart liten kategori i förhållande till älska om andra mänskliga relationer. Denna kategori är i sin tur liten i förhållande till den helt dominerande kategorin: icke-mänskliga objekt, typ jag älskar salami med gröna oliver eller jag älskar mitt jobb.

Kärlek ger mindre tydliga resultat, eftersom det oftast förekommer i kontexter med en ospecificerad positiv känsla, av typen vi fick tillbaka styrka och kärlek och baka med kärlek. I övrigt står sig trenden från älska: det är färre parrelaterade än andra interpersonella ”kärleksrelationer”.

Viktigare än objektet är dock ofta subjektet. Ett ords betydelse påverkas starkt av vilken semantisk roll subjektet brukar ha. Olika verb har olika rollpreferenser:

1. Den aktivt handlande rollen (agenten): Romeo dejtar Julia.
2. Den passivt upplevande rollen (upplevaren): Romeo drömmer om Julia.
3. Den passivt orsakande rollen (orsaken): Romeo attraherar Julia.
4. Den drabbade rollen (offret): Romeo försmäktar av kärlek.

Finns offerrollen ”den drabbade” finns också ”den gynnade”. Den rollen är högintressant i detta sammanhang. I diktning – och dit hör i hög grad låttexter med stor genomslagskraft – är älska ett mentalt tillstånd; det är den ”eld som plågar och förnöjer” skalden, eller den ”love bug” som infekterat refrängsångaren. Denna rollpreferens präglar också Svensk ordboks första definition: ”känna kärlek ...”: en självklar gynnad upplevare. Och denna rollpreferens dominerar hela det material från Språkbanken som jag har undersökt.

Aktiva agenter får man titta långt efter. Älska någon eller något är ingenting vi gör aktivt, nej, vi är helt passiva. Den som älskar salami med gröna oliver ”gör” ingenting, behöver inte ens smaka på dem.

Nästan alla allmänord har både huvudbetydelse, denotation, och konnotation, de värderingar, associationer med mera som de flesta ord bär med sig. Konnotationerna kan gälla enskilda språkbrukare men lika gärna vara gemensamma för grupper eller för hela språkgemenskapen. Ett allmänord har inte en betydelse.

Vissa ord har starkare konnotationer än rena betydelser. Få svenskar kan nog i dag ens nödtorftigt förklara vad fascism är, men de vet att de avskyr det. Sådana ord brukar kallas Stora ord, och älska/kärlek har länge legat i den riktningen, eller snarare motsatt riktning.

Älska och kärlek har idel positiva konnotationer, och vi misstänker att det är dessa som triggar framför allt frekvensökningen men även allt annat. Vilken är då den ”riktiga betydelsen”?

Inom semantiken brukar det som verkligen räknas vara betydelsekärnan, den prototypiska betydelsen. Ett exempel: höns, pingviner och emuer är alla fåglar därför att de har vissa gemensamma särdrag som näbb och vingar, men det är sparvar och trastar som har flest fågelsärdrag och i lagom doser. De befinner sig mitt i fågelbegreppet; de är prototypiska fåglar. De andra är fåglar, men ute i den betydelsemässiga periferin. Det är sparvar och trastar vi först kommer att tänka på om vi ser ordet fågel.

Frågan är vad som ligger i mitten av alla älska-betydelser eller vad som har flest särdrag gemensamma med alla andra kärleksanvändningar.

Frågan är viktig, ja, egentligen den viktigaste semantiska frågan. Men i ett läge då ordet blir frekventare och får allt tunnare betydelse, allt fler alternativa särdrag, är den inte så lätt att svara på.

För min generation är Romeo och Julia älskar varandra mer prototypiskt än jag älskar salami med gröna oliver, men korpusdata talar för att mina positioner redan har förhandlats bort i den allmänna språkutvecklingen. Det vanligaste älska har sakobjekt och det prototypiska kärlek är relationsoberoende. Det vanligaste tenderar att bli mest prototypiskt.

Hur står sig då till sist älska i förhållandet till andra ord med liknande betydelser, så kallade närsynonymer? Sådana relationer kan illustreras med ett semantiskt nätverk. Figuren nedan visar en typ av nätverk i form av en kompass. Närsynonymerna kan i detta fall fördelas längs fyra axlar:

Väst–öst: från negativ till positiv laddning
Nordväst–sydöst: ålderdomlig respektive modern
Nord–syd: högtidligt (formellt) respektive vardagligt (informellt)
Sydväst–nordöst: stigande intensitet

Här föreslås gilla som centralt och neutralt ord, alltså ”defaultordet”. Traditionellt ligger älska östligt, men ordet får inte någon markerad plats på axlarna för modernitet och formalitet. Utvecklingen tycks gå i riktning mot att älska slår ut gilla som defaultord. Enligt den senaste statistiken är gilla vanligare än älska i tidningstexter, men tvärtom i bloggtexter. Så vi får se.

Problemet med älska/kärlek är således inte att orden är flertydiga. Nästan alla allmänord har flera betydelser. Problemet är i stället att en normalt sävlig språkutveckling i detta fall går i högt tempo: frekvensen ökar, selektionsreglerna vidgas, subjektsrollerna utökas och stilvärden förskjuts. Det verkar gå till ungefär så här:

Steg 1. De positiva vibbarna hos ordet lockar till ökad användning – speciellt i vardagliga sammanhang.
Steg 2. Den ökade användningen leder till att vi allt oftare älskar saker och handlingar.
Steg 3. Ökad användning leder till suddigare betydelse. Jämför med facktermer som deprimerad och frustrerad, som har blivit vanliga i allmänspråket, och därför har tappat sin kliniska precision.
Steg 4. Allt detta leder till att ordets positiva laddning – den energi som drivit hela processen – successivt minskar.

Så vad ska Romeo säga till Julia nu när älska har blivit så förtunnat att ordet inte längre står på nivå med hans känslor? Det självklara vore att skala upp intensiteten och övergå till dyrka. Men i bruket förekommer det verbet mer i sammanhang med politisk fanatism och naturreligioner.

Problemet verkar olösligt, för Romeo känner förstås till more-is-less-lagen, som säger att vi känner oss tryggare med en ”säker penningplacering” än ”jag garanterar: placeringen är kanonsäkrare än urberget”.

Alltså är Jag älskar dig väldigt mycket svagare än Jag älskar dig. Och Jag älskar dig härifrån till månen är knappt godkänt.

Inte undra på att Romeo begår självmord.

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig författare.