Med berått mod

Många reagerade kraftigt när Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch i en partiledardebatt i Sveriges Tele­vision den 7 juni 2020 menade att det stora antalet människor som sörjde en anhörig under covid-19-­pandemin var ett resultat av att Sverige med berått mod tillåtit en stor smittspridning:

Det är, de höga dödstalen, där jag håller med statsministern om att man ska vara försiktig med att säga vad, vad slut­siffrorna kommer att vara för olika länder men det vi kan säga för Sveriges del är att det stora antalet människor som sörjer att dom har mist någon under den här våren är ett ­resultat av att Sveriges regering med berått mod lå­, tillåtit en stor smittspridning i Sverige. I februari …

Här bröt programledaren in och ville veta vad hon menade med berått mod. Ebba Busch fortsatte då:

Jo därför att man i februari lät tusentals svenskar landa på Arlanda med flygplan kommandes ifrån områden som hade stor smittspridning redan, som hade varit i dom här smittdrabbade områdena. Och sedan lät man dom gå rakt ut fritt i samhället och sprida corona.

Tidpunkten är viktig för att förstå reaktionerna. Ebba Busch sa dessa ord vid en tidpunkt när Sverige låg på femte plats i världen vad gäller antal dödsfall per capita och hade fyra gånger fler dödsfall än alla andra nordiska länder tillsammans. Diskussionen om möjliga strategier för att hantera pandemin var laddad med känslor, och det fanns olika läger i den svenska debatten: de som stod bakom Folkhälsomyndighetens hållning och de som ville ha hårdare restriktioner och stänga ner mer av samhället. Det är i det här sammanhanget man ska se hennes yttrande.

Känsloläget var högt, rädslan och osäkerheten var stor och debatterna var intensiva om myndigheternas hantering i såväl traditionella mediekanaler som sociala medier. Att så många männi­skor sörjde sina döda kunde härledas till den svenska regeringens coronastrategi, tycktes Busch mena, det vill säga att regeringen inte agerat tillräckligt kraftfullt för att bromsa smittspridningen. I stället, menade hon, hade den svenska regeringen tillåtit stor smittspridning med be­rått mod, ett uttryck som betyder ’avsiktligt’. Det här gav starka reaktioner. Menade hon att regeringen skapat denna situation avsiktligt?

I en klassisk essä om sanning och politik från 1967 skiljer filosofen Hannah Arendt på förnuftssanningar (filosofiska och ­matematiska sanningar) och fakta­sanningar (de som hör till livet och historien). De senare är de som politik förhåller sig till, och de är bräckliga i den ­meningen att de alltid kan ifråga­sättas. Faktasanningar, som till exempel vad som ­hände i en historisk situation, är ”irriterande slump­mässiga”, menar Hannah Arendt, och konsta­terar att den som hävdar faktasanningar ofta hamnar i ett underläge.

Eftersom faktasanningar alltid skulle ha kunnat vara annorlunda och människor därför inte automatiskt ser dem som självklara eller trovärdiga, har lögnaren som fritt kan uppfinna ”fakta” så att de gagnar dennes publik eller stämmer med publikens förväntningar, ett försteg. För publiken låter lögnarens ”sanningar” mer logiska, eftersom det slumpmässiga och oväntade har rensats bort och eftersom de stämmer med deras uppfattning om världen. Faktasanningar kan viftas bort som ”åsikter” i ­debatten. Men också att sudda ut skilje­linjen mellan faktasanning och åsikt, menar Hannah Arendt, är en form av lögn.

Hannah Arendt menar att det ligger i själva politikens väsen att den som förespråkar en viss politik vill förändra världen. Det gör också att politikern blir en person som handlar, snarare än en sannings­sägare. Och det i sin tur gör att politikerns motiv alltid kan ifrågasättas. ”Ingen har väl någonsin betvivlat att det är illa ställt med sanning i politiken, och ingen har väl heller räknat sanningsenlighet till de politiska dygderna”, skriver hon. En politiker som kommer med en faktasanning kan alltid misstänkas för att bara komma med en åsikt: bara det att politikern vill påverka opinionen och förändra samhället väcker tvivel. Detta tvivel kan förstås utnyttjas av motståndarna.

Den som kan komma med sanningar, enligt Arendt, behöver vara någon som inte är investerad i politiken, någon som inte handlar utan är opartisk och utan egen­intresse. Hon tar upp univer­siteten och rättsväsendet som sådana viktiga instanser som bör stå för den typen av opartiskhet och skyddas från politiska påtryckningar. Också media skulle kunna ha en sådan roll, menar Arendt, men då be­höver media skyddas från såväl regerings­makt som andra ­sociala på­tryckningar. I dag har vi sedan ett antal år till­baka haft en livlig diskussion om desinformation, fake news och alternativa fakta. Flera av de stora tidningarna och medieföretagen gör återkommande granskningar av vad som är sanning och lögn i politiska utspel, till exempel i samband med valdebatter, och olika typer av aktörer granskar desinformation på sociala medier. Men tendensen finns att också dessa granskningar ifrågasätts, just för att inte heller medierna alltid uppfattas som tillräckligt opartiska.

Reaktionerna på Ebba Buschs uttalande handlar mycket om underförstådd­heter – och så småningom även om vad som är sant och falskt. Vad har då lögner för plats i en diskussion som handlar om vad som kan underförstås med uttrycket berått mod?

För det första är sanning och lögn ett viktigt tema i poli­tiken. För det andra ­kommer de politiska debattörernas och åhörarnas uppfattning om vad som är sanning eller lögn att bero på vilka antaganden de gör om talarens intentioner, vilka förväntningar de har på samtalet – och på vad som underförstås med språkliga medel. För när man börjar granska diskussioner om sanning och lögn i den politiska debatten ser man att det nästan alltid handlar om underförståddheter.  

Ebba Buschs uttalande ­skulle alltså bli aktuellt igen. Den 13 januari 2021 refererade hon tillbaka till diskussionen i en riksdagsdebatt:

Berått mod. Många invände kraftigt när jag påstod att regeringen med öppna ögon under våren tillät en hög smittspridning i samhället.

Här refererar hon till sin användning av uttrycket berått mod, men fortsätter med att säga att många invänt kraftigt när hon sagt att regeringen med öppna ögon tillåtit en hög smittspridning. Uttrycket med öppna ögon betyder här ’med full vetskap om eventuella negativa följder’. Det är ett uttryck som inte lika tydligt lägger fokus på avsikten som berått mod, utan mer på kunskapen. De visste vilka följder den höga smittspridningen skulle få, men tillät den ändå, tycktes hon mena. Men sam­tidigt säger hon berått mod först, vilket indikerar att hon ser uttrycken som utbytbara.

I Sveriges Televisions första partiledardebatt efter valet, den 11 december 2022, tog Per Bolund, Miljöpartiets språkrör, upp dessa formuleringar och hävdade att Ebba Busch anklagat honom och statsminister Stefan Löfven för att med berått mod ha dödat människor i äldreomsorgen. Ebba Busch protesterade och menade att hon var felciterad. Låt oss inte citera varandra så ovärdigt i tider utav ökad populism och polarisering, uppmanade hon och fortsatte: Jag har aldrig anklagat någon för att vilja illa eller för att förorsaka människors död.

Vad stämmer? I det här fallet skulle man kunna säga att båda hade fel. Om man tar hänsyn till tajmning (varför detta nu?) och ­presuppositioner, antaganden som görs på förhand och signaleras med språket, så skulle man kunna hävda att Bolunds tolkning av de betydelser som förmedlades inte var orimlig. I ett läge när stämningen i landet var orolig och upprörd sa Busch att antalet döda var ett resultat av att Sverige (som får antas stå för regeringen och kanske Folkhälsomyndigheten, men som inte pekar ut Bolund eller Löfven specifikt) med berått mod tillåtit en stor smittspridning. Förutom berått mod så kan tillåta ses som ett verb som bär med sig betydelsen (och alltså för med sig presuppositionen) att det man kan tillåta är något som man också har i sin makt att ge sitt medgivande till eller att stoppa. Det underförstår alltså att man hade kunnat stoppa det, om man bara hade velat.

Vid den tidpunkt Busch sa detta fanns dock ännu ingen konsensus om vilka sätt att stoppa smittspridning som var mest effektiva, så det man kan säga om hennes yttrande är att det underförstår något som inte var helt sant, alltså att hon gjorde ett slags osann presupposition. Om osanna presuppositioner ska ses som lögner är omtvistat, men en del forskare menar att de ska det.

Per Bolund anklagade dock Ebba Busch för att ha sagt med berått mod ha dödat och det hade hon inte sagt. Ebba Busch försvarade sig med att hon aldrig anklagat någon för att vilja illa eller för att för­orsaka människors död. Men det hon sa var att Sverige lät och tillät saker hända – med berått mod – vilket gett resultatet att så många sörjer (det vill säga att så många är döda). Hon byggde alltså både in en orsaksrelation och en avsikt i sitt yttrande. Det går inte att tolka det som annat än att hon anklagade regeringen för att just att ha förorsakat, det vill säga gett upphov eller varit orsak till, människors död genom att inte agera kraftfullare. Det är dock mindre aktivt än att ha dödat någon, som Bolund sa.

Att regeringen hade för­orsakat människors död sas alltså inte rakt ut. Det var en anklagelse som ­lyssnaren kunde tolka eller läsa in i ­hennes yttrande på grund av en kombination av omständig­heter: tajmning (varför säger hon detta just nu?), så ­kallade koherensskapande ­inferenser (där det saknas led som ­läsaren själv får lägga till för att resonemanget ska bli logiskt, som till exempel: ”om man tillåter stor smittspridning leder det till att många dör” och ”att många sörjer ­beror på att många har dött”) och pre­suppositioner (som fram­kallas med hjälp av ­verben tillåta och låta).

Kanske var det ”dödat” Bolund mindes att hon sa? Psykolingvistiska studier av läsförståelse har visat att inferenser ofta fungerar så: När vi läser och tolkar en text använder vi både vårt långtidsminne (vad vi vet om ämnet och ­ordens betydelse sedan tidigare) och vårt korttids­minne (vad vi nyss har läst eller hört) och kopplingarna mellan dessa. Och om vi tolkar in en viss betydelse när vi läser eller lyssnar genom att göra inferenser, det vill säga genom att själva lägga till den information som underförstås, så har experiment visat att vi sedan felaktigt kan minnas att det var det som stod i texten eller sas i samtalet. Vissa forskare menar också att information som vi själva lägger till genom att göra inferenser för att förstå vad någon menar kan bli mer framträdande för oss just för att vi behöver anstränga oss när vi gör tolkningen.

Diskussioner om lögner hamnar ofta där: i ­avväganden av vad som exakt sas, vad som ligger i orden, vad som underförstås eller antyds och vad som hävdas explicit.

Var det en lögn att Ebba Busch anklagat Bolund och Löfven för att ha dödat människor i äldreomsorgen? Nja. Var det en lögn att Ebba Busch inte anklagat Bolund och Löfven för att ha dödat människor i äldreomsorgen? Nja. Kanske kan man tala om nästan­lögner, när det handlar om antydningar och underförståddheter som alla tolkar in men som man kan undkomma ansvaret för genom att säga ”men det har jag inte sagt”.

Anna W. Gustafsson är docent i svenska vid Lunds universitet.

Artikeln är ett bearbetat utdrag ur Vad gör språket i politiken? (Morfem 2024).