Namnet fick bära hundhuvudet
Namngivningen av samiska barn hade en stark social funktion ända in på 1700- talet. Namnen övertogs ofta från en avliden person som hade haft de egenskaper som man önskade se hos sitt barn. Pojkar kunde ärva namn efter duktiga renskötare, fiskare eller jägare, medan flickor kunde ärva namn efter kvinnor som fött barn utan stor smärta eller som varit bra på att utföra traditionella kvinnosysslor. I vissa fall kunde flera barn i samma syskonskara få namn efter samma person. Men det gällde också att se till att varje barn fick rätt namn. Om barnet skrek mycket eller blev sjukt, eller om personen i vuxen ålder råkade ut för en olycka, kunde man komma fram till att han eller hon inte passade ihop med namnet. Då genomfördes en namnbytesritual. I vissa fall kunde en person byta namn upp till fyra gånger innan det blev rätt.
