Mot nya tecken i Kazakstan

Vägarna är flerfiliga och raka. De går invid svällande statliga byggnader, glassiga skyskrapor och fantasifullt utformade shoppingcenter. Någon enstaka moské, många superlyxiga hotell och en perfekt kopia av Bolsjojteatern i Moskva syns också.

Detta är Kazakstans nya huvudstad Astana. Möjligen kommer vi att höra mer om den i sommar, för då öppnas här världsutställningen Expo 2017, med temat the future of energy, ’energins framtid’.

Man flyttade huvudstaden hit från landets största stad, Almaty, för 20 år sedan. Mannen bakom flytten är president Nursultan Nazarbajev, det självständiga Kazakstans första och hittills enda president. Han har en stark ställning och balanserar mellan att upprätthålla goda relationer med det stora grannlandet Ryssland och att gulla lagom med nationalistiska krafter i Kazakstan – krafter som vill göra upp med förtrycket från tiden som sovjetisk republik.

Till sin hjälp med att styra landet har presidenten rikliga oljefyndigheter i Kaspiska havet och ett rymligt samvete när det gäller behandlingen av opposition och medier.

Presidenten är också själv aktiv i landets språkpolitik. Stadens flotta fasader har en motsvarighet i landets officiella hållning i språkfrågor; Kazakstan ska bli språkligt modernt. Presidenten talar om att landet ska vara trespråkigt, med kazakiska, ryska och engelska. Och till år 2025 ska kazakiskan ha bytt från att skrivas med kyrilliskt alfabet till att skrivas med latinskt.

Den reform som just nu diskuteras flitigast är övergången till latinska bokstäver. I april i år förnyade president Nursultan Nazarbajev sin order att skapa ett latinskt alfabet för kazakiska. Skolböcker med latinskt alfabet ska finnas tillgängliga från 2018, och 2025 ska kazakiskan officiellt ha gått över helt till det latinska alfabetet.

Språkvetaren Zarina Rakhmanova, vid det stora prestigeuniversitetet i huvudstaden Astana, har skivit sin avhandling om den kazakiska språksituationen och hur den behandlats i medierna. Hon beskriver där också den historiska bakgrunden.

Kazakiska har haft många skriftsystem. De första kända kazakiska texterna är skrivna med en slags runor. Men med islams intåg tog det arabiska alfabetet över. Trots anpassningar visade sig inte de arabiska skrivtecknen vara särskilt lämpade för kazakiskans vokalsystem. Nu hade det inte så stor betydelse för de flesta kazaker; fortfarande 1920 var det bara 8 procent av befolkningen som kunde läsa.

År 1920 var också året då sovjeteran inleddes. I delrepublikerna Azerbajdzjan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan och Kazakstan – som alla talar språk som hör till den turkiska språkgruppen – genomfördes snabbt skriftreformer. Också i Tadzjikistan, där en variant av persiska talas, bytte man skriftsystem.

Först byttes arabiska tecken mot latinska. Reformen motiverades officiellt med lingvistiska argument; latinska bokstäver skulle vara mer lämpade för turkspråken. Men politiska skäl var avgörande; det arabiska alfabetet sågs alltför kopplat till islam, vilket det kommunistiska Sovjetunionen ville komma ifrån. Samtidigt förknippades det kyrilliska alfabetet med tidigare tsar-rysk överhöghet och att föreslå kyrilliska skulle försvåra reformen. I detta sammanhang föreföll latinska bokstäver vara neutrala.

Azerbajdzjan var först – där etablerades ett latinskt alfabet 1927. Året därpå gav Kazakstan vika och påbörjade officiellt ett byte.

Men den latinska perioden blev ingen succé. Bland annat berodde det på att det var svårt att få fram tillräckligt många skrivmaskiner. Mellan 1933 och 1935 tillverkades i hela Sovjetunionen bara 6 000 skrivmaskiner med latinska bokstäver. Dessutom saknades utbildade lärare.

I slutet av 1930-talet hade det latinska alfabetet tjänat sitt syfte. Inte för att reformen fungerat – det rådde kaos – men nu framstod ett byte till kyrilliska bokstäver inte längre som ett förtryck av arabiska.

Återigen framfördes lingvistiska argument; nu påstods det kyrilliska alfabetet vara mer lämpat för turkspråken. I själva verket var det också denna gång politiska skäl som avgjorde; målet var att ryska skulle bli lingua franca – ett gemensamt språk – i Sovjetunionen. Med samma skrivtecken, kyrilliska, skulle en sådan övergång underlättas. Övergången till ett helt nytt skriftsystem skulle också göra gamla böcker svårlästa. Historien kunde därmed enkelt skrivas om eller försvinna in i en teckendimma.

Det visade sig vara en framgångsrik metod. År 1940 hade samtliga turkiska språk inom Sovjetunionen gått över till kyrilliska skrivtecken. Läskunnigheten ökade dramatiskt – och alla lärde sig läsa kyrilliska.

Förutom bytet av bokstäver påbörjades också en glorifiering av det ryska språket, och flera skolreformer genomfördes för att höja ryskans status.

Språkpolitiken blev mycket framgångsrik. Kazakiska upphörde att utvecklas, medan ryska blev ett nödvändigt språk för den som ville göra karriär. Ryskspråkiga skolor hade högre kvalitet, och de föräldrar som kunde välja satte sina barn i ryskspråkiga skolor. Att lära sig kazakiska var inte längre nödvändigt.

Russifieringen underlättades också av att den ryskspråkiga befolkningens andel ökade. Vid den sista sovjetiska folkräkningen var endast 40 procent av befolkningen etniska kazaker. Hela 80 procent av befolkningen påstod sig tala flytande ryska.

Femtio år efter den ryska språkpolitiken inleddes föll Sovjetunionen samman, och 1991 deklarerade Kazakstan sitt oberoende.

För den nya nationen blev språket en symbolfråga. Så skedde i alla de forna sovjetrepublikerna. Men banden till Ryssland var starkare i Kazakstan än i de andra republikerna, så den kazakiska språkpolitiken blev mildare.

Den nya presidenten Nursultan Nazarbajev balanserade genom att ge kazakiska nationalister lagar som tvingade radio och tv att sända minst lika mycket på kazakiska som på ryska, samtidigt som statstjänstemän som inte kunde kazakiska fick fortsätta på ryska.

Kazakstan fortsatte att vara tvåspråkigt. Insatser för att återuppliva kazakiskan sattes i gång. Från statligt håll ordnades språkkommittéer som skapade nya kazakiska ord för de moderna företeelser som hittills bara hade haft ryska benämningar. Det intensiva arbetet gav viss frukt, och kazakiskans status steg. I dag räknas ungefär hälften av befolkningen vara kazakisktalande, och antalet elever som börjar i skolor där man talar kazakiska är nu i majoritet.

Det var som ett led i denna modernisering som presidenten proklamerade att man skulle återgå till latinska bokstäver. Ännu än gång är det officiellt av lingvistiska skäl, men troligare är att det också denna gång är andra skäl som väger tyngre; latinska bokstäver förknippas med moderna stater i väst.

– Det latinska alfabetet är förknippat med den engelskspråkiga världen och dess teknologi, säger Zarina Rakhmanova.

Världsutställningen, huvudstadens flytt och språkreformerna bildar ett mönster som är typiskt för den unga nationen som vill vara modern. Men den här sortens modernisering gillas inte av alla. I den tidigare huvudstaden Almaty arbetar Juldyz Smagulova. Hon är lingvist vid engelskspråkiga Kimep-universitet, och hon talar upprört om hur resurser slösas på prestigeprojekt som sommarens världsutställning, eller försvinner i korruption.

Kazakstan har stora utmaningar när det gäller både utbildning och forskning som bättre behöver pengarna, menar hon. Det är stora problem med att ens klara grundläggande läs- och skrivfärdigheter på ett av de två dominerande modersmålen kazakiska och ryska.

– Har du sett våra Pisa-siffror? frågar hon.

Pisa-undersökningen är en internationell utvärdering av femtonåriga elevers kunskaper inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. År 2015 kom Kazakstan på plats 63 av 65 i läsförståelse. Bara Peru och Qatar var sämre.

– Pengarna borde gå till lärarutbildning och översättning av litteratur, säger Juldyz Smagulova. Jag försöker lära mina studenter att ställa frågan: Vem tjänar på den här reformen? Ofta är det en byråkrat som vinner, snarare än samhället.

Patrik Hadenius är chefredaktör på Språktidningen.