Murar eller broar?

Staten som person är en dominerande och grundläggande metafor – något som innebär att vi uppfattar och förstår ett slags företeelse i termer av en annan sorts företeelse.

Staterna beskrivs som medlemmar i världssamfundet. De upprätthåller relationer med andra stater, som betraktas som vänner, fiender, grannar, bundsförvanter, likasinnade – ja, i världssamfundet finns det till och med paria och gangstrar.

Stater tillskrivs olika personligheter – de kan vara pålitliga eller opålitliga, aggressiva eller fredliga, viljestarka eller obeslutsamma, stabila eller paranoida, samarbetsvilliga eller motsträviga och så vidare. Stater strävar efter oberoende, makt och prestige – och är måna om sitt rykte.

Om staten är en person, så har den också en kropp! Body politic är till exempel ett vanligt anglosaxiskt uttryck. Statens kropp kan vara stark eller svag, frisk eller sjuk, växa eller förtvina, utvecklas eller åldras.

Sjuka kroppar kräver behandling och vaksamhet inför ”smittorisken”, en inte ovanlig metafor i internationella relationer. Rädslan för, och strävan efter, skydd mot ideologisk smitta från andra var utbredd under det kalla kriget och återkommer i dag i nya konstellationer.

Staten som hem är en andra beståndsdel i den internationella politikens grundmetafor. Om staten är en person, så är statens territorium dess hem, som måste värnas mot inkräktare. Ett hem är en begränsad, inhägnad rymd med klar gräns mellan insida och utsida. Denna rumsliga metafor har stor genomslagskraft. Svenskar behöver bara erinra sig livskraften i metaforen folkhem.

Inom hemmet råder en gemenskap, som andra helt naturligt står utanför. Hemmet behöver säkras, dels genom att förhindra oönskade intrång, dels genom att se till att gemenskapens förtroligheter inte når utanför hemmets väggar i säkerhetsläckor. Det räcker inte med att bygga upp väggar, staket och murar; som varje villaägare vet, måste man också värja sig mot mullvadar och undergrävande verksamhet.

Fenomen som inte passar in i hem-metaforen uppfattar vi ofta som onaturliga. Hemlösa nationer – som tidigare den judiska och i dag den palestinska och kurdiska – är till exempel en anomali, en avvikelse från det normala.

”Staten är en person i ett hem” är en systematisk och omedveten grundmetafor. Det kan vi förvissa oss om genom att fingranska språkbruket på dagstidningarnas utrikessidor. Globaliseringen och IT-revolutionen har emellertid utmanat denna metafor, som placerar det individuella och rumsliga i centrum. Nätverk är, som bland andra den uppmärksammade sociologen Manuel Castells utvecklat, den metafor som bättre fångar dagens internationella relationer.

Nätverksmetaforen vänder blicken mot länkar, kontakter och ömsesidiga beroenden snarare än mot individer, och nedtonar betydelsen av avgränsade territorier och geografiska avstånd.

Nätverk ger associationer till spindelnät, som inte är helt symmetriska eller intakta: trådar dras samman i vissa punkter mer än i andra och är mera koncentrerade mellan vissa punkter än mellan andra. Det består inte bara av allenarådande stater, utan av en mångfald noder/aktörer: frivilligorganisationer, företag, intresseorganisationer, stiftelser, sociala rörelser, och länkarna dem emellan är viktigare än de enskilda noderna.

Spindeln i nätet är inte alltid synlig, men man anar dess existens. Är det USA? Kina? Internationella valutafonden? Google? I dessa nät, som kan vara delvis täta och delvis glesa, ibland robusta och ibland sköra, kan noderna inte isolera sig eller stänga in sig, utan är alltid i varierande grad beroende av länkarna till andra noder.

Om säkerhet i den traditionella metaforen främst handlar om att låsa in sig och skydda hemmet från intrång, kan man enligt nätverksmetaforen bäst trygga sin tillvaro genom att upparbeta kontakter av olika slag med en mångfald andra aktörer, skaffa sig en central position i spindelnätet och undvika ensidiga beroendeförhållanden.

Genom att ingå i så många sociala relationer som möjligt, och lägga grunden till ömsesidiga beroendeförhållanden – interdependens i statsvetenskaplig terminologi – skaffar man sig ett socialt skyddsnät, för att tänja på metaforen.

Själva ordet säkerhet, som är så centralt i diskussioner om internationell politik, är för övrigt metaforiskt till sitt ursprung, vilket vi sällan tänker på.

Benämningarna i en stor del av den västerländska kulturkretsen – security, sécurité, Sicherheit, sikkerhed – kommer från latinets securitas, som är en sammansättning av prefixet se, eller sine, ’utan’, och cura, ’bekymmer’. Med andra ord ett utopiskt snarare än ett realistiskt begrepp.

Staten som person i ett hem, eller som ett nätverk – eller kanske bådadera? Vissa hävdar att den viktigaste skiljelinjen i dagens internationella politik går mellan dem som vill bygga murar och dem som vill bygga broar. Välj sida, välj metafor!

Christer Jönsson är professor emeritus i statsvetenskap vid Lunds universitet.