”Mormors röst hör jag tydligast”

Varje arbetsdag innehåller samma ingredienser: en blyertspenna, ett kollegieblock, en balja fruktansvärt starkt te – helst English breakfast – och en pipa, stoppad med Greve Hamilton. Klassisk musik i högtalarna. Så högt så att det hörs även när man vandrar runt i vardagsrummet.

Torgny Lindgren brukar plita vid soffbordet hela förmiddagen, tills teet är slut och det är dags att öppna post och ställa sig vid spisen. Han arbetar enbart med språket. Handlingen grubblar han inte över, den har han idisslat färdigt – ofta i decennier. Snart fyller han 75 år; romanen han skriver nu påbörjades i tonåren.

– Till sist knackar berättelsen mig i nacken och säger att nu kan du skriva ner mig, konstaterar Torgny Lindgren lugnt.

Han beundrar kolleger som sätter sig ner utan att veta vad det ska bli. För honom är det precis tvärtom.

– Jag vet i stort sett allt innan jag börjar skriva. Men sedan visar det sig att texten inte är vad jag hade tänkt mig. Då börjar det språkliga arbetet. Jag kan hålla på väldigt länge med enskildheter, ibland en hel dag med en mening.

Egentligen handlar allt om rytm. Det är ingen slump att musiken är viktig när Torgny Lindgren skriver. Han väljer olika musik till varje bok, just nu snurrar Bachs Goldberg-variationer om och om igen.

– Jag nöter ner skivorna. Men de här cd-skivorna har en fantastisk hållbarhet.

Tempot är också viktigt. Han vill att hans böcker ska tåla långsam läsning.

– Inför hastig och otålig läsning ska texten stegra sig. Den som läser ska känna att det går för fort och få svårt att hänga med, förklarar Torgny Lindgren från favorithörnan i Bellmanrummet i Svenska Akademiens lokaler.

Om några timmar är det dags för veckans sammanträde med efterföljande middag på Den Gyldene Freden några kvarter bort i Gamla stan. Men först ska han berätta hur han gör när han skriver sin oefterhärmligt avklarnade prosa. Många äro kallade, men få har ett eget språk som Torgny Lindgren.

– Det auditiva är väldigt viktigt. Jag lyssnar fram mina texter, jag ser inte särskilt mycket av dem. Det är ett skäl till att jag inte har lyckats skriva teater. I stället är det andra, som har den där visuella begåvningen, som gör dramatik av mina romaner.

I sitt lyssnande söker han bland sina tidigaste barndomsminnen från Raggsjö by i Norsjö socken. Mest minns han ”det myckna pratet”.

– Västerbottningar är inte ett tystlåtet folk, de pratar oavbrutet – men långsamt.

De tydligaste rösterna är föräldrarnas och mormoderns. De var inte bara musikaliska utan också fascinerade av språk. Framför allt var de fyllda av historier, ofta berättade på den ålderdomliga bondskan, dialekten som vuxit fram längs Skellefteälven.

– Jag insåg väldigt tidigt att jag handskades med två språk. Vi talade bondska – ”å hä kan I göra än i dag” – och svenska, säger Torgny Lindgren.

Just den språkliga separationen var viktig; den bevarade båda språken. Det fanns en stark stolthet över kulturarvet, men också en språklig purism.

– Min mor skulle aldrig prata bondska med jägmästaren eller prosten, det gjorde man med grannarna.

Bondskan var hemmaspråket. När man växlade över till svenska talade man som man skrev. Även den flitiga läsningen av Bibeln, Luthers Postilla och tidskrifter som Pietisten konserverade svenskan. I dag är det annorlunda.

– Nu talar man ett blandspråk och kan inte längre den riktiga bondskan som jag kan. Det är också tveksamt om de verkligen kan svenska.

Torgny Lindgren är på allvar bekymrad:

– Som jag ser det har något gått förlorat. Och jag skyller det på televisionen. Den har kommit att dominera totalt i en kultur där det muntliga berättandet och predikokonsten var den språkliga basen.

Men berättartraditionen levde ändå kvar ovanligt länge. En orsak var att televisionens intåg trots allt gick långsamt i de religiösa glesbygderna, en annan att jorden erövrades senare i norr.

– Fortfarande i min barndom bröt man ny mark. Till allt fanns berättelser knutna, vem som hade timrat den ladan, vem som hade odlat upp den jordlotten, vem som hade byggt den båten. Vi kände en stark samhörighet med de 1700- och 1800-talsmänniskor som skapat vår värld.

Att han själv skulle skriva om sina hemtrakter på sin barndoms språk var långt ifrån självklart. Faktum är att det dröjde nära tjugo år efter debuten innan Torgny Lindgren i sin småländska exil vågade sig på berättelsen om en far och en son som utnyttjade kvinnorna i en utblottad 1800-talsfamilj i Västerbotten. Ormens väg på hälleberget blev hans genombrottsroman, såväl nationellt som internationellt.

– Den stora svårigheten för mig var att finna ett formellt språk som kunde hänga samman. När jag väl hade funnit tonen, utvecklade det sig till ett flöde och löpte mycket lätt. Också novellsamlingen Merabs skönhet utspelar sig i hemtrakterna. Under arbetet med dessa böcker hörde han tydligt sin piprökande och sagoberättande mormors röst.

– Jag skrev böckerna i stället för mormor, helt enkelt. Det bidrog säker till att det gick så lätt, hon var en mycket älskansvärd dam.

Han har noterat att hans avlägsne släkting P O Enquist går ännu längre mot en muntlig meningsbyggnad och ton i sin senaste bok.

– Det är inget effektsökeri utan en strävan efter ärlighet, att språket verkligen ska bottna i oss själva.

 Bland tidiga språkliga förebilder finns Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och August Strindberg. Men störst betydelse hade nog predikanterna – Sven Lidman, lokala förmågor som Adolf Kloo och Olle Nystedt, samt den geniala predikaren C G Hjelm ”som uppfann ståuppkomiken långt före våra standuppare”. Det är till dem Torgny Lindgren återvänder när han ”rytmiserar språket”.

– Jag ändrar interpunktion och styckeindelning, tar bort de omvända ordföljderna och svåra ord, rensar bort otydligheter – renar språket. Ofta får en lång mening dela upp sig på två eller tre satser.

Ändå är punkt favorittecknet.

– Ett tecken som är alldeles underbart, och som jag inte lärt mig använda, är semi kolon. Lars Gustafsson gör det väldigt bra. Han är en mästare på rytmisk meningsbyggnad och interpunktion, man märker att det är en flöjtspelare som skriver.

Och så avslöjar Torgny Lindgren ett knep, tillika ett grunddrag i den västerbottniska dialekten: kärnordet eller kärnorden i en mening – laddningen – ska komma så sent som möjligt.

Till skillnad från Sara Lidman, även hon en avlägsen släkting, skriver han inte på dialekt. Däremot använder han sig av dialektens syntax – vilket bland annat innebär en förkärlek för substantiv i bestämd form.

– Det är väldigt medvetet. När man använder den bestämda formen närmar man orden till deras djupaste innebörd, tinget i sig, förklarar Torgny Lindgren, som är väl förtrogen med Kant och andra filosofer som Schopenhauer och Wittgenstein.

– Ett bord är mycket diffusare än bordet, mat är mycket diffusare än maten.

Det var så man talade, såväl på bondska som på svenska. Därtill använde man gärna pluralformerna på verben, ”vi hava ätit gröten”. Finge han, skulle Torgny Lindgren alltid skriva så.

 – Jag tycker att det är vackrare, dessutom särskiljer det pronomina. Det skapar en tydlighet som vi nu går miste om.

Trots språkliga våndor har skrivandet så gott som alltid varit lustfyllt – och därmed troligen syndigt, med from västerbottnisk logik.

 – För det mesta är det, om jag får svära, jävligt roligt att skriva.

Memoarboken Minnen var ovanligt tung att få till. Kanske för att han befarade att den skulle bli den sista. Men sedan ett halvår är han i gång med en ny roman.

– Får jag leva blir den kanske klar om två år.

Att trycka det han skrivit är däremot både ”anspråksfullt och obehagligt”. I en färsk intervjubok av Kaj Schueler, Torgny om Lindgren, berättar den prisbelönte författaren om sin väldiga ångest när han ska lämna ett manuskript till förlaget.

Det handlar inte om falsk blygsamhet. Torgny Lindgren kommer inte ifrån att författarlivet är ”fåfängt”. Allt oftare tänker han att han borde ha valt en annan väg, mer i linje med förfädernas värv.

– Jag känner att jag har vansläktats, det sitter väldigt djupt. Det finns inget substantiellt efter mig, det finns inget hus som jag har byggt, inga skiften som jag har dikat ut, inga åkrar som jag har brutit.

Alla böcker, priser och hängivna läsare räcker inte som tröst. Snarare finns den i drivkraften att skriva – och den kommer inifrån.

– Jag har det här inne, det går inte att stoppa, säger Torgny Lindgren och pekar mot huvudet.

Att han inte har bott i Väster botten på ett drygt halv sekel har ingen betydelse. Många berättelser väntar ännu på att bli skrivna.

Ofta handlar de om envisa och utsatta människor. Och ofta finns en stor portion ironi i texterna.

– Språket är ett uttryck för en hållning som jag gärna uttrycker på tyska: Haltung und Würde, hållning och värde. Det intressanta med tyskans Würde är att det betyder både värde och värdighet. Det handlar om en stolthet.

Samtidigt ligger jantelagen snubblande nära. ”Har du skrivit jag någon gång?” undrar Torgny Lindgrens mor vid ett tillfälle.

– Jag vet inte om det är Jante. Men Jantelagen är alldeles utmärkt, jag har inga invändningar. Man ska inte förhäva sig, inte göra sig märkvärdigare än man är.

Finns det inte en motsägelse mellan den här underdånigheten och självständigheten?

– Hur ödmjukheten låter sig paras med stoltheten har jag inte grunnat på. Jag lovar att göra det, och ber att få återkomma, säger Torgny Lindgren och drar sig fundersamt i skägget:

– Egentligen är det inte ödmjukhet det handlar om, utan om ett vaktslående av integriteten. När man skriver jag utlämnar man sig på ett otillbörligt sätt.

På samma sätt såg man sig som representant för sin familj och sin släkt.

– Skämde man ut sig, skämde man ut sitt hus i första hand – inte sig själv.

Beror tvivlandet på ditt val av levnadsbana på att dina föräldrar aldrig godkände ditt yrkesval?

– Nej, men det gjorde de. Min mor var min bästa läsare, och när min far insåg att jag kunde försörja mig var han nöjd.

Fast de sade nej när du som ung hade möjligheten att bli journalist.

– Jo. Jag hade nog kunnat bli en hygglig journalist.

Trots att han helst ville ”söka tjänst hos alfabetet” gick Torgny Lindgren med på att utbilda sig till lärare.

Om du fick leva om ditt liv, skulle du då blivit skogsbrukare, journalist – eller trots allt författare?

– Målare är fortfarande vad jag drömmer om, men jag har börjat inse att det är för sent.

Karolina Andersson är frilansjournalist.