”Man måste lura sig själv för att våga”

Klass är ett återkommande tema i Elise Karlssons författarskap. I romaner som Klass, Linjen och Gränsen kämpar huvudpersonerna med otrygga anställningsvillkor, sjukskrivningar och klassresenärens utanförskap. Böckerna har rört sig mellan förort, kontorslandskap och universitetets korridorer.

Hennes sjätte roman, Smuts, förflyttar läsarna till kulturvärlden. Närmare bestämt en liten elitistisk teatergrupp i Stockholms innerstad, där man får följa de centrala karaktärernas mellanhavanden och positioneringar, sedda genom Hélènes ögon. Hon var huvudperson i romanen Klass, och i Smuts har hon lämnat uppväxtens Rinkeby och blivit etablerad i kulturbranschens oglamorösa utkanter.

I början av sin författarbana experimenterade Elise Karlsson mycket med språket.

– Det var i en tid när många gjorde det. Då tänkte jag mer på att gestalta personer språkligt. Sedan har jag kanske rört mig mot ett mer avskalat språk, också för att jag gillar att språket är tillgängligt för alla.

Elise Karlsson skrev Klass på en rak och enkel prosa, men i Smuts bryts den stilen av en annan röst och ett annat tilltal. Bokens teatergrupp drivs av ett uppburet kulturpar, Mikaela och Serner. I de korta kapitlen varvas Hélènes direkta och vardagliga tilltal med Mikaelas poetiska språk. Mikaela skildras i du-form, från sin isolerade tillvaro i en öde och vacker våning. En sorts klichébild av författargeniet i sitt elfenbenstorn.

– Du-tilltalet kommer bland annat av att det finns en oklarhet i om Mikaela är Mikaela, eller om det är Hélènes bild av Mikaela som vi tar del av, säger Elise Karlsson.

Från början var skrivandet återblickar, en berättelse om att minnas. Elise Karlsson läste Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, funderade på vad det är att gå in och ut ur sina minnen. Sedan började berättelsen utkristallisera sig, och då intresserade hon sig allra mest för Mikaela.

– Jag ville försöka närma mig en sådan person som har en helt annan typ av position i kulturlivet, mer oantastlig, och som är upphöjd i sitt sätt att tänka och i sitt språk. Och mycket mer rädd än Hélène för att framstå som låg.

– När en grupp talar så tänker jag på att man ofta smälter samman mer än man sticker ut. Och i Smuts är det som att man inte vet vem som säger vad av de pretentiösa replikerna om teori, allusioner och så. Medlemmarna i teatergruppen blir som kopior av varandra.

Titeln smuts leker med föreställningen om vad som är högt och lågt. Boken Klass utforskade vad det är att ha klass.

– I den här boken tänker jag på det upphöjda, som är smutsigare än det vill erkänna. Om man ställer Smuts bredvid Klass så kanske miljöerna de beskriver byter plats med varandra. Det som anses upphöjt visar sig vara rätt smutsigt. Medan det som anses lågt visar sig ha en hel del klass, så att säga.

Smuts beskriver en värld där en stor del av kapitalet är kulturellt och socialt. Det skapar en hierarki, där de som befinner sig i toppen kan dra växlar på sin upphöjdhet och rentav omsätta den i ekonomiska resurser. De drar till sig människor som genom sin strävan efter att få ingå i det konstnärliga skapandet kan exploateras i olika syften.

Eventuella likheter med den så kallade Klubben i journalisten Matilda Voss Gustavssons grävande reportage om övergrepp i kulturvärlden är inte slumpmässiga. Elise Karlsson var en av dem som vittnade om sexuella trakasserier i DN-reportaget som blev den svenska metoo-rörelsens kanske mest uppmärksammade fall, och som närapå fick Svenska Akademien på knä.

Men drivkraften bakom att skriva Smuts går längre tillbaka för Elise. Hon har länge velat utforska den värld som hon själv verkar i. Genom åren har hon bland annat varit författare, recensent och förlagsredaktör. I takt med att hon själv blev etablerad började hon fundera alltmer på i vilken värld hon befann sig.

– Det är speciellt att komma in i kulturvärlden som ung och naiv. Ett antal år senare ser man på den med mer trötthet. De personer som man såg som förebilder har kanske förändrats i ens ögon, och de man kanske tyckte var lite tråkiga eller ointressanta har stigit i ens aktning. De byter plats med varandra.

Hon konstaterar att den som befinner sig länge i kulturvärlden hinner uppleva förändringar både i miljön och i sig själv. När sedan metoo kom fick det henne att fundera ännu mer på de mörka sidorna i omgivningen. Fanns de i alla branscher och sammanhang eller var de särskilt utmärkande för kulturbranschen?

– Jag började undra om det hade något att göra med det kulturella kapitalet och prestigen – värden som inte är så påtagliga och som det finns mycket av i kulturvärlden. Är det något med det som skapar en särskild problematik? Då skrev jag en roman om det, för det är så jag brukar göra. Det är genom romanen och skönlitteraturen som jag tänker.

När Elise Karlsson skriver låter hon språket flöda fram – det går ju alltid att redigera senare.

– Sedan är det inte alltid jag redigerar så mycket, men jag tror att man måste lura sig själv för att över huvud taget våga skriva, säger hon.

Hon har läst litteraturvetenskap och gått några kortare kurser i kreativt skrivande. Men den verkliga skrivarskolan har varit redaktörskapet. Genom arbetet med andras texter har Elise Karlsson övat upp förmågan att läsa även sina egna texter med en redaktörs nyktra blick.

– Att kunna läsa med en blick som värderar texten utan att fördöma författaren, som man gör antingen på en skrivarskola eller som redaktör, tror jag är jättebra att kunna.

– Jag lär mig mycket av att arbeta med författare. När man jobbar så nära en text så förstår man hur folk gör, hur de läser och vilka svårigheter de har.

Elise Karlsson menar att ett vanligt bekymmer för henne, såväl som för många andra författare, är att beskriva rörelser i rummet. Exempelvis en gest är lätt att utföra såväl som återskapa på film – medan texten har svårt att fånga skeendet. Författaren frestas att ta till klichéer och plattityder, som ”hon ryckte på axlarna” eller ”han såg irriterad ut”.

– Om man verkligen ska utforska hur någon ser ut som reagerar på något eller ser irriterad ut, så blir det ofta förvirrande. Risken är att läsaren inte förstår riktigt vad som menas. Det är en oväntat knepig del av det skönlitterära skrivandet. Men det allra svåraste är inte språket, det är det psykologiska; att orka skriva, att orka redigera texten gång på gång. Jag har lärt mig att förhålla mig till text.

Malin Eijde är frilansjournalist.