Nu låter det igen

Bilarna bubblar och porlar, gruset gnisslar, stegen i trappuppgången plaskar, varje tangenttryck på datorn visslar och makens harmoniska bas är förvandlad till en ljus, tramsig, klangfattig elektronisk diskant. Världen är full av skrikiga ljud, otäcka ljud, mängder av ljud och obegripliga ljud. Det är kaos.

Just så tedde sig ljudvärlden för mig den 29 augusti 2011, då jag för första gången fick höra med ett så kallat cochlea-implantat, CI. Att lära sig höra med implantat är ett hårt arbete. Jag har varit tvungen lära mig att höra och förstå på nytt. Men när arbetet väl var gjort, öppnade sig ett nytt liv. I dag kan jag åter kommunicera relativt obehindrat med andra människor, höra fågelsång, lövsus, havsbrus och – mycket viktigt för en retoriklärare – vad studenterna säger.

Jag hörde perfekt i barndomen och långt upp i tjugoårsåldern. Hörselnedsättningen, som är genetiskt betingad, kom gradvis och märktes tydligt strax före 30. Först då jag väntade mitt andra barn, 1995, blev det uppenbart att jag hörde riktigt dåligt. Hörseltest på Sahlgrenska sjukhuset bekräftade att hörseln var kraftigt nedsatt, och jag fick mina första hörapparater. Med dem fungerade livet till en början ganska bra.

Men felhörningarna blev fler och fler. ”Har du hört att Jacob har supit ner sig?” frågade sonen Klas. ”Nej”, svarade jag, ganska förvånad. Jacob var ju bara elva år. Jacobs problem visade sig dock vara ett annat. ”Har du hört att Jacob har brutit benet?” hade Klas egentligen frågat.

Även i föreläsningssituationer blev det besvärligare, trots att jag alltid berättade om mina hörselproblem. Jag fick gå allt närmare den student som talade. Jag hade svårt att höra de studenter som satt långt ifrån mig. Ofta kunde jag dessutom ge ett märkligt intryck på grund av att jag hörde fel. ”Ja, men det är ju trevligt”, svarade jag en student som, förstod jag senare, hade talat om dvärgbandmask. Även att examinera studenter blev allt svårare – en examinator i retorik måste förstås höra vad studenterna säger.

Hösten 2010 försvann en stor del av den hörsel som fanns kvar. Detta innebar att jag kunde bli aktuell för ett cochleaimplantat.

Beslutet att låta mig opereras var inte helt lätt att fatta. Även om hörseln var riktigt dålig – jag hörde till sist nästan bara vokaler – var jag inte någon självklar kandidat för implantat. Jag kunde, med ansträngning, fortfarande kommunicera. Och jag kunde, med ännu större ansträngning, fortfarande undervisa. Detta innebar att det fanns en del att förlora.

Ett cochleaimplantat leder inte med självklarhet till bättre hörsel, och på CI-enheten på Sahlgrenska förvissade man sig om att jag inte hade för stora förhoppningar. Ett dåligt utfall skulle kunna innebära att jag förlorade den naturliga hörsel jag hade kvar på det öra som opererades. Jag skulle alltså kunna bli helt döv på det örat. Min egen hörselläkare tillstyrkte operation, men kirurgen tvekade – jag hade kommunikativ förmåga att förlora. Mitt beslut blev till sist ja till operation.

För att jag skulle kunna återvända till de första veckornas ljudupplevelser efter operationen, skrev jag dagbok. Ett utdrag ur dagboken från den 29 augusti 2011 ger en god bild av hur mitt nya hörande lät, när den för första gången slogs på av ljudteknikern på Sahlgrenska:

”Det första jag får höra är bara piptoner och det låter inte särskilt konstigt – förutom att jag för första gången på flera år hör höga diskantljud. Från cirka 2 500 hertz börjar ljuden låta vassa och vid 6 000–7 000 hertz känns de som nålar. Ganska jobbiga.

När ljudet, det vill säga alla frekvenserna, kopplas på är det något av en sensation. Ljudet är utomordentligt fånigt och ljust. Det stämmer att det låter som Kalle Anka – eller som en liten elektronisk robot. Det är nasalt. Jag låter själv så, alla låter så.”

Jag tyckte att ljudet lät löjligt, men jag gladde mig åt att jag omedelbart kunde tolka vad ljudteknikern sa. ”Det regnar snöbollar där ute”, blev i och för sig ”Det regnar snöbollar rutan”, men det var ändå inte så illa. Men utanför den välordnade ljudmiljön hos teknikern blev allt konstigare:

”När jag släpper igen plåtdörren ut från mottagningen låter det som elektroniskt porlande och det gör, visar det sig, även bilar, bussar, gruset som jag går på i koloniträdgården och mina steg i stentrappan. De låter olika, men grunden är ett elektroniskt porlande ljud, eller i varje fall något som påminner om vatten (kanske som det skulle kunna låta i en brunn, där det ekar och finns vatten). När jag går på parkettgolvet hemma finns porlandet med, men det gnisslar också. Det är väl min nya version av alla dessa diskantljud jag inte har hört på så länge.”

Dagarna som följer innebär nya justeringar av ljudet, där varje justering medför en ny ljudbild med högre ljudvolym, större ljudkänslighet – och nytt kaos i min hörselvärld. Hjärnan accepterar dock den nya ljudbilden ganska snabbt och dagboksanteckningarna andas tillförsikt – men också trötthet. Jag är ofta illamående och yr.

Några dagar efter inkopplingen är det dags för det första rehabiliteringstillfället. Hörselterapeuten spelar upp märkliga ljud och jag ska försöka säga vad det är. Somliga går bra. Även om ljuden låter konstigt så kan jag förstå att jag hör ett tjuvlarm på en bil, olika typer av dörrklockor, en mistlur, fågelkvitter, grisar och kyrkklockor. Med svårighet lyckas jag även identifiera lamm som bräker.

Vid rehabiliteringstillfället får jag också träna på s, ett ljud jag inte har kunnat höra på länge. Jag tränar på initialt s (sås–ås; sända–ända), på finalt s (vis–vi; mos–mo) och kombinationen sl (slätt–lätt; släcka–läcka). Allt detta går bra: ”Jag hör s mycket tydligt med implantatet och hör också mina egna s”, skriver jag i dagboken. ”Det är skönt att åter, efter lång tid, kunna höra s.”

Rehabiliteringen följer ungefär samma mönster under de månader som kommer. Vi tränar på ljudidentifikation, konsonanter i olika ställningar men också på siffror, hela meningar och frågor och svar.

På det sociala planet sker snabbt förbättringar, och jag kan plötsligt klara situationer som varit omöjliga i många år. Jag skriver om hur jag och min dotter Katarina går till upprop på hennes gitarrkurs:

”På vägen dit möter vi ’skolmorfar’ som hastigt säger ungefär: ’Så ni får vara ute så här sent!’ Och jag hör vad han säger och kan svara ’rätt’. Katarina häpnar. I det läget är hon van vid att jag skrattar lite och säger något obestämt trevligt för att några sekunder senare fråga henne: ’Vad sa han?’”

Redan efter någon vecka reagerar arbetskamrater och vänner på att jag hör bättre – jag måste inte längre titta på dem för att höra vad de säger. Men de noterar också att min röst är annorlunda. Jag talar tystare och mörkare, vilket förstås förklaras av att jag hör allting – även min egen röst – så starkt, och av att min röst låter lika ljus och fånig som alla andras. För detta måste jag kompensera.

Jag kan också efter några veckor höra vad expediter säger, delta livligt i samtal, föreläsa (i början med stöd av skrivtolk) och, faktiskt, leda retorikstudenterna i improvisationsövningar. Den 12 september skriver jag i dagboken:

”Min egen röst börjar låta mer normal nu (det har den nog gjort i några dagar faktiskt) och jag märker att jag även börjar höra andra mer ’normalt’. Det är inte längre robotljudet i rösterna som tar över, utan ljudet mixas med vänsterörat och troligen hör jag även implantatljudet på ett annat sätt. Men Mats har till exempel fortfarande en ljusare – lite Finn Zetterholm-lik – röst. Och några tuffa, snaggade, tunga grabbar jag möter låter utomordentligt tramsiga när de brölar med djupa manliga röster. De skulle bara veta hur de låter.”

Just bearbetningen av människors röstkvalitet, som sker i min hjärna, är intressant. Någon gång i slutet av oktober möter jag kollegan Rudolf på gatan, och vi växlar snabbt några ord. Först när jag har gått förbi honom inser jag att han lät som han skulle, att det var Rudolfs basröst jag hade hört.

Under de första månaderna med den konstgjorda hörseln gick utvecklingen oerhört fort. Men allt blev inte färdigt då – och allt är inte färdigt nu, efter mer än tre år. Jag lär mig fortfarande att höra bättre, men det finns sådant som är svårt.

Cochleaimplantat är till exempel inte bra på musik. Under de första veckorna förstod jag ingenting alls – inte ens den enklaste melodislinga. Jag tittade på tv-serien True blood, men kunde inte alls följa signaturmelodin, trots att jag hade hört den så många gånger. Men efter hand har jag lärt mig att förstå också musik. Först Katarinas röst när hon sjöng enkla melodier, därefter när hon sjöng till gitarr, sedan till exempel diskomusik (fast rytm, mycket bas).

Efter cirka ett år kom jag på mig själv med att sätta på en skiva för att jag ville lyssna. Och förra hösten kunde man på Sahlgrenska konstatera att jag kunde höra skillnad på halva tonsteg.

Jag kan inte påstå att musik låter som förut, men jag har lärt mig att förstå melodier och att musik kan vara vacker fast den låter på ett annat sätt. Symfonisk musik går emellertid inte. Jag kan inte sortera alla instrumenten – det blir kaos.

I undervisningen klarar jag mig bra, men jag måste ”uppfostra” studenterna lite först. Om man talar för tyst blir rösten till en liten elektronisk röst längst in i mitt huvud. Dessutom måste den som talar markera detta visuellt, så jag vet varifrån rösten kommer. En CI-bärare kan inte avgöra riktning.

Jag har tagit hjälp av mina retorikstudenter för att få reda på vad jag inte hör. Snabba replikväxlingar och samtidigt tal klarar jag inte. Och jag reagerar inte alltid när någon vill in i samtalet. Detta kan göra att jag uppfattas som arrogant. Att alltid berätta om cochleaimplantatet och min nedsatta hörsel inför nya grupper är därför nödvändigt.

Fortfarande stöter jag på ljud som jag misstolkar. ”Vad är det för knepig jazz de spelar i högtalarna?” frågar jag min son när vi är på väg att kliva av planet på Gran Canaria. Han ser förbryllad ut. Ingen musik spelas, men i mina öron låter sorlet i flygplanet som improviserad jazz.

Jag känner en enorm tacksamhet över att få vara en av de i dag cirka 2 700 svenskar som har fått cochleaimplantat. Enligt Hörselskadades riksförbund finns det i Sverige minst 20 000 personer som skulle ha nytta av ett implantat, men som ännu inte har fått det. För mig har det till och med gått så bra att jag stundtals tar hörseln för självklar – jag glömmer bort att jag nästan är döv. Det kan därför, som för ett par månader sedan, vara nyttigt att bli påmind om hur det förhåller sig. Jag var på en föreläsning, och bland de andra åhörarna fanns en kvinna som var döv och hade två teckenspråkstolkar med sig. Dessa tecknade, växelvis, hela föreläsningen för den döva kvinnan. Jag, däremot, kunde lyssna till vad som sas, trots att jag var som hon. Med cochleaimplantatet hörde jag vad föreläsaren sa – fast jag egentligen inte längre kan.

Barbro Wallgren Hemlin är forskare och lärare i retorik vid Göteborgs universitet.