Bild: 
Anne-Li Karlsson

Diskurspartiklar

Småordens olidliga skönhet

De små orden smörjer samtalet och talar om vem du är.  Samtidigt retar överflödet av typ och ba gallfeber på dem  som ännu inte har uppfattat diskurspartiklarnas prakt.

Så här va. Det är alltså liksom i princip jättebra med då ra och vahettere. Sånt får snacket och typ interaktionen att funka. Lingvisterna, dom ba: "det är sant".

Gnällspikar hävdar, som vanligt, att ungdomens språk aldrig har varit sämre än det är just nu. Annat var det förr. Men det stämmer inte. Alla tider, alla ungdomar, har sina varianter  av korta uttryck, som va, alltså, liksom, i princip, då ra, vahettere, typ, ba.

I själva verket använder varenda människa återkommande småord. En del upprepar inte bara pyttegrejor som ba och ju utan hela meningar, som vad heter det nu igen då rå. Men inget av detta är tecken på dåligt ordförråd.

- De här orden har en funktion, säger Per  Linell, professor vid Institutionen för språk och kultur, Linköpings universitet.

Det handlar inte om ett fenomen som är fullständigt onödigt. Tvärtom.

- Rutiniserade uttryck är något man helt enkelt lägger sig till med när man uttrycker sig improviserat, säger Per Linell.

Gemensamt för alla åldrar är också tendensen att inte vara uppmärksam på sina egna språkliga egenheter, men haka upp sig på andras. Vem har inte suttit på en skollektion och satt en pinne för varje så att säga som läraren omedvetet kläckt ur sig?

Vilka de aktuella småorden är beror bland annat på talarens härkomst och ålder. Än så länge tillhör de utskällda typ och ba i första hand dem som föddes på 1990-talet, men de orden blir vanligare också bland 40-plussarna. Andra uttryck är i sig generationsöverskridande. Liksom, ju och ett och annat asså hörs ofta bland gravt medelålders.

I exempelvis Västsverige är la och änna regionala specialiteter som lever, om än inte lika mycket som när farfar var ung. Änna ersätter det mer rikssvenska liksom, och la är en ungefärlig motsvarighet till väl (de va la roligt). La är det enkla vardagsspråket, de som föredrog väl var enligt Albert & Herbert-gubbarna fisförnäma snobbar. Men i dag har la fått högre status:

- La har fått en annan laddning än tidigare. Man kan faktiskt välja att använda la för att betona sin regionala tillhörighet, säger Anna Gunnarsdotter Grönberg, som doktorerat på avhandlingen Ungdomar och dialekt i Alingsås, där hon bland annat undersökt hur användningen av la och änna har förändrats på ett par generationer (se även hennes artikel på sidan 48 i detta nummer).

La och ba och alla andra småord har flera olika namn. Språkforskare talar bland annat om talaktsadverbial, talarattitydsadverbial, vaghetsmarkörer, diskursmarkörer och samtalspartiklar. Ett annat vanligt samlingsnamn för alla dessa till synes onödiga småord är diskurspartiklar.

Nyheterna på diskurspartikelområdet står ofta ungdomarna för. Det beror på att unga generellt är språkligt påhittiga. De lånar och leker, inte minst för att det är roligt. Och kanske är det därför deras ordval uppmärksammas mest.

Ungdomssvenskan kan också ses som ett sätt att komma bort från vuxenvärldens normer. Ja ba hon ba dom ba-pratet är en del av en egen värld. Men vuxna behöver inte oroa sig över att barnen inte talar "på riktigt". De kan. Om de vill.

- Ungas språk fungerar som en ljusknapp på väggen, säger Gudrun Svensson, lektor i nordiska språk vid Lunds universitet. De knäpper av och på mellan olika register. Det kan vara en mycket stor skillnad mellan hur de talar med varandra och hur de talar med lärarna.

De korta uttrycken utvecklar också vårt vardagliga, sociala pratande.

- De är ju talspråkets smörjmedel, säger Gudrun Svensson. Diskurspartikeln ba, som är så fruktansvärt utskälld, visar att den som talar  citerar någon annan. Det skapar liv och dramatik. Det är som iscensättande av en teaterpjäs.

Diskurspartiklarna har olika funktioner i olika samtal. Ba är ett småord som strukturerar konversationen: han ba hej. Det betyder att berättaren väljer att citera någon som börjar prata genom att hälsa. Berättaren härmar också gärna tonfallet hos killen som sade hej.

Men ba kan också betyda något negativt, som i han ba kom. Alltså att killen dök upp utan att vara bjuden.

Diskurspartiklar kan också markera meningars början och slut: duvet min moster som bor där borta duvet. Uttrycket duvet betyder dessutom inte riktigt det man kan tro. Duvet har utvecklats från det bekräftande du vet till att i dag ofta signalera något okänt, något som lyssnaren inte känner till. Det är en så kallad lystringssignal - "nu sätter jag i gång med att prata, hör på".

Diskurspartiklar kan också fungera som en bekräftelse från den som lyssnar - om att han eller hon hör på och förstår: nähä jaha mmmmm aha (se även Språktidningen 3/09). Och de kan informera om att den som talar kan behöva hjälp med en formulering: typ, eeeeeh, vahettere.

- Kommunikation mellan människor handlar inte bara om koncis faktaredogörelse, säger Jens Allwood, professor i lingvistik vid Göteborgs universitet. Egentligen handlar det om sociala relationer, att nå samförstånd och att inte tråka ut varandra.

Enligt Jens Allwood var diskurspartiklarna tidigare ett negligerat forskningsområde. Bland annat för att det handlar om talspråk och inte det "finare" skriftspråket, och för att det är svårt att analysera hur småorden används och vilken betydelse de har. Det är svårt att analysera talspråk över huvud taget, eftersom det är så flyktigt. Det måste spelas in och transkriberas innan det kan analyseras.

Vad en diskurspartikel exakt är går också att diskutera. Lite svepande kan man säga att det är ett ord eller ett uttryck som inte direkt påverkar den faktiska betydelsen av ett yttrande. Snarare är diskurspartiklarna beroende av sammanhanget och preciserar ofta relationen mellan dem som talar. I doktorsavhandlingen Diskurspartiklar hos ungdomar i mångspråkiga miljöer i Malmö, skriver Gudrun Svensson att gemensamt för den här typen av småord är att de har "en specifik betydelse och funktion i interaktionella sammanhang".

I sin avhandling koncentrerar sig Gudrun Svensson på fem små ord: duvet, liksom, typ, ju och liksom. Hon studerade bland annat gymnasietjejer i Malmö, med rötter i en annan kultur än den svenska, hur de talar. Tjejerna spelade in sig själva när inga vuxna var med. Här är ett brottstycke ur ett samtal:

Flicka 1: Har du inte lämnat den?

Flicka 2: Jag har lämnat den jag fick den.

Flicka 1: Nä nä men asså duvet när vi lämnade den du och jag lämna in den först han ba  han ba jag tappa bort era jag ba jaha

Lite kryptiskt, kanske. Samtalet handlar om att Flicka 2 har skött sig. Det var någon annan som slarvade bort det som var viktigt.

Duvet signalerar i det här fallet en närhet mellan talaren och lyssnaren. De känner bägge till ett visst faktum. Ba används för att strukturera konversationen på det sätt som beskrevs ovan. Han ba och jag ba flaggar för att det som kommer efter är ett citat. De kan sägas motsvara fraserna då sade han och då sade jag.

Gudrun Svensson jämförde den här gruppens sätt att tala med en grupp flickor med svenska föräldrar. Här är ett replikskifte mellan två flickor ur den gruppen:

Flicka 1: Mina föräldrar dricker typ tre kannor om dan.

Flicka 2: Ja min pappa dricker ju på jobb asså när jag var med han i somras så var det liksom varenda gång kaffet var slut så gick han in  å hämta nytt

Typ används i det här exemplet lite på samma sätt som ungefär; måttsangivelsen "tre kannor om dan" är en uppskattning. Ju fungerar i stort sett som duvet ovan. Liksom används för att fokusera det som kommer efter i meningen.

Gudrun Svensson fann en tydlig skillnad mellan de här två grupperna, när det gällde valet av diskurspartiklar: den med svenska föräldrar föredrog ju, medan den andra gruppens favorit var duvet (se även notis i Språktidningen 4/09). Variationen kan bland annat förklaras med att ungdomarna vill markera en grupptillhörighet.

Robert Eklund forskar i neurokognition på Karolinska institutet och arbetar på talteknologiföretaget Voice provider. Han har doktorerat på det som ofta kallas disfluenser, till exempel eh, öh, halva ord och pauser i talade meningar. Han anser att även sådana "lingvistiska tics", liksom diskurspartiklar, har fördelar.

- Det finns en mängd forskning som visar att disfluenser förbättrar förståelsen, det vill säga att det i vissa fall är lättare att förstå till exempel instruktioner om språket inte är helt flytande.

Öh och eh kan tvärtom signalera något bra, som eftertänksamhet eller spontanitet. Perfekta uttalanden, utan pauser och tvekan - kanske repeterade med hjälp av medietränare - kan i stället låta som klyschor eller rent av lögn.

- Det kan kanske vara idé med en konsultfirma som lär politiker när, hur och var de ska säga eh och öh? säger Robert Eklund.

Eeeh, till exempel, kanske uppfattas mer som ett ljud än som ett ord.

- Även eeeh har flera funktioner, som att signalera att talaren har planeringsproblem och behöver mer tid att tänka. Eller så kan eeeh vara ett sätt att hindra någon annan att prata. På engelska kallas det floor-holding, säger Robert Eklund.

Diskurspartiklarna har en tendens att smitta mellan talare. Men att försöka träna bort ovanan är rätt onödigt arbete.

- Det är klart att det skulle gå att göra, men jag har svårt att förstå vitsen, säger Ulrika Guldstrand, ordförande i Svenska logopedförbundet. Småorden gör att man inte behöver yttra varje mening till slut. Minspel och tonfall talar om i vilken riktning diskurspartiklarna ska gå, och ett enkelt typ kan tydligt syfta på något som redan har avhandlats. Man sparar en massa tid med de här uttrycken.

- Jag tycker inte att man ska skam- eller skuldbelägga dem som använder småord, säger Jens Allwood, som i stället för att påpeka och ständigt rätta föreslår att oroliga föräldrar föregår med gott exempel och talar fyllig svenska med ett stort utbud av ord och uttryck.

- Småorden dyker upp med automatik, och visst kan man fastna i ett spår. Men det betyder inte att småorden inte är viktiga. Vi skulle inte klara oss utan dem.

Men förståelsen för eller rent av uppskattningen av alla dessa diskurspartiklar lär ändå dröja. I det stora, något åldrade, folkdjupet rasar felfinnarna. När Gudrun Svensson intervjuades i medierna med anledning av sin uppmärksammade avhandling morrade en insändarskribent: "Jag begriper inte hur Gudrun Svensson kan tycka att dessa hemska 'småord' är bra, och oroar mig för språkets framtid."

I Sveriges Televisions serie Klass 9A ville svenskläraren Gunilla Hammar Säfström uppmärksamma eleverna på vilka ord de använder.

- Jag tycker att det är viktigt att tydliggöra i undervisningen att det finns olika sätt att uttrycka sig på, och att eleverna har ett val. Något som åtminstone inte klass 9A var medveten om. Jag vill inte bekämpa de här småorden men träna eleverna i att använda ett klart språk och, om jag uttrycker mig drastiskt, rensa ut alla dåra vettu vahettere.

Men att bli arg på diskurspartiklarna är det inte så mycket mening med.

- Oavsett vad vi tycker om småorden, så finns de, säger Robert Eklund. Men om du ska gå på en anställningsintervju för någon som Jonas Hallberg, spelar det ingen roll vad forskarna säger. Då är det antagligen säkrast att dra ner på antalet typ, ba, liksom och öh.

- Lite självmedvetenhet är aldrig fel.

Publicerad i nummer: 
April 2010