Nog är det tillräckligt!

”Vill du gå med på bio?” frågar du en kompis. Svaret blir: ”Jag kommer nog med.” Hur tolkar man ett sådant svar? Är man född i Sverige och har svenska som modersmål, tolkas svaret ofta som ”Jag kommer troligen med”, med en viss inbakad osäkerhet. Är man född i Finland och har svenska som modersmål, är man däremot rätt säker på att få sällskap till biosalongen. Tolkningen hänger på det lilla ordet nog, som förekommer med hög frekvens – och i samma sammanhang – i både sverigesvenska och finlandssvenska. Men betydelsen kan skilja sig avsevärt åt. Det svenska talspråket utmärks i allmänhet av en riklig förekomst av småord av typen ju, väl, nog, nu och då. Samtalsforskare talar om dessa ord som diskursmarkörer eller diskurspartiklar, eftersom småord av den här typen reglerar samtalsflödet – ”diskursen” – på olika sätt (se även Språktidningen 2/10). Orden tillför en nyans i tolkningen, som kan ha med talarens säkerhetsgrad eller yttrandets funktion att göra. Orden ändrar en aning på det som sägs – de modifierar yttrandet: Jag vet nog vad du menar har en lite annan innebörd än Jag vet vad du menar.

Samtidigt är det inte alldeles enkelt att exakt ringa in vad dessa småord betyder. I satsen Jag gillar ju att bada kan ordet ju dels signalera att talaren betraktar detta som en självklarhet, dels att talaren vill påminna lyssnaren om sakförhållandet. Tolkningen beror på sammanhanget: vad talarna just talat om och vad utsagan är respons på. På detta sätt påminner diskurspartiklarna om andra oböjliga funktionsord, som konjunktioner (och, men, eller med flera) och prepositioner (i, på, under med flera). Sådana ord har som syfte att skapa betydelse genom att relatera ord och utsagor till varandra.

I grammatiken kallas den typ av diskurspartiklar som nog representerar för modala satsadverbial. Dessa är adverb som på olika sätt modifierar vad talaren säger, till exempel vad gäller sanningshalt eller säkerhetsgrad: antagligen, egentligen, faktiskt, sannolikt, verkligen med flera.

Den modala betydelsen hos nog härstammar från en mer konkret betydelse av tillräcklighet, som i uttryck av typen Nu har jag fått nog. Språnget från en konkret betydelse till en modifierande användning är egentligen inte så stort. Jämför till exempel satserna Jag vet nog om detta och Jag vet nog om jag behöver hjälp. I det ena fallet handlar det om kunskapens mängd, i det andra om grad. Det är i den senare betydelsen som åsikterna om nog kan gå isär mellan svensktalande. I finlandssvenskan uttrycker nog oftast visshet; talaren är säker på sin sak och betonar det med nog. Jag vet nog vad du menar betyder i finlandssvenska ungefär Jag vet absolut vad du menar. I sverigesvenskan, å sin sida, tycks det ha skett en glidning från visshetsbetydelse till en mindre grad av säkerhet, vilket även inträffat med engelskans surely. I dagens svenska signalerar nog ofta – men inte alltid – att talaren lanserar en hypotes, det vill säga att hen har en uppfattning om hur något sannolikt förhåller sig men inte är helt säker på saken. Jag vet nog vad du menar betyder på sverigesvenska ofta samma sak som Jag vet troligtvis vad du menar. Det verkar alltså handla om olika orientering mot tillräcklighet.

Den här betydelseskillnaden är en klassiker i den språkliga variation som orsakar missförstånd mellan svenskar och finländare. Men betydelsen hos nog varierar också i den svenska som talas i Sverige. Speciellt när nog ställs i början av satsen framträder vissheten: Nog är det så. Här är nog synonymt med visst, som i Visst är det så. Ett inledande nog kan också få satsen att låta vädjande eller medgivande: Nog kan du göra mig en tjänst? Nog kan jag göra det. (Visst kan du göra mig en tjänst? Visst kan jag göra det.)

Men numera förekommer detta ändå mest i finlandssvenskan. Finlandssvenskan verkar representera ett något ålderdomligare stadium: de användningar av nog som förekommer där har tidigare varit vanligare också i svenskan i Sverige och är registrerade i Svenska Akademiens ordbok. En faktor som kan ha verkat konserverande för finlandssvenskans del är finskan, vars adverb kyllä betydelsemässigt liknar nog och har användningar som är typiska för finlandssvenska och äldre svenska.

Med en grov uppskattning kan vi säga att finlandssvenskarna använder nog tio gånger oftare än vad man gör i sverigesvenskan. Redan denna skillnad gör att finlandssvenskt samtalsspråk låter något annorlunda: det är nog-tätt till den grad att man kan säga att vissa kommunikationsmönster faktiskt bildas kring detta lilla adverb. För att undersöka nog-användningen har vi, som en del av ett forskningsprojekt (IVIP), spelat in samtal vid teaterkassor och vid läkarkonsultationer. Det visar sig att nog är rikligt i materialet från Finland, medan det inte är särskilt vanligt i motsvarande inspelningar i Sverige.

I kundsamtalen vid teaterkassorna lägger vi märke till att personalen i de finlandssvenska samtalen använder nog när det gäller att signalera försäkran. Det kan handla om tillgången på biljetter, som i följande utdrag (K = kund, P = personal; orden i hakparentes förtydligar vad som åsyftas):

K: Jag hoppas att det finns [biljetter]. P: Det finns jå, det finns det nog, jå. I andra fall gäller det rekommendationer om bra föreställningar:

K: Den här som går på Nicken, den här …

P: Kvinna till salu.

K: Ja.

P: Jå, den rekommenderar jag nog starkt. Å den e nu slutsåld i dag.

I båda fallen är det uteslutet att tolka in någon osäkerhet hos personalen. Däremot är det fråga om att vifta bort en eventuell motsatt förväntan hos kunden, det vill säga att det skulle vara svårt att få tag på biljetter eller att en pjäs inte skulle vara så bra. Och det är med ordet nog som denna extra effekt åstadkoms – det finns nog (tillräckligt med) biljetter, rekommendationen är stark nog. Att vi inte ser den här användningen av nog i de svenska samtalen beror förstås på att vi tenderar att reservera nog för betydelsen troligen. Personalens försäkran om att det nog finns biljetter skulle den svenske kunden inte känna lika stor tillit till.

Ett annat mönster för nog gäller yttranden där personalen är tvungen att formulera dåliga nyheter, det vill säga när det inte går att få tag på biljetter:

K: … ringer i morgon å kollar att har det kommit avbokningar. P: Jå, nå nu det här veckoslutet e nog väldigt väldigt fullt.

I dessa användningar kan man skönja en medgivande nyans. Personalen måste medge att det inte går att leverera den önskade tjänsten. Som vanligt vid sådana medgivanden är det också fråga om en kontrastfunktion: nog-yttrandet går emot en (hoppfull) förväntan hos samtalspartnern.

Den här sortens försäkran och medgivande – snarare än osäkerhet – ligger också bakom det synnerligen rikliga bruket av nog hos finlandssvenska läkare i samtal med patienter. I utdraget nedan är det fråga om att, efter undersökningen, komma till en slutsats och bekräfta en diagnos (L = läkare, P = patient):

L: Samtliga aderton [punkter], P: Mm.

L: uppfyller kriterierna. Så nog e det fibromyalgi det här nog, men att som det verkar så int av den värsta [sorten].

Dels vill läkaren försäkra att det inte råder något tvivel om att patienten har fibromyalgi, dels medger han att viss osäkerhet hos patienten har varit berättigad, eftersom symtomen inte tyder på den värsta sorten. Möjligen kan vi även här höra något av våndan att leverera dåliga nyheter; patienten kan ha haft skäl till förhoppningar om någon lindrigare diagnos. Att finlandssvenskar gillar nog – nog så mycket – framgår också av att de gärna använder ordet såväl i början av satsen som två gånger i samma sats, som i Så nog e det fibromyalgi det här nog. Att nog inte alls är lika vanligt i de svenska läkarsamtalen har att göra med att ordet numera oftast tolkas som troligen. Men vad sverigesvenskar skulle använda för att markera motsvarande säkerhet som nog har för finlandssvenskar återstår att undersöka närmare. Preliminära iakttagelser tyder på att det förekommer fler uppgraderade och tvärsäkra uttryck som absolut och definitivt i samtalen vid svenska teaterkassor och läkarmottagningar. Det betyder att svensktalande i Sverige och i Finland har utvecklat olika sätt att nyansera sina yttranden.

Likheterna mellan svenskan i Sverige och i Finland är naturligtvis långt större än skillnaderna. Men det är nog det avvikande vi fäster oss vid.

Jan Lindström är professor i nordiska språk vid Finska, finskugriska och nordiska institutionen, Helsingfors universitet. Catrin Norrby är professor i nordiska språk vid Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet.